"Jag lovade honom att han inte ska dö"

hopp. Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. I del tre av en serie i sex delar berättar Karin Erlandsson att hon samlar på berättelser om det kristna hoppet. 16.3.2017 kl. 16:12

En kväll för några år sedan kom vår då femåring nerför trapporna.
– Nej, sa jag, så där som man ska göra. Du ska somna i din egen säng.
Sen såg jag att han grät. Hans underläpp darrade och han stannade på nedersta trappsteget. Pyjamasbyxorna var lite för korta, och han höll sig hårt om ena fingret.
– Kom, sa jag och bredde ut armarna. Är du ledsen?
Han kröp ihop i min famn. Han grät så hela kroppen skakade.
– Jag har ett sår på fingret, fick han fram. Tänk om de onda vinner.
Nej, ”de onda” är inget religiöst, hans uttryck har att göra med en illustration i en bok.

Läs också:

Några dagar tidigare bläddrade vi tillsammans i sjuttiotalsklassikern Så funkar du!. Texterna var kanske lite märkliga, men bilderna var fantastiska och illustrerade allt som händer i kroppen.
På en bild avbildades ett finger i genomskärning, fingret var så stort att det sträckte sig över hela uppslaget. Fingret hade ett sår, och vita små gubbar rusade till såret från ena sidan, medan röda små gubbar rusade till såret från andra sidan.
Det var helt enkelt en pedagogisk bild över hur kroppen beter sig vid sjukdom. Det var goda och onda poliser, bakterier, som kämpade mot varandra då kroppen var sjuk eller fick ett sår.
Femåringen förstod bilden bokstavligt. Hans dödsrädsla var så stor att han knappt kunde prata.
– Tänk om jag dör, sa han och kramade fingret med det nästan obefintliga såret.
– Nej, försökte jag förklara. Av ett så litet sår dör man inte.
– Men Joel …
Kära älskade barn, tänkte jag. Du är för liten för att ha mött döden. Jag vill inte att du ska ha exempel på döda jämnåriga.
Våra goda vänners barn dog. Vår femåring frågade mycket, undrade och funderade. Hans frågor var ivriga och nyfikna, framför allt orädda.
Ända tills vi besökte Joels familj. På väggen hängde ett foto av Joel, och då vår femåring såg bilden, ryggade han tillbaka.
Fram till dess var Joel inte ett barn, utan en abstrakt föreställning, ett exempel. Först då han såg Joels dagisfoto, ett nästan likadant som han har på sig själv, insåg han att barn kan dö.
– Joel var jättesjuk, sa jag. Han blev frisk, men så blev han sjuk igen.

Vad ska man säga? Hur ska man förklara det man inte själv kan greppa? Jag måste försöka, för mitt barn kurade ihop sig i min famn.
– Farmor … sa han. Hon är jättesjuk.
– Jo, sa jag. Farmor och Joel har samma sjukdom. Det är en sjukdom man kan dö av. Men läkarna har sagt att farmor inte ska dö.
– Alla människor ska dö, sa han.
– Alla människor ska dö, sa jag. Men då kommer man till himlen. I himlen är Joel tillsammans med sin mamma och pappa.
På ett pragmatiskt sätt är jag gladare än någonsin att jag är troende.
Det är förstås inte så enkelt att jag är troende på grund av kristendomens överlevnadsmanual. Men döden är ett faktum, och tack vare min tro är den enklare att hantera. Jag tror inte för att få tröst, icke dess mindre är tron på en himmel tröstande.
Då jag står som mest hjälplös är det kristna hoppet en livlina. För övrigt tycker jag att uttrycket ”det kristna hoppet” är det vackraste som finns.

Läs också:

Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. Jag samlar på berättelser om det kristna hoppet.
Här kommer två:
Evert insjuknade i obotlig cancer. Evert har väl inte synts i kyrkbänken sedan konfirmationen, och ord som nåd och förbön var inte hans. Men när döden närmade sig var hans tro stabil och handfast.
Visst skulle Evert dö, och det var så sorgligt att han grät hjärtat ur sig, men han skulle få träffa sina föräldrar igen. Visst skulle hans kropp grävas ner, men han skulle vandra på de himmelska ängarna (det sista är verkligen inte hans egna ord, men kanske konfirmationsprästens).
Så enkel kan en tro också vara, och så stark att den räcker då döden kommer.
Här är den andra berättelsen:
Inger låg inför döden mitt i den österbottniska högsommaren. Hundlokan vajade, himlen var ljus och från tidig morgon sjöng fåglarna in till hennes rum. Hon var glad, en sista gång hade hon fått ”uppleva den jordiska sommaren”.
Det hon uttryckte var inte sorg, utan hopp. Hur underskön den jordiska sommaren än var, var den ingenting mot fortsättningen.

Mitt barn tog sats för att fråga det värsta. Det märktes på honom att tanken han skulle uttrycka var den hemskaste. Hans underläpp darrade och tårarna rann nerför kinderna.
– Vad ska hända med mig och min bror då ni dör?
Det är ju ärligt talat något jag helst inte tänker på. Men nu satt han här, i min famn, och stångades med det svåraste. Hans rädsla var den första riktigt stora.
Jag sa att jag och hans pappa inte ska dö förrän han är gammal och har en egen familj. Jag pratar om kärlek och att man får vara rädd för att skiljas åt. Att just det är något alla människor är rädda för.

Min femåring, så liten han var i sin urtvättade pyjamas, hade för första gången drabbats av mänsklighetens största rädsla. Rädslan för att skiljas från dem man älskar försöker alla människor hantera.
– Blir jag sjuk som Joel?
– Nej, sa jag, för vad annat kan jag säga? Du ska inte bli sjuk och dö. Du ska leva tills du blir jättegammal, ännu äldre än farfar till och med.
– Är det säkert?
– Ja, det är säkert, sa jag och kramade hårt. Jättesäkert.
Han somnade i min famn. Lugn och trygg.


Tro, hopp och kärlek. I den här serien skriver Karin Erlandsson om hur man får och upprätthåller en tro som håller trots vardagens slitningar.

Karin Erlandsson



jordfästning. Det begränsade deltagarantalet vid kyrkliga förrättningar har väckt många frågor. Nu är direktiven reviderade: nära anhöriga får delta även om de är fler än tio personer. 18.3.2020 kl. 20:05

strömning. Att strömma andakter och gudstjänster är nytt i många församlingar, men Kent Danielsson satte igång genast, även om han är nybörjare. 18.3.2020 kl. 16:08

Modernitet. Mikael Kurkiala är kulturantropologen som länge trodde att kyrkans språk och ritualer tillhörde de andra – inte honom. I dag är han omvärldsbevakare för Svenska kyrkan och tycker att kyrkan tillhör alla, inte bara de troende. 18.3.2020 kl. 12:43

coronaepidemin. I hela Europa kämpar kyrkorna med samma problem: hur ska man ha kontakt med församlingsmedlemmarna, men samtidigt skydda dem från att bli smittade av coronaviruset? 17.3.2020 kl. 17:27

coronaepidemin. Kyrkliga förrättningar sköts nu med undantagsarrangemang: högst tio kan delta. Till gudstjänst samlas församlingen inte fysiskt. – Men vi har inte släckt lamporna, säger biskop Bo-Göran Åstrand och hoppas på fungerande tekniska lösningar ute i församlingarna 16.3.2020 kl. 21:06

undantagstillstånd. Nu råder undantagstillstånd i Finland. Gudstjänsterna fortsätter, men utan att församlingen är närvarande i kyrkorummet. 16.3.2020 kl. 19:21

biskopsvisitation. Coronavirusets effekter slog till med full kraft under helgens biskopsvisitation i Korsnäs. Stora delar av det program som planerats fick inhiberas och kvar blev bara biskop Bo-Göran Åstrands träff med förtroendevalda samt söndagens högmässa och påföljande visitationsstämma som ”bakades ihop” till en programpunkt. 15.3.2020 kl. 15:15

coronaepidemin. En stor del av församlingarnas verksamhet tar paus under den närmaste tiden. Gudstjänster och förrättningar sköts, men i något anpassad form för att minska risken för smittspridning. Både i Pedersöre församling och i Petrus församling i Helsingfors betonar man att församlingen fortfarande finns till för den som behöver den. 13.3.2020 kl. 11:49

epidemi. I helgen gör biskop Bo-Göran Åstrand biskopsvisitation i Korsnäs, som planerat – men i mycket avskalad form. – Nu om någonsin ska vi hålla ihop, och jag tänker att tillsammans och med Guds hjälp kommer vi igenom också det här, säger biskopen. 13.3.2020 kl. 10:02

coronaepidemin. Inga resor, inga möten, jobba hemma, rekommenderar Kyrkostyrelsen i anvisningar till församlingarna och stiften med anledning av coronaviruset. 13.3.2020 kl. 09:19

roman. Philip Teir ville skriva en roman han bottnade i, en roman som lyfte känslor som han själv känt. 12.3.2020 kl. 15:38

vikariat. Fyra personer har sökt vikariatet som stiftsdekan i Borgå stift. Stiftsdekanen har det övergripande ansvaret för fortbildning och utbildning i stiftet. 11.3.2020 kl. 14:59

Kyrkpressen. – Vår strategiska tanke har länge varit att gå i den här riktningen – att göra en tidning som är närmare församlingen, säger Hans Boije. 10.3.2020 kl. 17:12

Corona. På grund av Coronaviruset har man från Kyrkostyrelsen skickat ut ett cirkulär där man avråder församlingsanställda från handskakning, uppmanar till god hand- och hosthygien och betonar församlingarnas ansvar att tillhandahålla andlig vård vid krissituationer. 9.3.2020 kl. 11:31

europa. Nordiska kyrkoledare har undertecknat ett uttalande där dom uttrycker sin oro. 10.3.2020 kl. 13:26

FÖRLÅTELSE. Vad händer när någon behandlar dig fel? Du känner dig arg, sårad, ledsen och övergiven. Du vill ha rättvisa, och du vill att någon betalar. Men om rättvisan inte kommer – vad gör du då? Du förlåter. Sjuttio gånger sju gånger gör du det – och då sjunker inte bara ditt blodtryck utan du bygger också din karaktär. 20.4.2023 kl. 10:18

Personligt. Staffan ”pastorn” Björklund, stuvare och skogshuggare, har aldrig brytt sig om människors titlar. – Jag brukar alltid säga att alla som kliver över tröskeln till Herrens hus är likvärdiga. 20.4.2023 kl. 18:00

TRANSKÖNADE. Som studerande klädde sig Tanja von Knorring första gången som kvinna 1984. I slutna sällskap och på klubbar i den tidens Helsingfors var hon kvinna om natten – och man och chef vid Luftfartsverket om dagen. Nu som 60-plus är hon kvinna helt och hållet. Bönen och tron har stött henne på vägen dit. 19.4.2023 kl. 21:41

TJÄNSTER. Daniel Björk är enda sökande till kyrkoherdetjänsten i Pedersöre när ansökningstiden gick ut i dag. Kyrkoherdetjänsten i Solf har sökts av Camilla Svevar och Johan Kanckos. 19.4.2023 kl. 12:08

Personligt. Sabina Lumivirta är driven och har höga krav på sig själv. Hon repar sig som bäst från två utmattningar och en depression. 19.4.2023 kl. 10:00