Hans smärta gav röst åt en hel generation

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05

En kväll hösten 1991, under mina första år som självständig ung vuxen, körde jag bil genom Helsingfors. Jag var på väg hem från en inspelningssession, och åkte hem för att fortsätta jobba med materialet från inspelningen.

Jag lyssnar så gott som aldrig på flödesradio, utan prioriterar oftast tysthet. Det här var en av de kvällar jag gjorde ett undantag och knäppte på radion. Där spelades musik av ett slag jag aldrig hört förut. En röst väl förtrogen med smärta skrek ut mumlande mantran. Rösten tillhörde Kurt Cobain. Låten var Smells Like Teen Spirit. Bandet som så kraftigt kom att associeras med min generation hette Nirvana.

Kurt Cobain beskrivs ofta som ett språkrör för Generation X, även om han själv mycket motvilligt accepterade en sådan position. Generation X, dit hör alla vi som är födda någon gång mellan tidigt sextiotal och tidigt åttiotal. För att söka en förklaring till Kurt Cobains oerhörda genomslagskraft måste man förstå varifrån han kom, och till vem.

Min generation växte upp i ett samhälle som på många sätt var annorlunda än tidigare. Vi hade inte berörts av krigen, och inte heller växt upp i sviterna av dem. Vi föddes under en tid när femtiotalets framtidsoptimism fått ge vika för de ungas kritiska förhållningssätt gentemot samhällsstrukturen. Ett gradvis växande missnöje kom till uttryck i de protester som svepte över världen i slutet av sextiotalet, och skakade det traditionella patriarkaliska samhället i dess grundvalar.

Resultaten av de unga vuxnas intellektuella frigörelse påverkade oss barn på många sätt. Vår uppväxt beskrivs ofta som en tid som i ett särskilt avseende skilde sig väsentligt från tiden före och strax efter – under min barndom stod de vuxna i centrum. Det här betyder inte nödvändigtvis att föräldrar försummade sina barn. De vuxna såg sig – medvetet eller intuitivt – tvingade att hitta sig själva igen, hitta livgivande syre i det vakuum som uppstått där tidigare värderingar fått ge vika.

Vi vande oss med nycklar runt halsen, låste själva upp dörren hem i väntan på att mamma och pappa skulle komma hem efter avslutad arbetsdag. Många föräldrar till mina vänner skilde sig och barnen fick därmed ofrivilligt ingå i pilotförsök över hur vårdnadsfrågor skulle lösas. I tonåren fick vi veta att våra steg ut i vuxenlivet skulle ske mot den mörka fonden av en obotlig, sexuellt överförbar sjukdom.

Tio år senare skulle vår generation hyllas för sin framåtanda och sitt entreprenörskap, men vid ingången till nittiotalet betecknades vi som handlingsförlamade och riktningslösa. Jag minns själv hur cyniskt jag kastade håglösa blickar mot framtiden, och jag vet att jag delade den känslan med många andra i min ålder. Vi väntade på något vi inte var säkra på att vi ville möta, och vi gjorde det i en känsla av att inte riktigt vara hörda, sedda, eller förstådda.

Då, just där, hörs Nirvanas vemodiga, dystert lågmälda sångverser varvade med brutalt aggressiva, högljudda refränger. Kurt Cobain talar, mumlar, skriker ut sin inre monolog – lösryckta textfragment där han behandlar allt och inget i en ständig medvetandeström, förmedlad till lyssnaren. Och min generation lyssnar, och känner igen sig.
Plötsligt blir Nirvana det riktigt stora bandet, och skaror av ungdomar och unga vuxna strömmar till livespelningarna och till skivaffärerna. Min generation sluter upp kring Nirvana och alldeles i synnerhet kring Kurt Cobain. Han slåss mot rampljuset, förlorar kampen inombords, och tar efter flera år av tungt heroinberoende sitt eget liv hemma i Seattle, USA, i februari 1994.

”Han hade ett desperat behov av – inte modet – att vara sig själv”, säger Dave Reed, Cobains fosterpappa under en kort tid. ”Det kan inte bli fel [...] när människor älskar dig för att du är dig själv. Men för Kurt hade det ingen betydelse att andra älskade honom; han älskade helt enkelt inte sig själv tillräckligt mycket.”

”Pojken har ett hjärta”, sade Bob Dylan om Cobain efter att ha hört Nirvana uppträda live. Utan att göra någon slags kvalitetsjämförelse så har Cobain och Dylan många gemensamma nämnare. Båda satte ord på det deras generation kände, och båda gjorde det motvilligt, till och med undflyende. Båda försökte förringa betydelsen av sina sångtexter när de intervjuades i media. Men där Dylan som en av de allra första fick lära sig att leva som en åldrande superstar släckte Cobain självmant alla sådana möjligheter, 27 år gammal.

Lars Ulrich, trummis i Metallica, ett av de andra riktigt stora banden från västkusten i USA, beskrev Cobains betydelse så här: ”År 1991 skedde en slags skiftning i rockmusiken i USA – den rörde sig bort från alla hårstylade band i Los Angeles. Och med Kurt Cobain kände du att du fick kontakt med en riktig person, inte med en uppfattning om hur han var. Inte med en bild eller en urklippsdocka – det var en kontakt mellan hjärta och hjärta. Mycket få människor har den förmågan.”

Nirvanas musik är inte min typ av musik, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Jag är tacksam över alla som inte kan låta bli att sätta ord på livets nyckfullhet, utmaning och ständiga kamp.

Vi behöver både lovsång och avgrundsvrål för att beskriva livet, och viktigare än någonting annat är att uttrycken sker i uppriktighet. I en ofullkomlig värld kan vi aldrig greppa sanningen, vi kan bara ana den när så många som möjligt talar öppet och ärligt.
Därför behövs både vår egen röst, kyrkokören, och Kurt Cobain.

Patrick Wingren



Rolf Steffansson konstaterar att det sker en ekonomisk polarisering mellan församlingarna.

KYRKOMÖTET. Den 6 till 10 november har kyrkomötet sammanstrålat i Åbo. Rolf Steffansson är ett av de ombud som varit på plats under sittande kyrkomötets sista plenum. 10.11.2023 kl. 12:04
Sara Mikander och Catharina Englund framhåller att det inte finns något trauma som är så stort att det inte finns någon hjälp att få. Det finns alltid hjälp.

ANDLIGT VÅLD. Andligt våld förekommer överallt – i parrelationer, i familjer och i församlingar. Då Gud används för att få dig att känna dig mindre, då är det aldrig dig det är fel på. Det konstaterar Sara Mikander och Catharina Englund som leder en grupp för personer som blivit utsatta. 8.11.2023 kl. 13:20
Ärkebiskop Tapio Luoma, biskop Bo-Göran Åstrand och Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus diskuterade krig och ekonomi, bland mycket annat.

Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52
Karin Westerlund studerar kulturforskning och folkloristik vid Helsingfors universitet. Är en av bloggarna på kyrkpressen.fi/andetag

ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00
I Upptäcktsresor inåt möts Robin Nyman från Jakobstad och Sofia Torvalds från Esbo.

podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00
Elisabeth Stubb är aktuell med boken ”Öken, vatten och snö – vägen genom Israel” (Fontana
Media).

VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52

Kolumn. Jag slogs en morgon av hur mycket det finns att förundras över när sommar går över till höst och höst till vinter. Färgerna, dofterna, tystnaden. Det är något speciellt när naturen skiftar och går in i en annan säsong. Det påminner mig om att världen och livet har en rytm att följa. 6.11.2023 kl. 08:00

Stiftsdagar. Firandet av Borgå stifts 100-årsjubileum kulminerade i en festmässa i Borgå domkyrka. Kyrkpressen frågade några festdeltagare vad de tyckte mest om under stiftsdagarna i Borgå – och vad de tror om de följande 100 åren. 29.10.2023 kl. 15:22

Kolumn. På vägen till kyrkan möter jag tiggare och brödköer. Nyheterna har påmint mig om krig, människor på flykt, ensamhet, våld i hemmen och om hur dåligt vår underbart vackra planet mår. Det gör ont och jag känner mig maktlös. Helst skulle jag stänga ut alltsammans, leva i min egen bubbla, sluta bry mig. 28.10.2023 kl. 21:38
I panelen som diskuterade jubileumsboken satt Ida-Maria Sola, Robert Lemberg, Susanna Landor, Alaric Mård. och Maja-Stina Andersson-Tapola.

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29
Fredrik Nygård håller nu på med att bygga nu upp förtroende till människorna omkring honom.

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00
Biskoparna kräver svar av SLEY och Folkmissionen

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54
– Min erfarenhet är att förluster och lidande har hjälpt mig att uppskatta livet på ett annat sätt än om jag bara hade haft det lätt i livet, säger Chris Gullmans,

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38
Till hösten har biskoparna gett ut en liten bok om bön.

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00

Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman blickar några decennier bakåt i tiden och ger råd till sitt yngre jag.

ETT GOTT RÅD. Kristina Stenman önskar att hon som 20-åring förstått att alla människor bär på bekymmer. 10.5.2024 kl. 13:55
Markus Meckel blev DDR:s sista utrikesminister

Tyskland. Kyrkan i DDR råkade under 40 år få möjligheten att vara ett rum där man kunde andas lite friare i kommunistregimen. Prästen Markus Meckel var med och byggde upp en opposition – och blev till sist den utrikesminister som lade ner DDR. 2.5.2024 kl. 19:00
De bad Gud om en partner - och fick varandra.

SOMMARREPRISEN 2024. De bad båda på varsitt håll, Kristoffer Streng i Finland och Jenny Nyqvist-Streng i Sverige, om att hitta en livskamrat. Någon som älskade Gud, någon som var musikalisk, någon med samma värderingar. Då såg Kristoffer en video på Youtube. I vår är de aktuella med sin första gemensamma skiva. 29.7.2024 kl. 10:00
Metodistkyrkan öppnar för samkönat – med många reservationer.

HBTQ. Metodistkyrkan har tagit ett världsomspännande beslut om att montera ner sin praxis om att homosexualitet "inte är förenlig med kristen lära". Men kyrkan sprack på kuppen. 2.5.2024 kl. 22:32
Samia Abuelfahem kockade palestinskt-jordanskt till Fredskaféet.

INVANDRARARBETE. Församlingscentret vid Lundagatan i Borgå har i åtta år varit centrum och träffpunkt för utlänningar och invandrare i Borgå med Fredscaféet. Eld­själen i arbetet är Domkyrkoförsamlingens kaplan Hanna Eisentraut-Söderström. 29.4.2024 kl. 10:00