– En klok man sa en gång till mig: kom ihåg att det inte är bara för att du har en funktionsnedsättning som du har någonting att komma med.
Alaric Mård, 23 år, har en cp-skada som främst syns genom ett annorlunda rörelsemönster och försämrad balans. I hur stor utsträckning har hans funktionsnedsättning gjort honom till den han är? Egentligen är den frågan totalt omöjlig att svara på, säger han.
– Det finns ju inget parallelluniversum där jag inte skulle vara den jag är.
Vi sitter vid ett fönsterbord vid Fabbes café i Åbo, där han studerar för att bli lärare i religion och psykologi. Här har han byggt ett liv som han älskar: innebandy på måndagar, ett gemensamt hem med frun Lovisa – de har varit ett par sedan högstadiet – och studierna som ska föra honom tillbaka till den skolvärld som han verkligen kände sig hemma i.
– Jag var jättebra på att gå i skola, och det var något jag byggde min självbild på. Visst stack jag ut, men jag har en sådan personlighet att jag också gillar att stå i centrum. Jag tror faktiskt att det var lättare att ha en cp-skada i högstadiet än att färga håret i fel färg. Jag var väldigt fredad.
Han lärde sig tidigt att hans sätt att bemästra världen var att uttrycka sin vilja, sina känslor och sina tankar i ord.
– Det gjorde mig till en annorlunda pojke. När de andra killarna slank iväg till sina mopeder tänkte jag: om jag skulle söka upp någon som jag kan prata lite relationer med? skrattar han.
Han seglade förbi stereotypierna om den tysta österbottniska mannen som ska ha skjutit ett djur för att vara en riktig karl.
– Jag var ändå aldrig som någon annan, så jag fick bli vem jag ville. Men det här är faktiskt en viktig sak, som jag driver: att vi män också ska våga känna, tänka och drömma – och kommunicera våra rädslor.
En funktionsnedsättning som hans tenderar att få människor att se på honom på två sätt: som martyr eller hjälte.
– Man gör min skada till något otroligt fruktansvärt eller också till något alldeles fantastiskt, och man tenderar göra detsamma med mig som lever med den.
”Jag tycker synd om dig” är något han kan uppfatta i människors blickar. Hjälteskapet kommuniceras mer direkt: ”Du är nog så duktig!”
– Att man ser på människor med en funktionsnedsättning som hjältar eller martyrer hindrar oss från att vara helt vanliga människor som inte klarar av allting.
Han menar att vi alla står där, på samma arena: vi är människor som blir trötta, människor som inte har oändligt med krafter, människor som har begränsade valmöjligheter i sina liv.
– Jag önskar vi kunde mötas där. Jag är begränsad, men samtidigt hävdar jag att det är du också.
För lever vi inte alla i samma smärta: med drömmar som vi inte kan förverkliga? För honom själv har den största sorgen varit att han inte kan utöva idrott i den grad han skulle önska.
– Det kan ju kännas banalt, men det har varit det jag sörjt mest i mitt liv och något som jag fortfarande konfronteras med och kämpar med.
Läs hela intervjun i veckans nummer av Kyrkpressen.