Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

Jag föll för hans magmuskler

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35

År 1994 var jag som sextonåringar är mest, och jag var väldigt mycket okysst. Jag övade på tomater, för det stod i ungdomstidningen Frida att det var bra att öva kyssar på just tomater. Jag hade alltid en känsla av att det inte riktigt var samma sak.

I slutet av sommaren deltog jag som vanligt i Kyrkans ungdoms stora familjeläger i Pieksämäki. Deltagarna kom från hela Borgå stift, också, till exempel, från Åland.

Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är viktigast. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Simon och har lägrets läckraste solbränna.

Simon var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smällde högt i de här kretsarna. Simon var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll. Å herregud (fast det sa vi inte).

Simons kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Simons kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Simons magmuskler. Vi gick fram till Simon (och Simons kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.

– Vi vill känna på dina magmuskler.

Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Simons magmuskler.

Jag kan inte minnas att det var något speciellt med Simons magmuskler, men det kan hända jag missminner mig. Det som hände efteråt satte agendan för resten av mitt liv.
För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Simons bleksiktiga kompis magmuskler.

Det var nu det magiska hände. Simons oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Simon. Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette? I år har vi varit gifta i nitton år.

Jag antar att jag borde veta vad kärlek är. Vet någon det? Vi gifte oss då vi var 20 år. Jag är skrynkelfri och glad på alla bröllopsbilder, men o du milde, vi var ju barn. Det har funnits perioder då jag känt skam för att vi gifte oss så tidigt, någonslags ruelse över det huvudlösa och vanvettiga i att veta så lite och ändå satsa allt. Kan man satsa allt om man inte förstår innebörden av allt?

Till tioårig bröllopsgåva köpte vi en kaffekokare åt oss själva. Så mycket hade vi vid det laget listat ut att kärlek inte var champagne, det var kaffe. Kärlek var inte resor till Paris, utan måndagsmorgnar då gott kaffe fick oss att fungera.

Snart har jag varit gift hälften av mitt liv. Vid det här laget känner jag om inte stolthet, ändå en viss tillfredsställelse över att vi fortfarande är gifta. Det är ändå ganska bra jobbat. För det har inte varit lätt. Det har varit depressioner, nästan otrohet (hur definierar man?), missfall, sekundär barnlöshet, utmattningar och gräl som pågått flera dygn.

Vid det här laget tror jag att kärlek är något så oromantiskt som att stanna. Att fortsätta vara varandras viktigaste människor, att inte vara riktigt lycklig förrän man fått dela glädjen, att inte vara riktigt ledsen förrän man gråtit tillsammans. Att resa sig gång på gång och hjälpa varandra skrapa ihop smulorna. Att koka kaffe åt varandra på måndag morgon.

Och så är det där livet man delar, den där vardagen med grötkladd på vaxduken som verkligen borde bytas ut, vessastädningen som tar tre minuter för mig och femton för honom, den halvdana dammsugningen, räkningarna i plåtburken, de många tv-serierna, citaten som bara vi minns men som vi har anledning att säga minst en gång i veckan.

Det är inloggningar och jumppapåsar och lördagskorv och bearneisesås på fredag. Det är bilbesiktningar och garagestädningar och lampor som ska bytas, knöliga madrasser, textmeddelanden med ”Var är du?”, och insikten att vi inte ska samarbeta. Så länge vi inte samarbetar löper vårt vardagsliv friktionsfritt. Han har sitt ansvarsområde, jag har mitt, och då vi delar gör han bara fel. Jag vet förstås vad kärlek är. Jag lever ju i den, jag upplever den varje dag.

Det borde komma någon gudlig knorr på den här texten. Religiöst färgade texter vill ofta bygga åsnebryggor höga som katedraler för att få ihop den andliga parallellen.
Jag kunde förstöra den här texten genom att till exempel dra paralleller mellan den äktenskapliga kärleken och Guds kärlek. Det tänker jag inte göra, för blir inte den jämförelsen fadd åt båda hållen?

Men jag tänker vara tacksam, och som kristen har jag någonstans att rikta det tacket. Jag är tacksam nästan varje dag för de där magmusklerna som var så fasta att jag märkte honom.

(Om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av KU:s blåsorkester.)


I serien Tro, hopp och kärlek.
i Kyrkpressen skriver
Karin Erlandsson om
hur man får och upprätthåller en tro som håller
trots vardagens slitningar.

Följ med serien i pappers-KP!

Karin Erlandsson



Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

EUROPEISKA KYRKOKONFERENSEN. Rysslands anfallskrig och strävan efter rättvisa och hållbar fred blev ett av huvudtemana under mötet. 22.6.2023 kl. 11:28

EUROPEISKA KYRKOKONFERENSEN. Slotte är professor i religion och rätt vid Åbo Akademi och biträdande chef för spetsenheten för forskning i europeisk rätt, identitet och historia vid Helsingfors universitet. 22.6.2023 kl. 11:33

STOCKHOLM. Med alla sevärdheter, affärer och restauranger i Stockholm är det lätt hänt att du går förbi kyrkorna. De är många, stora och gamla, men stig in. Många har en egen profil och en aktiv verksamhet. Kyrkpressen har sammanställt vad du bör se. Efter artikeln kan du ladda ner KP:s kyrkguide för Stockholm. 14.6.2023 kl. 14:00

biskopar. I biskopskollegiet sitter i höst för första gången tre kvinnor som biskopar. Valet var överraskande jämnt. 16.6.2023 kl. 15:50

ekumenik. Susanna Lönnqvist bytte och blev präst i Metodistkyrkan. Efter närmare ett år förklarade domkapitlet i Borgå stift nu hennes "prästämbete förlorat". 16.6.2023 kl. 15:18