I sårbarheten möts de som vågar

film . – Jag har inget nytt att säga mina barn, nu är det min tid att lyssna, säger skådespelaren Ville Virtanen. 26.1.2017 kl. 00:00

Det är en trött Ville Virtanen som sätter sig ner vid det höga bordet i källaren i den smått legendariska källarbaren Dubrovnik i Helsingfors.

– Jag sov bara en timme i natt, flyget från Stockholm gick tidigt i morse.

Virtanen är i Finland för att tillsammans med produktionsteamet marknadsföra långfilmen

Armoton Maa, där Virtanen spelar huvudrollen Lasse, en tystlåten lappländsk polis i övre medelåldern. Filmens tema är relationen mellan far och son. Lasse har varit en frånvarande pappa, men han får en sista chans att ställa saker och ting till rätta.

– Jag känner på ett sätt igen mig i Lasse. Men Lasse är urtypen för den finska tysta mannen, och jag tror egentligen att den mannen är en myt. Jag tror mera på den finska mannen som inte kan lyssna, som tar så mycket plats med sina historier att han aldrig hinner se andra.

Jag tror mera på den finska mannen som inte kan lyssna, som tar så mycket plats med sina historier att han aldrig hinner se andra.

Ville Virtanen berättar att han själv växte upp med den typen av pappa. Hans pappa Jukka Virtanen, författare, journalist, skådespelare och sångare, är nu 86 år gammal.

– Det fanns vissa områden, arenor, där vi kunde mötas och umgås. Till exempel spel har varit vår grej: trav, kortspel, fotboll. Jag och min syster kunde alla kortspel innan vi kunde läsa.

På andra områden var det svårare att mötas.

– Min pappa tillhör en annan generation än jag. Hans sätt att umgås med människor har varit att ta mycket plats, att prata, predika och berätta. Så länge människor i hans omgivning reagerar på det han säger går allt bra, men så fort någon annan börjar tala kan han tappa intresset. Det är nog lite av en yrkessjuka i vår bransch.

Den verbala kommunikationen hade en viktig plats i barndomshemmet.

– Det var väldigt viktigt att vara verbalt snabb och rolig, att vrida och vända på ord. Jag var över fyrtio år när jag för första gången insåg att man inte måste göra så. Att leka med språket kan vara en skyddsmekanism, ett sätt att lätta upp situationer. Motsatsen till att inte prata är att prata för mycket: Att vända allt till humor och fly sin smärta. Det är ett sätt att komma undan sin egen svaghet.

När Ville Virtanen själv började på Teaterhögskolan på 80-talet var det de stora rollerna som var det viktiga. Man skulle ta mycket plats, gå ut på scenen och fånga all uppmärksamhet.

– Numera tänker jag att det är något helt annat att vara skådespelare. Det är att ge plats åt andra. Att vara intresserad av sin motspelare.

Fyrabarnspappa

Ville Virtanen har fyra barn, tre av dem är redan vuxna och närmar sig trettiostrecket, minstingen Tindra är tio år.

– För mig har det inte varit svårt att tala med mina barn. Det svåra är att lyssna. Jag tror att allt det man kan lära sina barn har man berättat för dem redan innan de fyllt tio. Jag har inget nytt att säga åt mina barn nu, nu är det min tid att lyssna.

Trots en god relation mellan förälder och barn kan det ändå vara svårt att tala om det som kommer nära inpå.

– Det är för att den relationen är så intim – man är så sårbar. Därför stänger man hellre in sig i sig själv, är tyst och vänder sig bort. Men kanske finns det också någon poäng med att det är så. Det är föräldrarnas ansvar att klippa navelsträngen till sina barn och låta dem flyga.

Man vill att ens barn ska besparas all smärta i livet, även om man vet att det är omöjligt.

– Man måste låta dem gå sin egen väg utan att blanda sig i för mycket. Det är inte lätt, när man ser att de håller på att slå huvudet i väggen och man själv vet att man varit där och att det gör ont.

"Det är inte lätt, när man ser att de håller på att slå huvudet i väggen och man själv vet att man varit där och att det gör ont."

Att uppfostra barn hör till de svåraste sakerna i världen, säger Virtanen.

– Man måste bara hålla på fast man inte har några verktyg. Man måste själv försöka hitta sina verktyg, försöka lära sig. Så får man hoppas att barnen inte får allt för många trauman.

Lasse, som han spelar i filmen Armoton maa, har misslyckats kapitalt som förälder.

– Jag tror att han fick panik när han insåg att han skulle bli pappa. Han var själv ett barn. Det filmen handlar om är att han till slut själv blir vuxen.

Ville Virtanen fick sina första tre barn när han var i 20-årsåldern.

– Jag var själv som en tonåring då. Jag var också väldigt fokuserad på karriären, ambitiös och tävlingsinriktad. Mina barn fick nog inte så mycket av min uppmärksamhet. Men i efterhand tänker jag att det fanns något gott med det också. Barnen umgås sinsemellan i stället. Och faktum är att det tack och lov fanns många andra fina vuxna människor omkring dem när de växte upp. Jag tror inte att de for illa av det. Men det är klart – slutresultatet ser vi väl inte förrän de är 70-åringar.

Intresset för olika spel, det han fått i arv av sin pappa, har också gått i arv till hans barn.

– När man spelar brädspel eller kort tillsammans öppnas en ny värld, en värld som är tydlig, som har gränser. I den världen får man vara elak. Man behöver inte vara moralisk. Det är tillåtet att vara självisk. Man till och med måste vara det – det är orättvist gentemot motspelaren om man inte försöker vinna. Jag tror att man lär sig något i den världen, att den erfarenheten gör att man kan vara en bättre människa i riktiga livet.

Världsbäst på kommunikation

För några år sedan flyttade Ville Virtanen till Stockholm tillsammans med sin fru Birthe Wingren och dottern Tindra. Birthe skulle spela Ulrika i Kristina från Duvemåla. Också Ville har fått flera roller i svenska produktioner, bland annat som Ryttmästaren i Strindbergs Fadren på Stadsteatern i Stockholm.

– Ingen dålig roll om man betänker att det var min debut på den svenska teaterscenen.

Paret har köpt en bostadsrätt och har inga planer på att flytta tillbaka till Finland inom den närmaste framtiden.

– Mitt under inspelningarna till Armoton Maa, för nästan två år sedan, var det plötsligt någon som kom springande i regnet med ett papper och bad mig skriva under. ”Vad gäller det?”, frågade jag. ”Du har köpt en bostad”, fick jag till svar. Det var Birthe som hade hittat en lägenhet.

Det sägs ibland att svenskarna är bäst i världen på att kommunicera, och Ville Virtanen tror inte att det är någon överdrift.

– Jag märker det till exempel när jag går på stan med min familj. Vuxna vi träffar på stan tar direkt kontakt med barnet. I Finland går kommunikationen med barn ofta via föräldrarna. I Sverige lär man sig redan som barn att kommunicera, ta plats med sina tankar och uttrycka sig själv.

– Vi kan tycka att frågan ”Hur känner du?” är lustig eller onödig. Men den är mycket viktig. Det är särskilt viktigt att sätta ord på negativa känslor. I Sverige kan de prata bort en obehaglig känsla innan den ackumuleras till konflikt och exploderar i aggression. Det är mycket bättre än hejdundrande gräl där man kastar ur sig alla möjliga hemskheter.

En sak han också märkt är att man inte behöver vara rädd för att ställa dumma frågor till svenskarna.

– Ställer du en fråga får du ett ärligt svar, inte skratt eller ironi. Under min uppväxt lärde jag mig att den som är snabbast, elakast och mest ironisk vinner. Men så kommunicerar människor inte i Sverige, åtminstone inte i Stockholm.

Män som får vara män

Skådespelerskan Outi Mäenpää, som också har en roll i Armoton Maa, har sagt att arbetet med filmen fått henne att inse hur viktigt det är att ”män tillåts vara män”.

– Det där med att män ska få vara män tror jag inte alls på. Jag är 56 år nu och kön har inte så stor betydelse för mig längre. Jag tänker mer att människor borde få vara människor. Visst finns det skillnader mellan män och kvinnor, men den största skillnaden är att män tillåts ta och tar så mycket plats. Det är inte klokt hur många historier som berättats om oss män och vår smärta jämfört med historier med kvinnliga huvudpersoner.

Men han ser lite ljus i den dystra statistiken.

– Särskilt under de senaste tio åren har de mest intressanta teveserierna haft starka kvinnor i huvudrollerna. Jag tänker till exempel på Top of the Lake och Happy Valley. När producenterna märker att publiken är intresserade av starka kvinnor kommer också pengarna. Jag tror att vi kommer att se fler och fler kvinnor i stora huvudroller i framtiden.

Tystnaden är levande

När Kyrkpressen senast intervjuade Ville Virtanen, i samband med hans roll som biskop i Svenska teaterns uppsättning av Fanny och Alexander för fem år sedan, berättade han att han tillhör ortodoxa kyrkan.

– Det har varit en jätteviktig del av mitt liv. Det handlar om hur jag ser på livet. Tystnaden är viktig i den ortodoxa kyrkan. Är tystnaden och tomheten levande, eller är den inte det? För mig är den levande. Det handlar också om att jag vill tro på att kärleken finns. Alternativet är så lätt att genomskåda. Det finns inte heller något här i världen, något materialistiskt, som intresserar mig.

Christa Mickelsson



Borgå. Fredrik Geisor har sett vad det är att vara full av liv och glädje, men också riktigt sårbar. Han har drabbats av både hjärtstillestånd och hjärninfarkt. 30.12.2020 kl. 15:23

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29
– Ingen orkar om man hela tiden måste vara missnöjd med sig själv, säger Anna Korkman Lopes.

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29
Zacharias Topelius i hemmet på Björkudden julen 1897, den sista julen han levde.

Julpsalm. När Zacharias Topelius i oktober
1887 skrev dikten Julvisa hade han sannolikt ingen aning om att han skrivit en av våra mest älskade julpsalmer, Giv mig ej glans. Det är inte ens sagt att Topelius tänkt sig en melodi till den. 21.12.2020 kl. 09:46
– Men plötsligt kan sorgen hugga till i oväntade stunder, när man är som minst förberedd, säger Maria Eklund.

sorg. Den här julen blir Maria Eklunds första jul utan föräldrar. I flera år har hon sörjt och bearbetat, först sin mammas sjukdom, sedan sin pappas. Nu plockar hon fram barndomens tomtefamilj och är tacksam för det hon fick. 17.12.2020 kl. 09:00
 – Jag känner mig väldigt hedrad och djupt och ödmjukt tacksam, säger Birgitta Sarelin.

kulturpris. – Det var en komplett överraskning. Jag känner mig väldigt hedrad och djupt och ödmjukt tacksam, säger Birgitta Sarelin som tilldelas Församlingsförbundets kulturpris för sitt engagemang för den finlandssvenska psalmboken och psalmsången i Borgå stift. 16.12.2020 kl. 15:00

frågesport. Börja julen med att testa dina julkunskaper! Varför inte utmana en vän? Bland alla tävlande lottar vi ut Christa Mickelssons bok "Ett blodkärl som brast". 16.12.2020 kl. 10:05
Hilkka Olkinuora närmar sig julen som ett sinnestillstånd. Det skalar bort många måsten.

annorlunda jul. – Fira den jul du kan och vill fira i år, säger Hilkka Olkinuora. Jultraditionerna handlar inte alltid om vad man gör – utan om varför man gör det. 16.12.2020 kl. 11:00

prostar. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar: kyrkoherden i Larsmo församling Max-Olav Lassila, kyrkoherden i Tammerfors svenska församling Kim Rantala och chefen för familjerådgivningscentralen inom Raseborgs kyrkliga samfällighet Ann-Sofi Storbacka. 15.12.2020 kl. 16:14
Tua Sandell bor i Istanbul  sedan sex år tillbaka.

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00
Mari Leppänen är glad, tacksam och förundrad över resultatet i biskopsvalet.

biskop. Mari Leppänen är den tredje kvinnan som blir biskop i Finlands evangelisk-lutherska kyrka – och den första med rötter i den laestadianska väckelsen. – Det har lärt mig sådant om utanförskap som jag hoppas jag får nytta av. 15.12.2020 kl. 09:18
I Jerusalem lät sig Valter Juvelius fotograferas iklädd "lokal" rekvisita.

förbundsarken. För över hundra år sedan anlände
 finländaren Valter Juvelius och 
britten Montagu Parker till Jerusalem. 
De skulle inleda utgrävningar vid Tempelberget. Deras hemliga uppdrag var att hitta förbundsarken, lådan med de budtavlor som Israels folk fick av Gud. 11.12.2020 kl. 17:47

Konspirationsteorier. Kyrkoherde Daniel Björk har blivit orolig. Han ser tecken på att vissa kristna lockas mer av auktoritära ledares konspirationstankar än av vanlig, tråkig demokrati. – Men vi måste stå emot. 11.12.2020 kl. 09:42

Rune Lindblom bor i Vasa, men är född i Pojo och uppvuxen i Karis.

PRÄSTSKJORTA. Rune Lindblom har upplevt en del obekväma situationer i prästskjorta, både i Jerusalem och här hemma. Och konfirmander har inte varit övertygade om att han är präst över huvudtaget. 5.5.2023 kl. 10:00
Enkäten kan besvaras under tiden 2.5-23.5.

ENKÄT. Biskop Bo-Göran Åstrand har tillsatt en arbetsgrupp för att ta fram en strategi för Borgå stift. Arbetsgruppen har utarbetat en enkät som man kan besvara under tre veckors tid. 3.5.2023 kl. 11:54
Rök och sot finns överallt – men inget värdefullt har skadats.

BRAND. Vi är tacksamma att branden stannade på sakristians sida, kyrksalen i Pernå kyrka är ju ovärderlig, säger Stina Lindgård, kyrkoherde i Agricola svenska församling. 2.5.2023 kl. 14:12
Nina Åström har uppträtt i ett trettiotal länder. Just nu är hon aktuell med boken "Måltider i öknen – Picnic in the Desert".

musiker. Nina Åström har uppträtt för miljonpublik, men också i fängelser i Ukraina och Ryssland. Hon går dit hennes kall för henne. 2.5.2023 kl. 11:32
Missionen har provisoriska arrangemang på domkapitlet 2023.

mission. Domkapitlet i Borgå har inte anställt någon ny stiftssekreterare för internationellt arbete och mission. Biskop Bo-Göran Åstrand vill vänta på domkapitlets nya strategi som kommer om ett år. 28.4.2023 kl. 13:00