I sårbarheten möts de som vågar

film . – Jag har inget nytt att säga mina barn, nu är det min tid att lyssna, säger skådespelaren Ville Virtanen. 26.1.2017 kl. 00:00

Det är en trött Ville Virtanen som sätter sig ner vid det höga bordet i källaren i den smått legendariska källarbaren Dubrovnik i Helsingfors.

– Jag sov bara en timme i natt, flyget från Stockholm gick tidigt i morse.

Virtanen är i Finland för att tillsammans med produktionsteamet marknadsföra långfilmen

Armoton Maa, där Virtanen spelar huvudrollen Lasse, en tystlåten lappländsk polis i övre medelåldern. Filmens tema är relationen mellan far och son. Lasse har varit en frånvarande pappa, men han får en sista chans att ställa saker och ting till rätta.

– Jag känner på ett sätt igen mig i Lasse. Men Lasse är urtypen för den finska tysta mannen, och jag tror egentligen att den mannen är en myt. Jag tror mera på den finska mannen som inte kan lyssna, som tar så mycket plats med sina historier att han aldrig hinner se andra.

Jag tror mera på den finska mannen som inte kan lyssna, som tar så mycket plats med sina historier att han aldrig hinner se andra.

Ville Virtanen berättar att han själv växte upp med den typen av pappa. Hans pappa Jukka Virtanen, författare, journalist, skådespelare och sångare, är nu 86 år gammal.

– Det fanns vissa områden, arenor, där vi kunde mötas och umgås. Till exempel spel har varit vår grej: trav, kortspel, fotboll. Jag och min syster kunde alla kortspel innan vi kunde läsa.

På andra områden var det svårare att mötas.

– Min pappa tillhör en annan generation än jag. Hans sätt att umgås med människor har varit att ta mycket plats, att prata, predika och berätta. Så länge människor i hans omgivning reagerar på det han säger går allt bra, men så fort någon annan börjar tala kan han tappa intresset. Det är nog lite av en yrkessjuka i vår bransch.

Den verbala kommunikationen hade en viktig plats i barndomshemmet.

– Det var väldigt viktigt att vara verbalt snabb och rolig, att vrida och vända på ord. Jag var över fyrtio år när jag för första gången insåg att man inte måste göra så. Att leka med språket kan vara en skyddsmekanism, ett sätt att lätta upp situationer. Motsatsen till att inte prata är att prata för mycket: Att vända allt till humor och fly sin smärta. Det är ett sätt att komma undan sin egen svaghet.

När Ville Virtanen själv började på Teaterhögskolan på 80-talet var det de stora rollerna som var det viktiga. Man skulle ta mycket plats, gå ut på scenen och fånga all uppmärksamhet.

– Numera tänker jag att det är något helt annat att vara skådespelare. Det är att ge plats åt andra. Att vara intresserad av sin motspelare.

Fyrabarnspappa

Ville Virtanen har fyra barn, tre av dem är redan vuxna och närmar sig trettiostrecket, minstingen Tindra är tio år.

– För mig har det inte varit svårt att tala med mina barn. Det svåra är att lyssna. Jag tror att allt det man kan lära sina barn har man berättat för dem redan innan de fyllt tio. Jag har inget nytt att säga åt mina barn nu, nu är det min tid att lyssna.

Trots en god relation mellan förälder och barn kan det ändå vara svårt att tala om det som kommer nära inpå.

– Det är för att den relationen är så intim – man är så sårbar. Därför stänger man hellre in sig i sig själv, är tyst och vänder sig bort. Men kanske finns det också någon poäng med att det är så. Det är föräldrarnas ansvar att klippa navelsträngen till sina barn och låta dem flyga.

Man vill att ens barn ska besparas all smärta i livet, även om man vet att det är omöjligt.

– Man måste låta dem gå sin egen väg utan att blanda sig i för mycket. Det är inte lätt, när man ser att de håller på att slå huvudet i väggen och man själv vet att man varit där och att det gör ont.

"Det är inte lätt, när man ser att de håller på att slå huvudet i väggen och man själv vet att man varit där och att det gör ont."

Att uppfostra barn hör till de svåraste sakerna i världen, säger Virtanen.

– Man måste bara hålla på fast man inte har några verktyg. Man måste själv försöka hitta sina verktyg, försöka lära sig. Så får man hoppas att barnen inte får allt för många trauman.

Lasse, som han spelar i filmen Armoton maa, har misslyckats kapitalt som förälder.

– Jag tror att han fick panik när han insåg att han skulle bli pappa. Han var själv ett barn. Det filmen handlar om är att han till slut själv blir vuxen.

Ville Virtanen fick sina första tre barn när han var i 20-årsåldern.

– Jag var själv som en tonåring då. Jag var också väldigt fokuserad på karriären, ambitiös och tävlingsinriktad. Mina barn fick nog inte så mycket av min uppmärksamhet. Men i efterhand tänker jag att det fanns något gott med det också. Barnen umgås sinsemellan i stället. Och faktum är att det tack och lov fanns många andra fina vuxna människor omkring dem när de växte upp. Jag tror inte att de for illa av det. Men det är klart – slutresultatet ser vi väl inte förrän de är 70-åringar.

Intresset för olika spel, det han fått i arv av sin pappa, har också gått i arv till hans barn.

– När man spelar brädspel eller kort tillsammans öppnas en ny värld, en värld som är tydlig, som har gränser. I den världen får man vara elak. Man behöver inte vara moralisk. Det är tillåtet att vara självisk. Man till och med måste vara det – det är orättvist gentemot motspelaren om man inte försöker vinna. Jag tror att man lär sig något i den världen, att den erfarenheten gör att man kan vara en bättre människa i riktiga livet.

Världsbäst på kommunikation

För några år sedan flyttade Ville Virtanen till Stockholm tillsammans med sin fru Birthe Wingren och dottern Tindra. Birthe skulle spela Ulrika i Kristina från Duvemåla. Också Ville har fått flera roller i svenska produktioner, bland annat som Ryttmästaren i Strindbergs Fadren på Stadsteatern i Stockholm.

– Ingen dålig roll om man betänker att det var min debut på den svenska teaterscenen.

Paret har köpt en bostadsrätt och har inga planer på att flytta tillbaka till Finland inom den närmaste framtiden.

– Mitt under inspelningarna till Armoton Maa, för nästan två år sedan, var det plötsligt någon som kom springande i regnet med ett papper och bad mig skriva under. ”Vad gäller det?”, frågade jag. ”Du har köpt en bostad”, fick jag till svar. Det var Birthe som hade hittat en lägenhet.

Det sägs ibland att svenskarna är bäst i världen på att kommunicera, och Ville Virtanen tror inte att det är någon överdrift.

– Jag märker det till exempel när jag går på stan med min familj. Vuxna vi träffar på stan tar direkt kontakt med barnet. I Finland går kommunikationen med barn ofta via föräldrarna. I Sverige lär man sig redan som barn att kommunicera, ta plats med sina tankar och uttrycka sig själv.

– Vi kan tycka att frågan ”Hur känner du?” är lustig eller onödig. Men den är mycket viktig. Det är särskilt viktigt att sätta ord på negativa känslor. I Sverige kan de prata bort en obehaglig känsla innan den ackumuleras till konflikt och exploderar i aggression. Det är mycket bättre än hejdundrande gräl där man kastar ur sig alla möjliga hemskheter.

En sak han också märkt är att man inte behöver vara rädd för att ställa dumma frågor till svenskarna.

– Ställer du en fråga får du ett ärligt svar, inte skratt eller ironi. Under min uppväxt lärde jag mig att den som är snabbast, elakast och mest ironisk vinner. Men så kommunicerar människor inte i Sverige, åtminstone inte i Stockholm.

Män som får vara män

Skådespelerskan Outi Mäenpää, som också har en roll i Armoton Maa, har sagt att arbetet med filmen fått henne att inse hur viktigt det är att ”män tillåts vara män”.

– Det där med att män ska få vara män tror jag inte alls på. Jag är 56 år nu och kön har inte så stor betydelse för mig längre. Jag tänker mer att människor borde få vara människor. Visst finns det skillnader mellan män och kvinnor, men den största skillnaden är att män tillåts ta och tar så mycket plats. Det är inte klokt hur många historier som berättats om oss män och vår smärta jämfört med historier med kvinnliga huvudpersoner.

Men han ser lite ljus i den dystra statistiken.

– Särskilt under de senaste tio åren har de mest intressanta teveserierna haft starka kvinnor i huvudrollerna. Jag tänker till exempel på Top of the Lake och Happy Valley. När producenterna märker att publiken är intresserade av starka kvinnor kommer också pengarna. Jag tror att vi kommer att se fler och fler kvinnor i stora huvudroller i framtiden.

Tystnaden är levande

När Kyrkpressen senast intervjuade Ville Virtanen, i samband med hans roll som biskop i Svenska teaterns uppsättning av Fanny och Alexander för fem år sedan, berättade han att han tillhör ortodoxa kyrkan.

– Det har varit en jätteviktig del av mitt liv. Det handlar om hur jag ser på livet. Tystnaden är viktig i den ortodoxa kyrkan. Är tystnaden och tomheten levande, eller är den inte det? För mig är den levande. Det handlar också om att jag vill tro på att kärleken finns. Alternativet är så lätt att genomskåda. Det finns inte heller något här i världen, något materialistiskt, som intresserar mig.

Christa Mickelsson



– Försök att vålla religiöst inbördeskrig, säger religionsvetaren Tornike Metreveli.

KRIGET I UKRAINA. Ryssland hoppades på att skapa ett religiöst inbördeskrig mellan ortodoxa i Ukraina – men misslyckades, säger religionsvetaren Tornike Metreveli i Lund. 5.1.2023 kl. 18:00
Kyrkans Utlandshjälp stöder i ukrainska Tjernihiv att skola och utbildning ska fungera för barnen, trots kriget.

KYRKANS UTLANDSHJÄLP. Med 10 miljoner euro insamlat för Ukraina har Kyrkans Utlandshjälp slagit alla tidigare insamlings­rekord. Vid årsskiftet blir Afrikaerfarna Tomi Järvinen chef för hjälporganisationen. 5.1.2023 kl. 14:31
Soc & koms rektor Tuomas Martikainen har jobbat i krysset religion–samhälle.

MÅNGKULTUR. Svenska social- och kommunalhögskolan får med Tuomas Martikainen en religionsvetare som ny rektor. Generationer av social­arbetare och journalister har utbildats vid skolan, men i dag arbetar man också med frågor om relationer mellan etniska folkgrupper. 30.12.2022 kl. 14:16
Ulf Lundell och Eva Dahlgren.

psalmer. Svenska kyrkan fick över 9 000 förslag på nya psalmer när den rikssvenska psalmboken ska förnyas och revideras. 4.1.2023 kl. 11:11
Dennis Svenfelt

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45
Jubileumsåret öppnas i samband med högmässan i Borgå domkyrka på nyårsdagen 1.1.2023 klockan 12.15

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12
Benjamin Häggblom intar gärna en lyssnande roll, inte minst i mötet med äldre människor.

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54
– Vi kan varken som kyrka eller som människor leva så att vi bara gör och gör, för att vi är så rädda för att någon ska bli sur, säger Mari Puska.

mariehamn. När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket. 30.12.2022 kl. 19:02
Mona Nurmi tror inte på att försöka förändra någons övertygelse genom argumentation.

vanda. Mona Nurmi studerar teologi i Åbo. Ämnet är hisnande med mångfalden av tolkningssätt. Diametralt olika åsikter bland studerande väcker ibland livliga diskussioner. 22.12.2022 kl. 14:40
Alla från Köklot som skulle till julkyrkan samlades och promenerade eller sparkade tillsammans över isen.

kvevlax. Att besöka julkyrkan och att umgås med familj och vänner är något av det viktigaste för väldigt många under julen. Det är något som länge var långt ifrån självklart för en del av oss som bor i Korsholm. 22.12.2022 kl. 14:45
Biskop Seppo Häkkinen talade vid en bönestund vid den brunna kyrkan.

kyrkbrand. Den brunna kyrkan i Rautjärvi var ett nytt andligt hem för släkter från Rautjärvi kommuns östra del – som avträddes till Sovjetunionen. 27.12.2022 kl. 13:30

BISKOPENS JULHÄLSNING. Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg. 25.12.2022 kl. 10:00
Dagens människor behöver mer
psykisk och andlig hjälp, anser Cecilia Forsén.

HJÄLP. En läsare efterlyste fakta om diakoni, vilket passar fint som final på diakonins jubileumsår, och som avstamp för det nya året. Vet du vad som utmärker en diakonal församling och vilka egenskaper en diakoniarbetare inte klarar sig utan? 22.12.2022 kl. 15:13
– Min jul är en ärkejul. Allt ska vara klart långt före jul­afton. Arbete är bannlyst, säger historikern Dick Harrison.

jesus. – Det finns både en konfirmand och en forskare här uppe, säger Lundprofessorn Dick Harrison och knackar på sitt huvud. Han vill tro och betraktar sig definitivt som en kristen. Som historiker tycker han Bibelns Jesus håller för överraskande mycket källkritik – utom kanske julevangeliet då. 22.12.2022 kl. 10:00

JULTIPS. Som bäst blir julen värme och gemenskap. Som sämst blir den press, jämförelse och ensamhet. 22.12.2022 kl. 19:00

Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01
Under namnet Mindyjoysbokhylla inspirerar Mindy till läsning på Instagram och Facebook.

litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21
Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26
Några av Mark Levengoods livs mest meningsfulla jular var när han arbetade på långvården med gamla människor.

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58