"Jag lovade honom att han inte ska dö"

hopp. Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. I del tre av en serie i sex delar berättar Karin Erlandsson att hon samlar på berättelser om det kristna hoppet. 16.3.2017 kl. 16:12

En kväll för några år sedan kom vår då femåring nerför trapporna.
– Nej, sa jag, så där som man ska göra. Du ska somna i din egen säng.
Sen såg jag att han grät. Hans underläpp darrade och han stannade på nedersta trappsteget. Pyjamasbyxorna var lite för korta, och han höll sig hårt om ena fingret.
– Kom, sa jag och bredde ut armarna. Är du ledsen?
Han kröp ihop i min famn. Han grät så hela kroppen skakade.
– Jag har ett sår på fingret, fick han fram. Tänk om de onda vinner.
Nej, ”de onda” är inget religiöst, hans uttryck har att göra med en illustration i en bok.

Läs också:

Några dagar tidigare bläddrade vi tillsammans i sjuttiotalsklassikern Så funkar du!. Texterna var kanske lite märkliga, men bilderna var fantastiska och illustrerade allt som händer i kroppen.
På en bild avbildades ett finger i genomskärning, fingret var så stort att det sträckte sig över hela uppslaget. Fingret hade ett sår, och vita små gubbar rusade till såret från ena sidan, medan röda små gubbar rusade till såret från andra sidan.
Det var helt enkelt en pedagogisk bild över hur kroppen beter sig vid sjukdom. Det var goda och onda poliser, bakterier, som kämpade mot varandra då kroppen var sjuk eller fick ett sår.
Femåringen förstod bilden bokstavligt. Hans dödsrädsla var så stor att han knappt kunde prata.
– Tänk om jag dör, sa han och kramade fingret med det nästan obefintliga såret.
– Nej, försökte jag förklara. Av ett så litet sår dör man inte.
– Men Joel …
Kära älskade barn, tänkte jag. Du är för liten för att ha mött döden. Jag vill inte att du ska ha exempel på döda jämnåriga.
Våra goda vänners barn dog. Vår femåring frågade mycket, undrade och funderade. Hans frågor var ivriga och nyfikna, framför allt orädda.
Ända tills vi besökte Joels familj. På väggen hängde ett foto av Joel, och då vår femåring såg bilden, ryggade han tillbaka.
Fram till dess var Joel inte ett barn, utan en abstrakt föreställning, ett exempel. Först då han såg Joels dagisfoto, ett nästan likadant som han har på sig själv, insåg han att barn kan dö.
– Joel var jättesjuk, sa jag. Han blev frisk, men så blev han sjuk igen.

Vad ska man säga? Hur ska man förklara det man inte själv kan greppa? Jag måste försöka, för mitt barn kurade ihop sig i min famn.
– Farmor … sa han. Hon är jättesjuk.
– Jo, sa jag. Farmor och Joel har samma sjukdom. Det är en sjukdom man kan dö av. Men läkarna har sagt att farmor inte ska dö.
– Alla människor ska dö, sa han.
– Alla människor ska dö, sa jag. Men då kommer man till himlen. I himlen är Joel tillsammans med sin mamma och pappa.
På ett pragmatiskt sätt är jag gladare än någonsin att jag är troende.
Det är förstås inte så enkelt att jag är troende på grund av kristendomens överlevnadsmanual. Men döden är ett faktum, och tack vare min tro är den enklare att hantera. Jag tror inte för att få tröst, icke dess mindre är tron på en himmel tröstande.
Då jag står som mest hjälplös är det kristna hoppet en livlina. För övrigt tycker jag att uttrycket ”det kristna hoppet” är det vackraste som finns.

Läs också:

Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. Jag samlar på berättelser om det kristna hoppet.
Här kommer två:
Evert insjuknade i obotlig cancer. Evert har väl inte synts i kyrkbänken sedan konfirmationen, och ord som nåd och förbön var inte hans. Men när döden närmade sig var hans tro stabil och handfast.
Visst skulle Evert dö, och det var så sorgligt att han grät hjärtat ur sig, men han skulle få träffa sina föräldrar igen. Visst skulle hans kropp grävas ner, men han skulle vandra på de himmelska ängarna (det sista är verkligen inte hans egna ord, men kanske konfirmationsprästens).
Så enkel kan en tro också vara, och så stark att den räcker då döden kommer.
Här är den andra berättelsen:
Inger låg inför döden mitt i den österbottniska högsommaren. Hundlokan vajade, himlen var ljus och från tidig morgon sjöng fåglarna in till hennes rum. Hon var glad, en sista gång hade hon fått ”uppleva den jordiska sommaren”.
Det hon uttryckte var inte sorg, utan hopp. Hur underskön den jordiska sommaren än var, var den ingenting mot fortsättningen.

Mitt barn tog sats för att fråga det värsta. Det märktes på honom att tanken han skulle uttrycka var den hemskaste. Hans underläpp darrade och tårarna rann nerför kinderna.
– Vad ska hända med mig och min bror då ni dör?
Det är ju ärligt talat något jag helst inte tänker på. Men nu satt han här, i min famn, och stångades med det svåraste. Hans rädsla var den första riktigt stora.
Jag sa att jag och hans pappa inte ska dö förrän han är gammal och har en egen familj. Jag pratar om kärlek och att man får vara rädd för att skiljas åt. Att just det är något alla människor är rädda för.

Min femåring, så liten han var i sin urtvättade pyjamas, hade för första gången drabbats av mänsklighetens största rädsla. Rädslan för att skiljas från dem man älskar försöker alla människor hantera.
– Blir jag sjuk som Joel?
– Nej, sa jag, för vad annat kan jag säga? Du ska inte bli sjuk och dö. Du ska leva tills du blir jättegammal, ännu äldre än farfar till och med.
– Är det säkert?
– Ja, det är säkert, sa jag och kramade hårt. Jättesäkert.
Han somnade i min famn. Lugn och trygg.


Tro, hopp och kärlek. I den här serien skriver Karin Erlandsson om hur man får och upprätthåller en tro som håller trots vardagens slitningar.

Karin Erlandsson



BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32