Pamela Granskog är uppvuxen i Karleby men har levt hela sitt vuxna liv i Helsingfors. Somrarna tillbringar hon och familjen vid sommarhuset i Nedervetil.
– Jag är nylänning i Österbotten och österbottning i Nyland, säger hon.
Få saker irriterar så mycket som fördomar mellan landskapen i norr och söder.
– När jag blir kung i Svenskfinland ska jag införa en lag som gör det obligatoriskt för nylänningar att bo ett par år i Österbotten – och tvärtom, säger hon med glimten i ögat.
Granskog är glad att hon kan ge sina två barn något av båda sidor.
Språk och livskunskap
Språk i alla dess former är något som fascinerat Pamela Granskog ända sedan gymnasietiden.
– Jag insåg att modersmål var mer än subjekt och predikat, även om jag inte kunde formulera det då.
Efter att ha arbetat som modersmålslärare i gymnasiet blir det till hösten tre år sedan hon började som biträdande rektor vid Helsingfors arbis. Från ett klassrum styrt av studentexamen till att ha hela samhället på sitt skrivbord, och kreativ frihet att förverkliga olika projekt.
Moderskapet är lärorikt
Pamela Granskog fick barn ganska sent i livet och förutom de egna barnen har två syskonbarn och sex gudbarn alla en speciell plats i hennes hjärta.
Det är en anledning till att hon vill lyfta upp alla andra vuxna som spelar en viktig roll i ett barns liv.
"Morsdag handlar aldrig bara om mödrarna. Det är lika mycket gudmödrarnas, mormödrarnas, farmödrarnas och mostrarnas dag."
– Som lärare blir man väldigt ödmjuk när man får egna barn. Det är hälsosamt för en själv att ha ett busfrö hemma. De har så otroligt mycket att lära en, konstaterar Granskog. Det går igenom moderskapet som en röd tråd.
En mommo som skyddsängel
I november förlorade Pamela Granskog sin egen mamma.
– Det ger en perspektiv och gör att man stannar upp. Jag har också fått lära mig mycket om barn och sorg.
Granskog berättar att en av hennes största rädslor när hon som 36-åring fick sitt första barn handlade om hur länge barnen skulle få ha kvar sina mor- och farföräldar.
– I gymnasieklasserna läste vi ofta Bröderna Lejonhjärta och funderade på hur man ska tala med barn om döden. Alla, oberoende av tro, var överens om att man måste ge barn ett hopp.
När barnen säger ”Jag får ju se mommo först om 70 år”, ser Pamela Granskog en trygghet i saknaden. Hon tycker att tron är något som ska inkluderas i barnens uppväxt så naturligt och okonstlat som möjligt.
Familjen går med jämna mellanrum i gudstjänsten i Petrus församling, där barnen trivs i barnkyrkan. Själv växte Granskog upp med sommarläger i Pieksämäki och den traditionen har familjen återupptagit de senaste åren. Gud som haver är en självklarhet i vardagen, liksom små korta böner till exempel när barnen är rädda för mörkret.
– Men vi talar också med barnen om att man själv väljer om man vill tro eller inte.
Läs mera i Kyrpressen 19/2017