Hans smärta gav röst åt en hel generation

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05

En kväll hösten 1991, under mina första år som självständig ung vuxen, körde jag bil genom Helsingfors. Jag var på väg hem från en inspelningssession, och åkte hem för att fortsätta jobba med materialet från inspelningen.

Jag lyssnar så gott som aldrig på flödesradio, utan prioriterar oftast tysthet. Det här var en av de kvällar jag gjorde ett undantag och knäppte på radion. Där spelades musik av ett slag jag aldrig hört förut. En röst väl förtrogen med smärta skrek ut mumlande mantran. Rösten tillhörde Kurt Cobain. Låten var Smells Like Teen Spirit. Bandet som så kraftigt kom att associeras med min generation hette Nirvana.

Kurt Cobain beskrivs ofta som ett språkrör för Generation X, även om han själv mycket motvilligt accepterade en sådan position. Generation X, dit hör alla vi som är födda någon gång mellan tidigt sextiotal och tidigt åttiotal. För att söka en förklaring till Kurt Cobains oerhörda genomslagskraft måste man förstå varifrån han kom, och till vem.

Min generation växte upp i ett samhälle som på många sätt var annorlunda än tidigare. Vi hade inte berörts av krigen, och inte heller växt upp i sviterna av dem. Vi föddes under en tid när femtiotalets framtidsoptimism fått ge vika för de ungas kritiska förhållningssätt gentemot samhällsstrukturen. Ett gradvis växande missnöje kom till uttryck i de protester som svepte över världen i slutet av sextiotalet, och skakade det traditionella patriarkaliska samhället i dess grundvalar.

Resultaten av de unga vuxnas intellektuella frigörelse påverkade oss barn på många sätt. Vår uppväxt beskrivs ofta som en tid som i ett särskilt avseende skilde sig väsentligt från tiden före och strax efter – under min barndom stod de vuxna i centrum. Det här betyder inte nödvändigtvis att föräldrar försummade sina barn. De vuxna såg sig – medvetet eller intuitivt – tvingade att hitta sig själva igen, hitta livgivande syre i det vakuum som uppstått där tidigare värderingar fått ge vika.

Vi vande oss med nycklar runt halsen, låste själva upp dörren hem i väntan på att mamma och pappa skulle komma hem efter avslutad arbetsdag. Många föräldrar till mina vänner skilde sig och barnen fick därmed ofrivilligt ingå i pilotförsök över hur vårdnadsfrågor skulle lösas. I tonåren fick vi veta att våra steg ut i vuxenlivet skulle ske mot den mörka fonden av en obotlig, sexuellt överförbar sjukdom.

Tio år senare skulle vår generation hyllas för sin framåtanda och sitt entreprenörskap, men vid ingången till nittiotalet betecknades vi som handlingsförlamade och riktningslösa. Jag minns själv hur cyniskt jag kastade håglösa blickar mot framtiden, och jag vet att jag delade den känslan med många andra i min ålder. Vi väntade på något vi inte var säkra på att vi ville möta, och vi gjorde det i en känsla av att inte riktigt vara hörda, sedda, eller förstådda.

Då, just där, hörs Nirvanas vemodiga, dystert lågmälda sångverser varvade med brutalt aggressiva, högljudda refränger. Kurt Cobain talar, mumlar, skriker ut sin inre monolog – lösryckta textfragment där han behandlar allt och inget i en ständig medvetandeström, förmedlad till lyssnaren. Och min generation lyssnar, och känner igen sig.
Plötsligt blir Nirvana det riktigt stora bandet, och skaror av ungdomar och unga vuxna strömmar till livespelningarna och till skivaffärerna. Min generation sluter upp kring Nirvana och alldeles i synnerhet kring Kurt Cobain. Han slåss mot rampljuset, förlorar kampen inombords, och tar efter flera år av tungt heroinberoende sitt eget liv hemma i Seattle, USA, i februari 1994.

”Han hade ett desperat behov av – inte modet – att vara sig själv”, säger Dave Reed, Cobains fosterpappa under en kort tid. ”Det kan inte bli fel [...] när människor älskar dig för att du är dig själv. Men för Kurt hade det ingen betydelse att andra älskade honom; han älskade helt enkelt inte sig själv tillräckligt mycket.”

”Pojken har ett hjärta”, sade Bob Dylan om Cobain efter att ha hört Nirvana uppträda live. Utan att göra någon slags kvalitetsjämförelse så har Cobain och Dylan många gemensamma nämnare. Båda satte ord på det deras generation kände, och båda gjorde det motvilligt, till och med undflyende. Båda försökte förringa betydelsen av sina sångtexter när de intervjuades i media. Men där Dylan som en av de allra första fick lära sig att leva som en åldrande superstar släckte Cobain självmant alla sådana möjligheter, 27 år gammal.

Lars Ulrich, trummis i Metallica, ett av de andra riktigt stora banden från västkusten i USA, beskrev Cobains betydelse så här: ”År 1991 skedde en slags skiftning i rockmusiken i USA – den rörde sig bort från alla hårstylade band i Los Angeles. Och med Kurt Cobain kände du att du fick kontakt med en riktig person, inte med en uppfattning om hur han var. Inte med en bild eller en urklippsdocka – det var en kontakt mellan hjärta och hjärta. Mycket få människor har den förmågan.”

Nirvanas musik är inte min typ av musik, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Jag är tacksam över alla som inte kan låta bli att sätta ord på livets nyckfullhet, utmaning och ständiga kamp.

Vi behöver både lovsång och avgrundsvrål för att beskriva livet, och viktigare än någonting annat är att uttrycken sker i uppriktighet. I en ofullkomlig värld kan vi aldrig greppa sanningen, vi kan bara ana den när så många som möjligt talar öppet och ärligt.
Därför behövs både vår egen röst, kyrkokören, och Kurt Cobain.

Patrick Wingren



diakoni. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar. 1.11.2024 kl. 15:34

Alla helgons dag. Svenska Yle sänder en ljuständning på alla helgons dag. 1.11.2024 kl. 12:26

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

julfirande. Olyckligtvis har siffrorna i telefonnumret där du kan anmäla dig till julaftonens firande kastats om i papperstidningen. Här hittar du rätt nummer: 050 568 65 98. 16.12.2024 kl. 12:07

BAGERI. I Ytteresse finns ingen historisk anknytning till Jeriko. Men på Jeriko Gård har man funnit en koppling till namnet. 14.12.2024 kl. 20:25

HEDERSTITEL. Biskop Bo-Göran Åstrand utnämnde den 12 december tre nya prostar. De är ledande sjukhusprästen i Karleby kyrkliga samfällighet Anne Peltomaa, ledande sakkunnig inom kommunikation vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Lucas Snellman och militärpastorn vid Nylands brigad Markus Weckström. 13.12.2024 kl. 15:18

musik. Efter många år inom kristen musik vill Johannes Häger nu jobba utom kyrkornas väggar med sitt nya band. Men touchen i texterna av hans tro har inte försvunnit. 12.12.2024 kl. 10:00

Personligt. En gång var Yvonne Mattsson en kuvad tonåring i Borgå, en som inte hade en enda vän i skolan. Karismatiska församlingssammanhang blev hennes räddning – och sedan hennes skräck. – Det är lätt att vara svartvit, du följer bara reglerna. Men när du bryter mot dem är du utanför. Idag tänker jag att jag har ansvar för mitt eget liv och att det varit rikt och bra. 12.12.2024 kl. 14:14