Som barn torkade Lena Salo tårarna innan hon gick till juniormötet i metodistförsamlingen. Där hade hon funnit trygghet och ett andningshål.
– Där fann jag liv och kärlek under några timmar i veckan.
Till vardagen hemma hos hörde en konstant fysisk och psykisk misshandel. Adoptivpappan var snäll men han var under toffeln och tog inte hennes parti.
– Inte heller han visade några känslor. Jag satt aldrig i någons famn. Jag fick aldrig en kram. Jag fick mat på bordet, men inte ens det varje dag.
För pappa behövde hon åtminstone inte vara rädd.
– När jag var ensam hemma med honom kände jag mig trygg. För mamma var jag rädd varje dag.
Lena Salo var oönskad av sina biologiska föräldrar. Hennes pappa var gift med en annan kvinna som samtidigt väntade sitt femte barn.
– Pappa misshandlade mamma så hon skulle få missfall. Han lovade mamma att skilja sig ifall hon gjorde sig av med mig. Så gick det. Jag blev placerad på barnhem fyra dagar gammal och de gifte sig.
Som treåring blev hon adopterad av ett nästan femtioårigt barnlöst par. Adoptivpappan ville ha barn medan mamman inte över huvudtaget tyckte om barn. Det sade hon öppet åt Lena. Hon ville hellre ha en häst.
Att föräldrarna över huvudtaget fick adoptera förstår hon inte. Socialen i Helsingfors hade flera frågetecken om deras förmåga att ta hand om ett barn. Men socialen i Jakobstad godkände paret. Pappan var ju ändå en statlig tjänsteman.
Även om det ligger en mörk skugga över hennes barndomsminnen säger hon ändå att det fanns ljusstrimmor.
– Ljusstrimman bestod i att jag mötte Gud. Jag hade församlingen och jättegoda vänner.
I metodistkyrkan kom hon också till personlig tro som fjortonåring.
– Inte heller det mottogs positivt där hemma. Det gick bra att vara med, men inte att börja med nåt ”andligt svärmeri”. Tack och lov bar Gud genom allt det också.
Mamman ville inte att Lena skulle gå ut för att hon inte skulle ställa till med något.
– Jag fick höra att jag som adopterad inte kommer att bli till något. I tonåren trodde jag det var något fel på mig och att man inte kan tycka om någon som är adopterad.
En kväll när hon kom hem sent fick hon igen en örfil.
– Då sade jag till mamma att det var sista gången hon slog mig. För första gången sade jag emot henne. Följande vecka hyrde jag en etta och flyttade hemifrån. Då var jag 19 år.
På 90-talet började Lena Salo söka efter sina biologiska föräldrar. Föräldrarnas och syskonens namn fanns i de papper som följt henne.
– När min syster skulle fylla 40 år skrev jag ett brev till henne. Över ett år senare fick jag svar. Med svaret kom fotografier.
Sedan dess har hon hållit kontakt med sina fyra systrar. Samtidigt har helt nya familjer öppnats för henne. Hon hade inte känt till pappans första familj och sina fem halvsyskon tidigare.
Idag har hon kontakt med sin mamma. Pappan är död sedan många år tillbaka. Lena Salo är inte övertygad om att hon hade haft ett bättre liv om hon vuxit upp i sin biologiska familj.
– Det är som att välja mellan pest och kolera. Men jag tror att Gud hade varit med mig på både ställena.
Har du lyckats förlåta dina föräldrar, alla fyra?
– Jo, det har jag gjort. Jag kan inte ta bort Gud ur förlåtelseprocessen. Gud har använt människor i den, bland andra min psykoterapeut. Jag har fått gå från mörker till ljus. Gud kan och vill hela oss söndriga kärl.
Läs mera i Kyrkpressen 20/2017