Vad händer om det blir helt tyst?
Vad händer om det blir helt tyst?

Jag fortsätter jaga största möjliga tystnad

tystnad.

Var är du? Du är lika efterlängtad som svårfångad. Jag söker dig hemma, på retreaten, i spårvagnen. Och jag ger inte upp

24.2.2017 kl. 14:51

Förut var jag fascinerad av den, på sistone har jag närmast varit besatt av att hitta den, den där största möjliga tystnaden. Redan som barn älskade jag att stiga in i små ögonblick av tystnad. Ett slags pärlor av stillhet som jag försökte samla, så som jag samlade stenar i en glasburk. När jag promenerade i skogen kunde jag stanna upp för att lyssna om det var alldeles, alldeles … tyst. Men det var det sällan. Det hördes ett svagt brus från husfabriken i närheten, eller en moped som knattrade på avstånd.

Men någon gång lyckades det, ett nanoögonblick av ett totalt ingenting.

Jag hade en liknande upplevelse för ett par somrar sedan, på vårt hyrda sommarställe. Vi satt sent ute, barnen hade somnat (en oerhört viktig förutsättning för tystnad). Sjön låg spegelblank. Och plötsligt hälsade den på, den totala tystnaden. Som så många andra nutidsvarelser var jag tvungen att efteråt dela med mig på Facebook. Jag skrev bland annat: ”Inte en fågel, inte en bil på avstånd. Inget. Och det gjorde mig häpen och lycklig. Hur kunde jag glömma att livet ska vara så?”

Jag tror inte att jag glömt egentligen. Det är snarare så att jag förtränger att jag älskar och behöver tystnad, för en mer ovanlig gäst i mitt liv finns inte just nu. Och samtidigt vet jag att det är många, många där ute som har det alldeles för tyst. Den självvalda och välkomna tystnaden spelar i en annan liga.

Jag har funderat över varför min tystnadstörst vuxit sig så stark på sistone. Är det för att jag är småbarnsmamma? För att jag känner mig stressad? För att jag bor i stan men är uppväxt på landet? För att jag är sladdbarn och under barndomen blev van vid ett eget tyst rum? Antagligen lite av allt. Och det finns säkert väldigt många som har exakt samma längtan som jag.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” (Mark 6:30), sa Jesus till lärjungarna. Det låter alldeles underbart. Jag hade hakat på direkt. Speciellt om jag vetat att barnen har det så trevligt under tiden att de inte hinner sakna mig.

Om jag lyckas hitta den totala tystnaden igen, för en lite längre stund än ett ögonblick, vad tror jag då att ska hända?

Kommer jag att hitta en ny inre frid? Eller skulle en längre tystnad kännas tråkig, väcka ångest? Kommer jag att känna en guddomlig närvaro? ”Var tyst, så skall jag lära dig vishet.” (Job 33:33) Tänk om det faktiskt är så enkelt?

Hemma

För att stjäla en stund tillsammans med bara mina egna tankar brukar jag ibland smyga i väg till sovrummet eller toaletten och ljudlöst stänga dörren om mig. Det fordrar ihärdig träning och en fingertoppskänsla för hur man tvingar trilskande handtag till tystnad. Men sällan hinner jag mer än stänga dörren innan någon har ett ytterst viktigt och förstås brådskande ärende till mig.

Nå, när barnen somnat, tänker jag … Men det är alltid något som låter, diskmaskiner som surrar, duschar som strilar eller skärmar som mumlar. Och klart att en relativ tystnad är bättre än ingenting. Men nu råkar jag ha fått dille på absolut tystnad, och det är i det skedet som minsta lilla knäpp i elementet blir störande.

Sovrummet då? Mörkt, natt, svalt – alla förutsättningar finns. Men så är det andetagen från dem som sover nära (en lycka att ha sådana förresten). Och kanske främst av allt känslan av att någon kan vakna när som helst, hosta eller gny i sömnen.

Kanske tystnaden är fullkomlig först när vi vet att det bara är vi själva som kan bryta den?

Det sjunger i mina öron

Min farmor, som jag aldrig hann träffa, hade en slags musik i sina öron. Hon emigrerade till New York och bodde i Bronx i många år. När hon flyttat tillbaka till Österbotten på äldre dar brukade hon säga att ”hä e så tyst så i sjunger mi i örona”. Jag tror jag vet exakt vad hon menade. Vissa gånger jag lyckats fånga tystnaden har det brusat ganska högljutt i mina öron. Är det mitt blodomlopp? Begynnande tinnitus? Eller är det så tystnaden egentligen låter?

I bussen och spårvagnen har jag också musik i mina öron. Jag lyssnar på lugna, upproriska, muntra eller ledsna låtar. Om jag konstant ska röra mig i ett ljudlandskap kan jag ju lika gärna lyssna till det jag själv väljer, eller det min online-musiktjänst väljer för mig.

Och på något märkligt vis får det mig att uppleva det jag har omkring mig mer intensivt. Husfasaderna blir filmkulisser till tonerna av någon vemodig låt av Old sea brigade, och jag och mina medresenärer blir huvudrollsinnehavarna som alla bär på en unik och sevärd historia. Vi rör oss från betongen i Böle till Sandvikens skeppsdocka, som ligger gul i morgonljuset, och allt är vackert till den rätta musiken.

Vårt hjärta och oljud passar inte ihop. Forskning har visat att antalet hjärtinfarkter ökar av trafikbuller.

Jag är inte alls förvånad. Men kan det vara så att de ljud vi tycker om och själva väljer ger samma goda endorfiner som efterlängtad tystnad?

Röster från förr

Innan jag somnar hör jag dem – rösterna som lämnat mig alldeles för tidigt. Jag hör alldeles tydligt min finurliga och kloka svärmor säga: ”Ja noo ha jag venta”, med just det tonfall hon alltid använde när vi äntligen kom ”heim” efter en längre tid borta i stora världen.

Och jag hör min goda vän skratta på sitt karakteristiskt fnissande vis, stillsamt men ändå från tårna. Så där som hon brukade göra strax innan vi skulle till att kramas och strax efter att någon av oss sagt något roligt.

Där är den, närvaron. För att det är tillräckligt tyst.

Retreat

Äntligen. I ett rum med vita väggar och med helgonet Sankt Martin hängande över huvudändan av min säng (han håller ett svärd, men ser fredlig ut) händer det: en längre stund av absolut tystnad. Och allt jag kan tänka är: det här borde vara obligatoriskt. Tystnad i någon form borde stå på vårt schema. Den här gången krävdes det tre tåg och en promenad rakt in i skogen för att hitta det jag sökte. Tystnad som överenskommelse – jag rekommenderar.

Under introduktionen av min endagsretreat talas det mycket om kravlöshet. Retreatledaren säger att vi, efter att vi går in i tystnaden klockan tolv, inte behöver se någon i ögonen om vi inte vill, inte le mot någon om vi inte känner för det. Det känns bra att höra. Inga bordssamtal under lunchen, inget ”Vad jobbar du med?” och ”Tack, tack för den goda maten”. Jag inser att det bland annat är den kravlösheten jag är på jakt efter i tystnaden. Inga pinsamma tystnader som jag ser som min uppgift att babbla bort.

Det enda som förväntas av mig är att jag ska hålla vissa tider och hålla mun.

Det passar mig utmärkt. Jag slevar i mig min ugnsfisk och känner mig nöjd. Jag känner mig också lite buren av den ordlösa gemenskap jag delar med de andra kring bordet.

Andakterna i kapellet är väldigt tysta, om man bortser från våra magar som väsnas i kapp. Kroppen lämnar oss sällan i fred. Den pockar på och gör det högtidliga så mycket mer mänskligt. Bönestenar och matsmältning liksom.

Jag plockar på mig ett par poesisamlingar i retreatgårdens välfyllda bibliotek, bläddrar planlöst och läser Viola Renvall: ”Jag öppnade fönstret / och lät tystnaden komma in. / Hon bar en doft av vilda gräs, / en klar ton av längtan, som genomborrade mitt hjärta.” Jag lägger boken till sidan och sover en stund.

Jag tänker inte mer heliga tankar än annars under min korta retreat, men jag tänker egna tankar, ostört. Och faktiskt: jag lyckas ganska bra med att inte tänka någonting alls.

Kapell

Foto: Andreas Andersson

Kampens kapell, också kallat tystnadens kapell. Så träffande – min kamp för tystnad. Som en stor badtunna står kapellet mitt i stan, bland människor som har mycket bråttom. Jag slinker in på väg till jobbet. När dörren stängs efter mig blir det samma effekt som när man trycker på tevens mute-knapp. Jag går in i själva kapellet, övervägande byggt i trä och utan fönster. Det känns lite som när man som barn någon gång kröp ner i en stor låda av kartong och kände sig helt skyddad för världen.

Jag sitter en stund och beundrar arkitekturen. Och det är ganska tyst ett tag, bara lite prassel från vinterjackor och ett dovt ljud från spårvagnsskenorna utanför. Sedan börjar de förbereda morgonens andakt i entrén och de högljudda rösterna tränger sig in alltför tydligt.

Man kan väl inte hyscha åt personalen i Kampens kapell, tänker jag.

Men jag tänker också att trosutövning är väl lämpat för det här med tystnad. Alla andakter, missionsstugor, bönegrupper, vesprar och meditationer; de signalerar att här är vi inte rädda för att stilla oss, bli betänksamma och vördnadsfulla.

Någon dag senare, i en söndagsmässa som är allt annat än tyst, i stället glad och bullrig, säger han som predikar att vår längtan efter Gud kanske säger mer om oss än det vi faktiskt vet om Gud. Det tilltalar mig. Min längtan mår ganska bra, det är sämre ställt med tid och motivation och att komma till skott.

Min längtan säger kanske mer … tänker jag där jag skramlar fram i spårvagnen och plockar fram mina hörlurar ur fickan.

Resten är tystnad

Häromdagen läste jag den strålande formuleringen från slutscenen i Shakespears Hamlet: ”The rest is silence”, ”Vad övrigt är, är tystnad”. Det blir ju en perfekt avslutning på min text om tystnad, tänker jag. Men sedan inser jag att det kan bli forcerat. Det övriga kommer att vara allt annat än tyst. Det kommer att sucka, prassla, brumma, kurra och ropa, precis lika mycket som det alltid gjort.

Men jag tänker fortsätta plocka dem, mina pärlor av tystnad.

Ulrika Hansson



DRÖMMAR. Varje natt kommer drömmarna till oss, märkliga och ocensurerade. Natt efter natt nytt manus, ny rollbesättning. – Ju mer vi tar in dem och förstår dem, desto mer minskar vår flykt från oss själva, säger drömgruppsledare Virva Nyback. 8.2.2023 kl. 15:35
Riksdagsvalet börjar med förhandsröstningen den 22 mars.

riksdagsvalet. Kyrkpressen hör sig i en valenkät för om topptemana i riksdagsvalet i april. Överraskande få av de dagliga krisorden i medierna dyker upp i svaren från Lappträsk i öster till Jakobstad i norr. Många lyfter i stället upp den finländska skolan. 7.2.2023 kl. 09:56
Daniel Vuoristo, Karin Särs, Jamika Sandbäck i den bakre raden och Amanda Ahlgren och Mona Nurmi den främre.

ungdomens kyrkodagar. Jamika Sandbäck och hennes vänner har skickat in fem ärenden om ungdomar och unga vuxna i kyrkan till årets UK. 27.1.2023 kl. 16:05
Patricia Högnabba arbetar redan som präst i Matteus.

kyrkoherdar. Har sina rötter i Matteus omfattande ungdomsarbete. Hon är enda sökande. 30.11.-0001 kl. 00:00
För ett år sedan var Jakob Nylund   ordförande för UK och nu valdes han till vice ordförande.

ungdomens kyrkodagar. En bönestund under konfirmandlägret var av avgörande betydelse för Jakob Nylund. – Det var som om hon bad för mig med Jesu röst, säger han. 27.1.2023 kl. 15:10
Spåren av Luther gav oss de nordiska välfärds­ekonomierna, anser Sixten Korkman.

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00
Tillgänglighet handlar ibland om detaljer, att inte kombinera en ramp med en hög tröskel, säger Elisabeth Hästbacka.

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21
– Jag har alltid trivts på UK, säger Johannes Winé.

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00
Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00
Leif Erikson har som pensionär forskat i Luthers viktigaste skrifter. Det har resulterat i boken ”Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd” som kom ut i höst.

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00
Det finns många olika sätt att missionera.

OVAN I KYRKAN. Som barn gick jag i tant Signes söndagsskola. Där hade vi en sparbössa som vi idag kanske skulle uppfatta som rasistisk, för på den fanns gestalten av ett svart barn som knäböjde och nickade tacksamt med huvudet varje gång det sattes en slant i sparbössan. 14.2.2023 kl. 09:07
Patrick Wingren,Tove Wingren och Rickard Slotte under en konsert i Nagu kyrka i höstas.

musik. Tove Wingren är skivaktuell med sina två musicerande släktingar Patrick Wingren och Rickard Slotte. – Samarbetet är glatt och fyllt av tacksamhet, säger Tove Wingren 23.1.2023 kl. 11:18
Gustav Björkstrand har nästan alltid ett skrivprojekt på gång.

pris. Gustav Björkstrand har skrivit tolv böcker "efter sin senaste pensionering". Han fick Tollanderska priset för sin nya bok om psalmförfattare, men också för hela sitt livsverk. 15.2.2023 kl. 10:02

OVAN I KYRKAN. Efter gudstjänstens inledning följer oftast syndabekännelsen. För en del känns den som ett slag i ansiktet. Varför ska man säga att man är syndig om man inte alls känner sig så? 26.1.2023 kl. 00:00
Pedersöre församlings medlemmar får rösta i kyrkoherdeval igen.

KYRKOHERDETJÄNST. Nu ska Pedersöre få en ny kyrkoherde igen. Tjänsten förklaras ledig att sökas, och de sökande kommer att intervjuas av domkapitlet den 20 mars. Valet förrättas som ett direkt val, men valdagen är ännu inte fastslagen. 20.1.2023 kl. 11:05

Inom kyrkans familjerådgivning är efterfrågan större än utbudet.

KYRKANS FAMILJERÅDGIVNING. I Finland upprätthåller kyrkan 37 familjerådgivningscentraler. En av dem finns i Jakobstad. Där minskar finansieringen med hälften samtidigt som efterfrågan på tjänsterna ökar. 10.1.2024 kl. 10:55
Jenni Johansson beundrar stadsdelen Skata och Strengbergsporten som hon ofta passerar.

SÅNGARE. Hon kom från Kajanaland till Jakobstad för att lära sig svenska och studera musik. I Jakobstad blev Jenni Johansson en aktiv kyrkobesökare och -sångare. Nu ska hon delta i årets Voice of Finland. 10.1.2024 kl. 09:48
Daniel Asplund är gift med Heidi, har barnen Noomi, 13, Inez,11, Elin, 7 och ett barn på väg i maj.

profilen. Daniel Asplund är kristen, make, pappa, predikant, själavårdare, företagare – och ny verksamhetsledare vid LFF, Laestadianernas Fridsföreningars förbund. 9.1.2024 kl. 18:27
Elefteria ”Ele” Apostolidou växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

ÅRETS PRÄST. Elefteria Apostolidou gick in i prästjobbet med själ och hjärta – men höll på att slita ut sig. 8.1.2024 kl. 20:38
Marianne Blom är frivillig som sjukhusvän.

esbo. I början av året gör Esbo svenska församling en satsning på frivilligverksamheten. – Det har varit mycket meningsfullt, säger Marianne Blom, som är sjukhusvän. 9.1.2024 kl. 18:58