"Jag lovade honom att han inte ska dö"

hopp. Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. I del tre av en serie i sex delar berättar Karin Erlandsson att hon samlar på berättelser om det kristna hoppet. 16.3.2017 kl. 16:12

En kväll för några år sedan kom vår då femåring nerför trapporna.
– Nej, sa jag, så där som man ska göra. Du ska somna i din egen säng.
Sen såg jag att han grät. Hans underläpp darrade och han stannade på nedersta trappsteget. Pyjamasbyxorna var lite för korta, och han höll sig hårt om ena fingret.
– Kom, sa jag och bredde ut armarna. Är du ledsen?
Han kröp ihop i min famn. Han grät så hela kroppen skakade.
– Jag har ett sår på fingret, fick han fram. Tänk om de onda vinner.
Nej, ”de onda” är inget religiöst, hans uttryck har att göra med en illustration i en bok.

Läs också:

Några dagar tidigare bläddrade vi tillsammans i sjuttiotalsklassikern Så funkar du!. Texterna var kanske lite märkliga, men bilderna var fantastiska och illustrerade allt som händer i kroppen.
På en bild avbildades ett finger i genomskärning, fingret var så stort att det sträckte sig över hela uppslaget. Fingret hade ett sår, och vita små gubbar rusade till såret från ena sidan, medan röda små gubbar rusade till såret från andra sidan.
Det var helt enkelt en pedagogisk bild över hur kroppen beter sig vid sjukdom. Det var goda och onda poliser, bakterier, som kämpade mot varandra då kroppen var sjuk eller fick ett sår.
Femåringen förstod bilden bokstavligt. Hans dödsrädsla var så stor att han knappt kunde prata.
– Tänk om jag dör, sa han och kramade fingret med det nästan obefintliga såret.
– Nej, försökte jag förklara. Av ett så litet sår dör man inte.
– Men Joel …
Kära älskade barn, tänkte jag. Du är för liten för att ha mött döden. Jag vill inte att du ska ha exempel på döda jämnåriga.
Våra goda vänners barn dog. Vår femåring frågade mycket, undrade och funderade. Hans frågor var ivriga och nyfikna, framför allt orädda.
Ända tills vi besökte Joels familj. På väggen hängde ett foto av Joel, och då vår femåring såg bilden, ryggade han tillbaka.
Fram till dess var Joel inte ett barn, utan en abstrakt föreställning, ett exempel. Först då han såg Joels dagisfoto, ett nästan likadant som han har på sig själv, insåg han att barn kan dö.
– Joel var jättesjuk, sa jag. Han blev frisk, men så blev han sjuk igen.

Vad ska man säga? Hur ska man förklara det man inte själv kan greppa? Jag måste försöka, för mitt barn kurade ihop sig i min famn.
– Farmor … sa han. Hon är jättesjuk.
– Jo, sa jag. Farmor och Joel har samma sjukdom. Det är en sjukdom man kan dö av. Men läkarna har sagt att farmor inte ska dö.
– Alla människor ska dö, sa han.
– Alla människor ska dö, sa jag. Men då kommer man till himlen. I himlen är Joel tillsammans med sin mamma och pappa.
På ett pragmatiskt sätt är jag gladare än någonsin att jag är troende.
Det är förstås inte så enkelt att jag är troende på grund av kristendomens överlevnadsmanual. Men döden är ett faktum, och tack vare min tro är den enklare att hantera. Jag tror inte för att få tröst, icke dess mindre är tron på en himmel tröstande.
Då jag står som mest hjälplös är det kristna hoppet en livlina. För övrigt tycker jag att uttrycket ”det kristna hoppet” är det vackraste som finns.

Läs också:

Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. Jag samlar på berättelser om det kristna hoppet.
Här kommer två:
Evert insjuknade i obotlig cancer. Evert har väl inte synts i kyrkbänken sedan konfirmationen, och ord som nåd och förbön var inte hans. Men när döden närmade sig var hans tro stabil och handfast.
Visst skulle Evert dö, och det var så sorgligt att han grät hjärtat ur sig, men han skulle få träffa sina föräldrar igen. Visst skulle hans kropp grävas ner, men han skulle vandra på de himmelska ängarna (det sista är verkligen inte hans egna ord, men kanske konfirmationsprästens).
Så enkel kan en tro också vara, och så stark att den räcker då döden kommer.
Här är den andra berättelsen:
Inger låg inför döden mitt i den österbottniska högsommaren. Hundlokan vajade, himlen var ljus och från tidig morgon sjöng fåglarna in till hennes rum. Hon var glad, en sista gång hade hon fått ”uppleva den jordiska sommaren”.
Det hon uttryckte var inte sorg, utan hopp. Hur underskön den jordiska sommaren än var, var den ingenting mot fortsättningen.

Mitt barn tog sats för att fråga det värsta. Det märktes på honom att tanken han skulle uttrycka var den hemskaste. Hans underläpp darrade och tårarna rann nerför kinderna.
– Vad ska hända med mig och min bror då ni dör?
Det är ju ärligt talat något jag helst inte tänker på. Men nu satt han här, i min famn, och stångades med det svåraste. Hans rädsla var den första riktigt stora.
Jag sa att jag och hans pappa inte ska dö förrän han är gammal och har en egen familj. Jag pratar om kärlek och att man får vara rädd för att skiljas åt. Att just det är något alla människor är rädda för.

Min femåring, så liten han var i sin urtvättade pyjamas, hade för första gången drabbats av mänsklighetens största rädsla. Rädslan för att skiljas från dem man älskar försöker alla människor hantera.
– Blir jag sjuk som Joel?
– Nej, sa jag, för vad annat kan jag säga? Du ska inte bli sjuk och dö. Du ska leva tills du blir jättegammal, ännu äldre än farfar till och med.
– Är det säkert?
– Ja, det är säkert, sa jag och kramade hårt. Jättesäkert.
Han somnade i min famn. Lugn och trygg.


Tro, hopp och kärlek. I den här serien skriver Karin Erlandsson om hur man får och upprätthåller en tro som håller trots vardagens slitningar.

Karin Erlandsson



KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02

INGERMANLANDS KYRKA. Helsingin Sanomat noterar att protestantiska kyrkor i Ryssland verkar blir intressanta för president Vladimir Putins maktsfär – om de har rätt konservativa värderingar. 20.1.2025 kl. 17:28

bibeln. Bibeln som Böckernas bok får en annan dimension sedan Kyrkpressens enkät visar att över hälften av de svarande i dag läser Bibeln digitalt, på webben eller på sin mobil. 20.1.2025 kl. 10:00

METODISTKYRKAN. Tolkning i Metodistkyrkans "högsta domstol" i USA stoppar Åbo metodistförsamlings planer på att lämna samfundet. 17.1.2025 kl. 18:07

kyrkomusik. John L Bell, präst i Church of Scotland, arbetar bland annat för att kyrkomusiken ska förnyas. Han har gett ut många samlingar med sånger och böcker om liturgi och kyrkomusik. Han gästar Helsingfors och Johannes församling den 7–8 februari. 15.1.2025 kl. 12:49

FINLANDSPRIS. Biskop emeritus Gustav Björkstrand har tilldelats Svenska Akademiens Finlandspris för år 2024. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 14.1.2025 kl. 17:17

VÄGLEDNING. På torsdagskvällen hölls den första presentationen av den nya strategin för Borgå stift på Evangeliskt center i Vasa. Men biskop Bo-Göran Åstrand påpekade genast i inledningen att det inte är en strategi i traditionell mening arbetsgruppen tagit fram. 9.1.2025 kl. 22:02

ekonomi. Jonathan och Aron Vik från Åland har startat Sackaiosfonden – ett projekt som förenar ekonomi och tro. De vill bidra till kristen verksamhet och inspirera andra, samtidigt som de utforskar vad det innebär att tjäna Gud i sina framtida karriärer. 8.1.2025 kl. 18:32

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift en ny präst när teologie magister Andrey Heikkilä vigdes till ämbetet i Borgå domkyrka. 7.1.2025 kl. 10:46

hopp. – Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon. 24.3.2025 kl. 18:48

psykologi. När Trump skällde ut Zelenskyj i Vita huset betraktade den kristna terapeuten Markku Veilo scenen med intresse. – Det var ett klassiskt exempel på hur en människa reagerar utifrån sina känslolås och inte klarar av att bete sig vuxet, säger han. Men vi har alla en del i oss som exploderar eller imploderar oväntat – och den kan vi jobba med. 20.3.2025 kl. 10:01

Begravningsplatser. Runt om i Svenskfinland finns små begravningsplatser som drivs av föreningar eller sammanslutningar. Två begravningsplatser stöds av den lokala församlingen eller samfälligheten. 19.3.2025 kl. 10:00

KRISTEN YOGA. Stillhetens yoga utövas i dag i var femte församling i den evangelisk-lutherska kyrkan. Yogans ursprung utanför kristendomen och Europa väcker fortfarande frågor. Ny forskning ska titta på varför. 18.3.2025 kl. 10:00

film. Filmen om den tyska teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer är bioaktuell i vår. Filmen är skrämmande relevant i en tid då auktoritära ledare på nytt utmanar vårt civilkurage. Ylva Eggehorn, svensk poet, författare och Bonhoeffer-översättare, tycker att filmen är angelägen just idag. 17.3.2025 kl. 18:39