Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

"Varje gång jag övar mig inser jag att orden fattas, att jag inte kan be"

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

Jag kan inte be.

Jag har skrivit varje dag i femton år. Förutom sommaren då jag städade toaletter på Pörkenäs lägergård, har min inkomst alltid kommit från att jag formulerat mig.

Men när jag ska be tar orden slut.

Bönen blir uppmaningar: Ge! Tänk! Visa! Led!

Något hjärtats språk handlar det sannerligen inte om.

Som uppvuxen i en pietistisk tradition har bön alltid varit ett personligt tilltal. Någon ställer sig på scen och säger hej Gud, och så följer en improviserad bön.

Jag improviserar aldrig ord. Jag redigerar dem.

Helt ärligt har jag också svårt för att man i de här sammanhangen inte bara uppmanar Gud att lyssna till ens bön, man förväntar sig också att han ska leda den.

Jag skulle aldrig ställa mig framför trehundra personer, inte ens två, utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Inte ens, särskilt inte i, en bön.

Kanske är jag egentligen avundsjuk. Tänk att ställa sig framför trehundra personer och lita på Gud. (Men det där gnagande tvivlet: har jag tid att lyssna på den eventuella ledningen med trehundra bedjande ögon framför mig, eller blir bönen en andefattig improvisation? Jag är uppenbarligen inte den som testar.)

Så jag kan inte be.

Det upptäckte jag härom året.

Livet blev så sorgligt att inget annat fanns att göra än att be. ”Jag ber för er” sa jag och menade det. Sen blev det samma sak igen: Ge! Gör! Fixa! Hela! För i helvete, hela!

Nej, ingen hjärtas bön.

Då gjorde jag en överenskommelse med Gud; varje gång jag tänkte på mina vänner skulle Gud förstå det som en bön. Mina språkliga tillkortakommanden fick inte stå i vägen för bönen som vid det laget var det enda som fanns kvar.

Vi håller fast vid den överenskommelsen, Gud och jag. Tänker jag på någon, är det en bön. Det får duga så länge.

Jag övar regelbundet på att be och varje gång inser jag att orden fattas. Borta är desperationen då jag vill be om tillfrisknande för andra, jag vill bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

Och orden finns inte. Orden som alltid annars finns.

Eh, ber jag. Öh.

Lyssna!

Nej, ingen uppmaning. Det är inte uppmaningar man sysslar med intill konservhyllan, det är samtal, utbyten.

Ni förstår att det här provocerar mig. Min starkaste sida försvinner då jag ska be, verbalt går jag tillbaka till en treårings nivå. Jag som brukar vara bäst på ord, är sämst.

Därför har det blivit en utmaning att hitta språket för min bön.

Då jag vanligen skriver sextusen ord om dagen, hittar jag orden för min bön i takt med ett ord i månaden. Egentligen gör det inget. Egentligen blir jag sporrad, inte provocerad. Det kan vara bra att något i mitt liv går långsamt. Vi har en evighet på oss, Gud och jag, för att hitta tilltalet då vi träffas.

På raderna här ovanför gjorde jag något som är typiskt kristet, kanske typiskt för alla troende i hela världen.

Jag letade efter meningen.

Att jag inte kan be, att orden tar slut just när jag ska prata med Gud, vill jag att ska ha en poäng, jag vill tro att också mina tillkortakommanden har en poäng.

Samtalet med Gud liknar inget annat, och ska inte likna något annat. Det är inget som ska ske på autopilot, inget som ska improviseras och inget som ska ramla över mig.

Samtalen med Gud, intill konservhyllan eller någon annanstans, är de viktigaste samtal jag för.

Månne jag inte då kan ägna energi åt att leta efter orden.

Jag vet också att allt inte har en mening. En del av det som händer och drabbar är komplett meningslöst. Att leta efter mening i meningslöshet är inte bara fruktlöst, utan destruktivt.
Men meningslöshet kan bli meningsfullt. Jag ser det som Guds största verk på jorden. Att han vänder riktningen, fyller tomheten, ger liv i död.

Det kanske ”är meningen” att jag inte ska kunna be, att orden ska ta slut.

Det kanske inte alls är meningen utan en bugg i mitt kristna system.

Det spelar ingen roll.

Faktum är att jag inte kan be, att jag letar efter orden och att jag aldrig annars letar efter ord. Det är varken upp eller ner, det är.

Medan jag letar efter orden kan jag använda kyrkans färdigt formulerade böner. Jag behöver inte tystna. Också här står kyrkan redo med instruktioner och texter.

Kyrkohandboken är full av böner, det är ingen i den lutherska kyrkan som tänkt sig att präster ska improvisera församlingens samtal med Gud. Prästerna ska läsa innantill.

Det ger mig råg i ryggen när jag redigerar och korrigerar mina taffliga försök. När jag efter år av letande fortfarande inte kommit längre än till ”öh … hej?”

Färdiga böner är inte alls sämre än de i sekunden påhittade.
(Dessutom har en misstanke stört mig den senaste tiden. Tänk om jag inte alls ska be, utan lyssna?)

Jag har svårt att tro på en Gud som hånler åt en ofullständig bön. Som tycker att du som är författare borde väl faktiskt formulera dig lite snitsigare.

Men för mig spelar det roll. För mig har det betydelse att samtalet vid konservhyllan handlar om annat än det kraftiga snöfallet förra veckan.

Eller så här: jag pratar gärna om snöfallet. Det, och döden, och livet, och cykelsitsen som än en gång är trasig. Medan jag letar efter orden väntar Gud. I evighet.

Karin Erlandsson



orgel. Elis Helenius tog sig an Ekenäs kyrkas orgel för ett och ett halvt år sedan. Trots sin unga ålder har han spelat i tolv olika kyrkor – och uppträtt på konsertsalorgeln i Musikhuset i Helsingfors. 17.9.2024 kl. 18:24

kyrkostyrelsen. Konsulten Eero Laesterä föreslår att Kyrkostyrelsen om fem år har ett enklare uppdrag. Upp till 40 jobb kan bli överflödiga. Borgå stift och kyrka på svenska är inte undantagna. 17.9.2024 kl. 13:39

LATINAMERIKA. I Sydamerika är de lutherska kyrkorna försvinnande små. Men de har sin plats i samhällen som genom årtiondena har förblivit turbulenta. Kyrkpressen talade med ”presidenterna” för kyrkorna i Venezuela och Bolivia. 17.9.2024 kl. 10:00

gospel. Vem är du? Jepa Lambert är ett av de stora namnen i finländsk popmusik, fast på scenen mest som backvocal i bakgrunden. Nu leder hon också en gospelkör. 16.9.2024 kl. 13:00

pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

julkalender. En del har på sociala medier uttryckt bestörtning över texterna bakom luckorna i årets julkalender, som sänds till församlingsmedlemmar i bland annat Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 3.12.2024 kl. 13:15

adventskalender. I den här veckans Kyrkpressen får du en adventskalender: varsågod! Texterna bakom årets luckor är skrivna av essäisten, författaren Antti Nylén. – Jag tar mina läsare på allvar och kräver mycket av dem, säger han. 26.11.2024 kl. 12:47

Kultur. 26-åriga Kristian Vuoristo komponerade ett körverk till en gammal psaltarpsalm – med klassiska teman som känslan av att vara omringad och pressad. – När allt blir för överväldigande, då rinner man bort. Man ger vika eller ger upp – och accepterar, säger han. 29.11.2024 kl. 13:08

ortodoxa kyrkan. Ortodoxa kyrkomötet samlat på Valamo kloster har valt Uleåborgsmetropoliten Elia till ny ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland 27.11.2024 kl. 13:26

Personligt. Då Stefan Löv var 28 år blev han pastor i en församling som var nedläggningshotad. Drygt 25 år senare blomstrar församlingen, men själv har han mött sjukdom, sorg, sitt eget bekräftelsebehov och utmattning. – Det som lär en absolut mest om tro är lidande, säger han. 27.11.2024 kl. 15:19