Hans smärta gav röst åt en hel generation

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05

En kväll hösten 1991, under mina första år som självständig ung vuxen, körde jag bil genom Helsingfors. Jag var på väg hem från en inspelningssession, och åkte hem för att fortsätta jobba med materialet från inspelningen.

Jag lyssnar så gott som aldrig på flödesradio, utan prioriterar oftast tysthet. Det här var en av de kvällar jag gjorde ett undantag och knäppte på radion. Där spelades musik av ett slag jag aldrig hört förut. En röst väl förtrogen med smärta skrek ut mumlande mantran. Rösten tillhörde Kurt Cobain. Låten var Smells Like Teen Spirit. Bandet som så kraftigt kom att associeras med min generation hette Nirvana.

Kurt Cobain beskrivs ofta som ett språkrör för Generation X, även om han själv mycket motvilligt accepterade en sådan position. Generation X, dit hör alla vi som är födda någon gång mellan tidigt sextiotal och tidigt åttiotal. För att söka en förklaring till Kurt Cobains oerhörda genomslagskraft måste man förstå varifrån han kom, och till vem.

Min generation växte upp i ett samhälle som på många sätt var annorlunda än tidigare. Vi hade inte berörts av krigen, och inte heller växt upp i sviterna av dem. Vi föddes under en tid när femtiotalets framtidsoptimism fått ge vika för de ungas kritiska förhållningssätt gentemot samhällsstrukturen. Ett gradvis växande missnöje kom till uttryck i de protester som svepte över världen i slutet av sextiotalet, och skakade det traditionella patriarkaliska samhället i dess grundvalar.

Resultaten av de unga vuxnas intellektuella frigörelse påverkade oss barn på många sätt. Vår uppväxt beskrivs ofta som en tid som i ett särskilt avseende skilde sig väsentligt från tiden före och strax efter – under min barndom stod de vuxna i centrum. Det här betyder inte nödvändigtvis att föräldrar försummade sina barn. De vuxna såg sig – medvetet eller intuitivt – tvingade att hitta sig själva igen, hitta livgivande syre i det vakuum som uppstått där tidigare värderingar fått ge vika.

Vi vande oss med nycklar runt halsen, låste själva upp dörren hem i väntan på att mamma och pappa skulle komma hem efter avslutad arbetsdag. Många föräldrar till mina vänner skilde sig och barnen fick därmed ofrivilligt ingå i pilotförsök över hur vårdnadsfrågor skulle lösas. I tonåren fick vi veta att våra steg ut i vuxenlivet skulle ske mot den mörka fonden av en obotlig, sexuellt överförbar sjukdom.

Tio år senare skulle vår generation hyllas för sin framåtanda och sitt entreprenörskap, men vid ingången till nittiotalet betecknades vi som handlingsförlamade och riktningslösa. Jag minns själv hur cyniskt jag kastade håglösa blickar mot framtiden, och jag vet att jag delade den känslan med många andra i min ålder. Vi väntade på något vi inte var säkra på att vi ville möta, och vi gjorde det i en känsla av att inte riktigt vara hörda, sedda, eller förstådda.

Då, just där, hörs Nirvanas vemodiga, dystert lågmälda sångverser varvade med brutalt aggressiva, högljudda refränger. Kurt Cobain talar, mumlar, skriker ut sin inre monolog – lösryckta textfragment där han behandlar allt och inget i en ständig medvetandeström, förmedlad till lyssnaren. Och min generation lyssnar, och känner igen sig.
Plötsligt blir Nirvana det riktigt stora bandet, och skaror av ungdomar och unga vuxna strömmar till livespelningarna och till skivaffärerna. Min generation sluter upp kring Nirvana och alldeles i synnerhet kring Kurt Cobain. Han slåss mot rampljuset, förlorar kampen inombords, och tar efter flera år av tungt heroinberoende sitt eget liv hemma i Seattle, USA, i februari 1994.

”Han hade ett desperat behov av – inte modet – att vara sig själv”, säger Dave Reed, Cobains fosterpappa under en kort tid. ”Det kan inte bli fel [...] när människor älskar dig för att du är dig själv. Men för Kurt hade det ingen betydelse att andra älskade honom; han älskade helt enkelt inte sig själv tillräckligt mycket.”

”Pojken har ett hjärta”, sade Bob Dylan om Cobain efter att ha hört Nirvana uppträda live. Utan att göra någon slags kvalitetsjämförelse så har Cobain och Dylan många gemensamma nämnare. Båda satte ord på det deras generation kände, och båda gjorde det motvilligt, till och med undflyende. Båda försökte förringa betydelsen av sina sångtexter när de intervjuades i media. Men där Dylan som en av de allra första fick lära sig att leva som en åldrande superstar släckte Cobain självmant alla sådana möjligheter, 27 år gammal.

Lars Ulrich, trummis i Metallica, ett av de andra riktigt stora banden från västkusten i USA, beskrev Cobains betydelse så här: ”År 1991 skedde en slags skiftning i rockmusiken i USA – den rörde sig bort från alla hårstylade band i Los Angeles. Och med Kurt Cobain kände du att du fick kontakt med en riktig person, inte med en uppfattning om hur han var. Inte med en bild eller en urklippsdocka – det var en kontakt mellan hjärta och hjärta. Mycket få människor har den förmågan.”

Nirvanas musik är inte min typ av musik, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Jag är tacksam över alla som inte kan låta bli att sätta ord på livets nyckfullhet, utmaning och ständiga kamp.

Vi behöver både lovsång och avgrundsvrål för att beskriva livet, och viktigare än någonting annat är att uttrycken sker i uppriktighet. I en ofullkomlig värld kan vi aldrig greppa sanningen, vi kan bara ana den när så många som möjligt talar öppet och ärligt.
Därför behövs både vår egen röst, kyrkokören, och Kurt Cobain.

Patrick Wingren



Fredrik Kass är kyrkoherde i Kvevlax församling.

Kolumn. Som barn minns jag att det var roligt när någon hade ordnat skattjakt för en. Det kunde vara i skolan, på någon födelsedagsfest eller i juniorerna. Man fick en karta i handen, några uppgifter att tänka på och sedan ut för att leta. 20.7.2024 kl. 11:55
Jona Granlund  i Grankulla jobbar med alla åldrar, också med barn och unga.

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00
För 25 år sedan uppträdde Birthe Wingren, Sören Lillkung och Riko Eklundh och Henrik Wikström i Nötö kyrka. Samma kvartett är med i år.

SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41
Värmländsk folkkyrklighet är ÅA-professor Cecilia Nahnfeldts avstamp i livet.

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24
Minna Kukkonen-
Karlander jobbar i dag i en chefsposition på CMI:s Asien-team. Tidigare i sin karriär var hon rådgivare till Martti Ahtisaari.

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11
När Gud reste Stefan Myrskog ur mörkret fick han en levande tro.

Personligt. Då mörka moln samlat sig över Stefan Myrskog och han funderade om livet var värt att leva utmanade han Gud: Jag ger dig en termin. 8.7.2024 kl. 17:44
Mycket sägs om Israel med gamla judeklichéer, anser André Swanström.

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00
Kjerstin Sikström vill vara aktiv – därför har hon fortfarande sångelever och dirigerar en kör.

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55
Bibelstudium och existentiellt samtal i gröngräset i Taizé.

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32
Laura Kota-aho och Mia Bäck har en del läger i bagaget, men än har ingen av dem tröttnat.

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17
Anita Höglund bodde länge på Bertahemmet i Helsingfors.

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44
Sley och Kansanlähetys lovar att "inte befrämja" ryska prästvigningar

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

Fredrik Kass är kyrkoherde i Kvevlax församling.

Kolumn. Som barn minns jag att det var roligt när någon hade ordnat skattjakt för en. Det kunde vara i skolan, på någon födelsedagsfest eller i juniorerna. Man fick en karta i handen, några uppgifter att tänka på och sedan ut för att leta. 20.7.2024 kl. 11:55
Jona Granlund  i Grankulla jobbar med alla åldrar, också med barn och unga.

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00
För 25 år sedan uppträdde Birthe Wingren, Sören Lillkung och Riko Eklundh och Henrik Wikström i Nötö kyrka. Samma kvartett är med i år.

SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41
Värmländsk folkkyrklighet är ÅA-professor Cecilia Nahnfeldts avstamp i livet.

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24