Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

Jag föll för hans magmuskler

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35

År 1994 var jag som sextonåringar är mest, och jag var väldigt mycket okysst. Jag övade på tomater, för det stod i ungdomstidningen Frida att det var bra att öva kyssar på just tomater. Jag hade alltid en känsla av att det inte riktigt var samma sak.

I slutet av sommaren deltog jag som vanligt i Kyrkans ungdoms stora familjeläger i Pieksämäki. Deltagarna kom från hela Borgå stift, också, till exempel, från Åland.

Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är viktigast. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Simon och har lägrets läckraste solbränna.

Simon var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smällde högt i de här kretsarna. Simon var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll. Å herregud (fast det sa vi inte).

Simons kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Simons kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Simons magmuskler. Vi gick fram till Simon (och Simons kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.

– Vi vill känna på dina magmuskler.

Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Simons magmuskler.

Jag kan inte minnas att det var något speciellt med Simons magmuskler, men det kan hända jag missminner mig. Det som hände efteråt satte agendan för resten av mitt liv.
För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Simons bleksiktiga kompis magmuskler.

Det var nu det magiska hände. Simons oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Simon. Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette? I år har vi varit gifta i nitton år.

Jag antar att jag borde veta vad kärlek är. Vet någon det? Vi gifte oss då vi var 20 år. Jag är skrynkelfri och glad på alla bröllopsbilder, men o du milde, vi var ju barn. Det har funnits perioder då jag känt skam för att vi gifte oss så tidigt, någonslags ruelse över det huvudlösa och vanvettiga i att veta så lite och ändå satsa allt. Kan man satsa allt om man inte förstår innebörden av allt?

Till tioårig bröllopsgåva köpte vi en kaffekokare åt oss själva. Så mycket hade vi vid det laget listat ut att kärlek inte var champagne, det var kaffe. Kärlek var inte resor till Paris, utan måndagsmorgnar då gott kaffe fick oss att fungera.

Snart har jag varit gift hälften av mitt liv. Vid det här laget känner jag om inte stolthet, ändå en viss tillfredsställelse över att vi fortfarande är gifta. Det är ändå ganska bra jobbat. För det har inte varit lätt. Det har varit depressioner, nästan otrohet (hur definierar man?), missfall, sekundär barnlöshet, utmattningar och gräl som pågått flera dygn.

Vid det här laget tror jag att kärlek är något så oromantiskt som att stanna. Att fortsätta vara varandras viktigaste människor, att inte vara riktigt lycklig förrän man fått dela glädjen, att inte vara riktigt ledsen förrän man gråtit tillsammans. Att resa sig gång på gång och hjälpa varandra skrapa ihop smulorna. Att koka kaffe åt varandra på måndag morgon.

Och så är det där livet man delar, den där vardagen med grötkladd på vaxduken som verkligen borde bytas ut, vessastädningen som tar tre minuter för mig och femton för honom, den halvdana dammsugningen, räkningarna i plåtburken, de många tv-serierna, citaten som bara vi minns men som vi har anledning att säga minst en gång i veckan.

Det är inloggningar och jumppapåsar och lördagskorv och bearneisesås på fredag. Det är bilbesiktningar och garagestädningar och lampor som ska bytas, knöliga madrasser, textmeddelanden med ”Var är du?”, och insikten att vi inte ska samarbeta. Så länge vi inte samarbetar löper vårt vardagsliv friktionsfritt. Han har sitt ansvarsområde, jag har mitt, och då vi delar gör han bara fel. Jag vet förstås vad kärlek är. Jag lever ju i den, jag upplever den varje dag.

Det borde komma någon gudlig knorr på den här texten. Religiöst färgade texter vill ofta bygga åsnebryggor höga som katedraler för att få ihop den andliga parallellen.
Jag kunde förstöra den här texten genom att till exempel dra paralleller mellan den äktenskapliga kärleken och Guds kärlek. Det tänker jag inte göra, för blir inte den jämförelsen fadd åt båda hållen?

Men jag tänker vara tacksam, och som kristen har jag någonstans att rikta det tacket. Jag är tacksam nästan varje dag för de där magmusklerna som var så fasta att jag märkte honom.

(Om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av KU:s blåsorkester.)


I serien Tro, hopp och kärlek.
i Kyrkpressen skriver
Karin Erlandsson om
hur man får och upprätthåller en tro som håller
trots vardagens slitningar.

Följ med serien i pappers-KP!

Karin Erlandsson



BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32