– Det finns alltid en väg framåt. På sätt och vis slutar det alltid bra fast det slutar med död, säger Gerd Snellman.
Men när hon säger det slås hon samtidigt av tanken hur hon skulle ha reagerat om sonen hade dött i sitt missbruk.
– Det vet jag inte. Det var min största skräck. Jag tänkte då att det är den mest onödiga död som finns. Ändå har föräldrar den erfarenheten. Det är ett hårt slag. Om missbrukaren inte blir nykter slutar det med döden. Många av sonens så kallade vänner från den tiden har dött.
Men döden behöver inte vara hopplös.
– Särskilt inte för den som tror på himmel och salighet. Då finns hoppet om ett återseende. Redan då min man dog blev himlen mera konkret för mig, för jag tänkte att där är han nu och dit vill jag.
Gerd Snellmans självbiografi Mamman kommer ut till påsk på Slef-Media. Berättelsen ramas in av sonens sex år som missbrukare.
– Också annars har det varit mycket dramatik i mitt liv. Även om varje människa går igenom dramatiska livsskeden så tyckte jag att jag hade något att berätta, säger hon.
Hon var 21 år gammal när hon miste sin första man. Han insjukande i leukemi redan innan de gifte sig.
– Jag var 19 och han var 24 när vi gifte oss. Jag tyckte jag var vuxen då. Men jag var naiv, för jag trodde inte att han skulle dö. I min värld slutade allting lyckligt. Jag hade haft en trygg barndom där pappa fixade allt.
Även om hon var naiv som 21-åring var hon stark. När Gerd Snellman ser tillbaka på det idag så ser hon det klart.
– Jag var kanske starkare då än vad jag är idag. Även om jag sörjde intensivt så kände jag en slags framåtanda, att det här ska gå det också.
– Utan Gud hade jag inte klarat en enda dag. Mina föräldrar lyckades övertyga mig om att Gud älskar mig trots allt.
Ett år senare gifte hon sig med Ole och de fick sju söner. Den femte sonen föddes med syrebrist och han dog 1993, åtta månader gammal.
– Då var jag argare på Gud är jag varit tidigare. Inte medan vår son levde, för då var jag upptagen med att sköta honom. Men när han var borta klagade jag på Gud. Han ska då alltid överdriva! Det hade också att göra med att min svägerska fick barn någon månad senare. Där var det också dramatik men barnet mådde bra. Jag kände mig orättvist behandlad då det redde upp sig för andra men inte för mig.
Föräldrar de sista som får veta
Cirka tio år senare fick de veta om sonens missbruk av hans arbetskamrater i familjens företag.
– Föräldrarna är ju de som får reda på det sist av alla. Men vi förstod genast att det var sant.
Drogmissbruket pågick under sju år.
– Vi gjorde allt vi kunde som föräldrar. Först försökte vi kontrollera missbruket och sonen. Det hade ingen inverkan. Han var 21 år och var ingen tonåring. Så länge han bodde hemma hämtade vi honom från stan på kvällarna. Det var nattvak och oro.
Sonen kom in på vårdhem.
– Första gången for han för vår skull. Där hände inte så mycket bra, han fick bara ett större nätverk. Men föreståndaren sa att något gott alltid stannar kvar, och det tror jag på.
Hon ville inte höra termen återfall.
– Men det är nästan mera regel än undantag att det sker. Det kom flera sådana. Han flyttade hemifrån, bytte bostad, jobbade, slutade jobba. Det var riktigt klassiskt. Har man inte psykisk ohälsa när man börjar knarka får man det.
I boken har hon skrivit så många detaljer att läsaren vet vad det handlar om. Men hon vill inte frossa i dem.
– Det här är min berättelse, säger hon. Efter min man var sonen den andra som stod i tur att läsa det jag skrivit. Om han inte gett klartecken hade jag inte gett ut boken.
Det var när sonen kom in på det fjärde behandlingshemmet, Good Foundation i Sverige, som det vände.
– De kallar det förvandlingshem och det fungerar på kristen grund. Vi kom i kontakt med det en torsdag och på måndag morgon följande vecka reste vi dit. Det var bra för sonen att få fysisk distans till sina missbrukarvänner. Det är ett speciellt ställe med mycket musik, andakter, bibelläsning och bön. Där skedde också ett Gudsmöte.
Han var på hemmet i nästan ett helt år.
– Jag har märkt att varken jag eller andra i samma situation gör några glädjeskutt när jag beskriver tillnyktringen. Jag konstaterar bara att han blev nykter där och att han varit nykter sedan dess. Det gäller att ta en dag i sänder och varje nykter dag är en seger. Det är klart att jag är glad, men det finns fortfarande en liten osäkerhetsfaktor. Ju längre tiden går, desto mindre tänker jag på det.
Läs mera i Kyrkpressen 14/2017