Allt med att vara präst känns naturligt för Camilla Brunell. Utom byråkratin.
Allt med att vara präst känns naturligt för Camilla Brunell. Utom byråkratin.

Hon har en hel identitet i en härjad kropp

profilen. Porträttet av sig själv i prästkläder har Camilla Brunell på skrivbordet för att påminna om sin nya roll: Nu är hon präst. Men vägen dit har inte varit rak och hon har sett döden i vitögat. 12.1.2017 kl. 09:00



Frågan är ändå om hon verkligen behöver bli påmind. Sedan Camilla Brunell började studera teologi är det som om bitarna fallit på plats, trots bakslaget då hon drabbades av cancer.

– Min identitet är hel nu. Det är präst jag ska vara.

Hon har vuxit upp i en kantorsfamilj i Gamla Vasa med präster som grannar. Hon blev själv kantor med sång som huvudinstrument.

– Jag trivdes som kantor men jag var obekväm vissa arbetsuppgifter. Jag tycker om gudstjänsten och om att arbeta med predikningar. Jag tycker om förrättningar och samtalen som föregår dem. Där känner jag att jag där kan dra nytta av min erfarenhet. Jag tror inte jag skulle ha varit en lika bra präst som ung, säger hon.

Hon nämner speciellt två personer som inspirerat henne mera än någon annan, grannarna på kyrkbacken i Gamla Vasa Elly och Lasse Sigfrids.

– Lasses glöd som präst har inspirerat mig. Elly var en stark kvinna som samtidigt var riksdagsman och min söndagsskollärare. Hon brann för berättelserna och gjorde dem som levande. Jag hann läsa min allra första predikan som handlare om Sackeus för Elly. Hon var väldigt trött men lyste upp och sa: Oj, om man skulle ha fått vara med Sackeus där i trädet.

Livet vände över en dag

Medan Camilla Brunell väntade på ett prästjobb och prästvigning hösten 2014 besökte hon gynekologen för en rutinkontroll. Hon var på väg ut när hon kom ihåg att hon sett en hudförändring i bröstet som hon ville visa.

– Jag såg genast på läkarens reaktion att hon anade något. Och det visade sig vara en tumör.

Plötsligt vände livet rikting.

– Det var en chock och jag fattade ingenting. Allt var som i en dimma. Min man Peter skulle fylla 50 och vi var mitt upp i det. Men fick avblåsa allt. Jag var väldigt öppen med allt från dag ett, också mot barnen och deras skolor och dagis.

Medan hon var hos gynekologen hade hon ett missat samtal från domkapitilet med ett erbjudande om en kaplanstjänst och prästvigning.

– Jag svarade att jag jättegärna vill ha jobbet men att jag först om en vecka får svar på de prover som läkaren tagit.

Tre veckor senare var hon opererad. Därefter blev det cytostatikabehandling och strålning.

– Jag var väldigt dålig över julen. Efter fyra cytostatikabehandlingar gav gallan upp. Mina värden var så dåliga att det inte gick att operera utan vi väntade tills värdena blev bättre. Efter galloperationen fick jag ännu två gånger cytostatika och 33 gånger strålning. Jag förlorade en del av minnet och jag tappade ord. Fortfarande har jag svårt att koncentrera mig.

Det har varit en lång och svår väg tillbaka. Än är hon inte friskförklarad.
– Jag har ingen cancer men jag går på medicinering. Fortfarande har jagvärk, svårt att röra och koncentrera mig.

I augusti 2015 kunde hon återgå till sitt kantorsjobb i Malax.

– Det yrket kunde jag och då det fanns heller inget prästjobb.

Överlevde för en andra chans

Det första tecknet på eden kommande kallelsen fick Camilla Brunell i december 2001. Då var hon med om en frontalkrock i Kvevlax.

– När jag vaknade efter krocken såg jag inget men jag hörde. Jag var besviken för jag trodde jag var död och att det var mörkt i himlen. Där skulle det ju vara ljust. Jag undrade varför jag hamnat i mörkret. Sen kom känseln och synen tillbaka. Jag satt fortfarande i bilen när jag såg folk kom springande. Det var ambulans, brandkår och polis. Mitt i allt detta upplevde jag att jag samtalade med Gud: Varför överlevde jag? - Jag har en uppgift för dig. Vilken då? - Tids nog får du veta. Varför inte nu? - Du behöver tid på dig.

Tio år senare kom prästkallelsen.

– Jag upplevde att jag fick en andra chans när jag överlevde olyckan. Det är en av många varför-frågor som följt mig.

Hon var mammaledig med sin yngsta son Hannes, född 2009 när hon började fundera på framtiden. När hon återvände till jobbet i Malax 2011 upptäckte hon att hon var på rätt arbetsplats, i kyrkan, men hade fel arbetsuppgift.

– Jag ville så mycket mera än att vara musiker. Jag ville kommunicera med ord i stället för musik. Jag hade en längtan att få lära mig mera teologi. Kyrkoherde Tomi Tornberg påminde mig om att det inte är för sent att bli präst.

När hon kom hem berättade hon åt Peter att hon vill börja studera teologi.

– Jag vågade inte säga nåt om att bli präst. Men han sade genast att då skulle du ju kunna bli präst. Han ställde upp och stödde mig genast till hundra procent vilket var nödvändigt.

Bitarna föll på plats och hon gav studierna tre år. Hon studerade i högt tempo vid sidan om sitt heltidsarbete.

– Jag upplevde starkt att jag skulle göra studierna på tre år. Jag studerade på nätterna. Studierna var jätteintressanta och lättare än musik. Men även om jag trivdes otroligt bra med att studera levde jag under konstant stress. Jag har funderat över om det höga tempot var orsaken till att jag blev sjuk. Läkarna vet ändå inte hur länge jag gått med tumören innan den upptäcktes. Men hade jag inte slutfört studierna innan jag fick cancer hade jag aldrig någonsin gjort det.

Sjukdomen försämrade inte gudsrelationen.

– Jag har inte tvivlat fastän det var svårt. Man jag har ofta ställt frågan varför. Varför måste jag och familjen gå igenom det här? Blir jag bättre präst? Kommer jag att bli frisk eller ska jag bereda mig å att dö? Det vet jag inte idag, det vet ju ingen. Men det finns de som insjuknade samtidigt som jag i samma sjukdom och som inte längre lever.

Fått kämpa med sin identitet

Efter diagnosen har hon också fått kämpa med sin identitet som kvinna och präst.

– Sjukdomen gjorde att jag undrade om kvinnoprästmotståndarna har rätt. Ska det inte finnas kvinnliga präster? Varje gång det kom ett bakslag slog det över till de tankarna. Men bibelordet ”gå ut i hela världen, gör alla folk till lärjungar. döp dem och lär dem” talade till mig. Vi har fått den uppmaningen, kan Gud då ha fel då har ger mig ett så starkt kall. Jag förstod inte varför Gud inte gett mig någon ro ifall jag missförstått honom. När jag till slut blev godkänd till prästvigning hade jag svårt att tro att det verkligen var sant.

Som kantor blev hon aldrig ifrågasatt för att hon är kvinna.

– Nu kom jag plötsligt till ett jobb där inte alla vill ha mig som förrättningspräst för att jag är kvinna. Men det finns också de som vill ha mig just av den orsaken. Visst känner jag av att jag inte är godkänd av alla. Det sägs aldrig rakt ut men det känns väldigt obekvämt när jag upplever att jag inte är önskad.

Kreativ predikan på bloggen


Orden har alltid varit viktiga för Camilla Brunell. Hon började blogga medan hon skrev sin avhandling ett år innan hon blev sjuk.

– Jag började som en motvikt till att skriva min akademiska avhandling. Jag ville skriva och fotografera för att vara kreativ. Att sitta och redigera bilder var också ett andningshål för mig medan jag var sjuk.

När hon blev sjuk stod valet mellan att skriva om sjukdomen eller att lägga ner allt skrivande. Torts att medicineringen gjorde att det blev svårt bloggade hon nästan varje dag.

– Det var dimma och smärta i en trasig kropp. Jag hörde och såg just inget. Jag kunde knappt gå. Ju sjukare jag blev desto flera läsare hade jag. Det blev ett sätt för mig att hålla kontakt. Bloggen har varit min livlina, Kommentarerna och mejlen jag fick höll mig över ytan. Många som skrev önskade att de kunde ta lite av min smärta. När det var riktigt svårt fick jag styrka av att höra att de ber för mig. Jag tror på förbönens kraft och jag kände mig konkret buren av böner.

– Då jag upplevde mig vara på brunnens botten såg jag hur mina bloggläsares händer sträcktes ut mot mig. Som om de väntade på att jag skulle klättra tillräckligt högt upp att de skulle nå mig och dra upp mig. Jag visste att jag inte kunde ge upp. Barnen var orsaken till att jag orkade stiga upp.

Under studierna fördjupade hon sig i konsten att predika. Hon skrev sin avhandling om hur man predikar efter en katastrof. Den kunskapen har hon haft nytta av under sin personliga katastrof.

– När jag blev sjuk visste jag att jag ska gå igenom alla katastrofens skeden chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Jag visste att jag inte kan hoppa över någon av faserna. Jag vet också att jag ännu är i bearbetningsskedet medan jag försöker nyorientera mig. När man insjuknar går all energi åt till det fysiska, att överleva. Man tar femton minuter i taget. För mig kan bearbetningen ta ytterligare ett år.

Sjukdomen har också påverkat hennes familj som också går igenom olika skeden.

– Nu när de ser att jag är tillbaka i jobb så har den stora tröttheten kommit över familjen. De tog över allt medan jag var sjuk. Det tar hårt på alla i familjen när någon är sjuk. Men det påverkar också många andra; föräldrar, syskon med familjer och arbetskamrater. Jag tror att mina tonåringar idag har mycket mera empati och förståelse för andra människor, kanske min cancer också kommer att påverka deras yrkesval.


Camilla Brunell
Blev prästvigd i oktober 2016, nu församlingspastor i Vasa svenska församling.
Tidigare kyrkomusiker.
Bloggen camillapredikar.blogspot.com har flera hundra visningar om dagen.
Född 1967, gift med Peter. Har tre söner, två från ett tidigare äktenskap, tre bonussöner, en bonussvärdotter samt ett bonusbarnbarn.

Johan Sandberg



– Försvarsstrategierna hindrar oss från att möta vår egen inre smärta, säger Ilse Sand.

försvarsstrategier. Terapeuten och prästen Ilse Sand har fått jobba med sina egna försvarsstrategier och vill hjälpa andra att bli fria från sina. 12.3.2015 kl. 00:00
Marcus Henricsons undersökning hittar kristna organisationer med ”föråldrad, otydlig och ineffektiv ledningsmodell”.

Marcus Henricson. Farhåga: de pengar som handhas av kristna organisationer används inte för kärnverksamheten. Åtgärd: domkapitet beställde utredning. I utredningen skissas möjligheter till samarbete mellan organisationerna upp. 11.3.2015 kl. 00:00

carl haglund. Carl Haglund avvisar påståendet om att fritänkarna hörts mer än kyrkan i arbetet med försvarsministeriets rapport om den etiska undervisningen och fältandakterna i det militära. 2.3.2015 kl. 13:29

danmark. År 2012 var ett annus horribilis för den danska folkkyrkan då drygt 21 000 medlemmar lämnade kyrkan. Nu har den utevecklingen vänt: i fjol var det bara ca 9 500 danskar som lämnade kyrkan, skriver Kristeligt Dagblad. 2.3.2015 kl. 13:23

Jamie Oliver. Kändiskocken valde Ari Vitikainens måltidsbild i en FN-relaterad fototävling. 25.2.2015 kl. 18:44

frälsarkransen. – Vi har beundransvärt satsat på ordens värld, men orden har börjat svika oss, säger Martin Lönnebo, mannen bakom kransen. 26.2.2015 kl. 00:00

leena sorsa. Kyrkan måste ta en aktiv roll och på allvar se över sitt förhållande till staten. Det menar Leena Sorsa, forskare vid Kyrkans forskningscentral. 23.2.2015 kl. 15:49

vanda svenska församling. Vanda svenska församlings flytt undan mögelproblemen har varit en långkörare. 23.2.2015 kl. 15:45

FMS. Finska Missionssällskapets insamling De vackraste julsångerna 2014 spräckte miljongränsen. 23.2.2015 kl. 15:43

I Uleåborg ska personer som lever under utsatta förhållanden erbjudas gratis läkartider. Projektet är ett samarbete mellan läkarcentralen Mehiläinen och Uleåborgs domkyrkoförsamling. 23.2.2015 kl. 10:31
Marja Pesonen vid Kyrkostyrelsen har länge arbetat med mentorskap inom den finska församlingsverksamheten. Hon vet att konceptet fungerar.

daghem. Daghemmen ska ge barnen allmänbildande religiös fostran, men många vet inte vad det innebär. Nu ska kyrkan få svenskspråkiga mentorer som kan råda bot på problemet. 19.2.2015 kl. 00:00

rebecka stråhlman. När man är 25 år och nyutexaminerad kan livet se ut på många sätt. För Rebecka och Linus Stråhlman präglas tillvaron av kallet. Prästkallet. 19.2.2015 kl. 00:00
Walkerskaféet i Helsingfors riktar sig till 13-17 åringar och om någon ser mycket äldre ut måste de styrka sin ålder. – Här talas bland annat finska, svenska, ryska, engelska och somaliska. Vår grundtes är att alla är välkomna, säger verksamhetsledare Christian Wentzel. (Foto: Michaela Rosenback)

Stationens barn vill stöda och hjälpa ungdomar. Till Walkerskaféet i Helsingfors är alla mellan tretton och sjutton år välkomna. 18.2.2015 kl. 14:06

monica heikel-nyberg. Att Monica Heikel-Nyberg valts till kaplan i Johannes församling påverkar inte rättsprocessen kring kyrkoherdevalet i Petrus församling. 16.2.2015 kl. 13:53

Farsdagen upplevs inte främst probematiskt för väljarna, utan för de många valfunktionärer som själva är föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. 16.2.2015 kl. 13:49

Pamela Granskog bor i Haga där parkerna finns nära.

STADSBO. Pamela Granskog känner sig som helsingforsare i Österbotten och som österbottning i Helsingfors. Om hon skulle få bestämma skulle alla åka på utbyte till andra regioner. 22.7.2021 kl. 06:00
Mi Lassila önskar att alla vuxna som inte är på läger ber för lägren och konfirmanderna. –Det betyder otroligt mycket.

KONFIRMANDLÄGER. Mi Lassila har 80–90 konfirmandläger bakom sig. För henne är konfirmandlägret en plats där man kan inse att man är älskad. 7.7.2021 kl. 08:00
Johan Candelin och den andra styrelsemedlemmen från Martyrkyrkans vänner som stått åtalade för penninginsamlingsbrott frias också av Vasa hovrätt.

RÄTTEGÅNG. Vasa hovrätt gör samma bedömning som Mellersta Österbottens tingsrätt och friar Martyrkyrkans vänners ordförande Johan Candelin samt den styrelsemedlem som stått åtalade för penninginsamlingsbrott. Den springande punkten i åtalet har handlat om huruvida Martyrkyrkans vänner i sin insamling riktat sig till en på förhand bestämd och avgränsad grupp för vilket det inte krävs insamlingstillstånd eller om man riktat sig till en bredare allmänhet, vilket hade krävt ett insamlingstillstånd. 2.7.2021 kl. 15:21
Henrik Lindberg har inget eget arbetsrum, utan sitter där det finns en ledig stol.

ledarskap. Vad är en ledares viktigaste egenskap? Gott självförtroende, säger Henrik ”Henka” Lindberg, som leder produktionsbolaget Parad. Han vill skapa en arbetskultur där det är tryggt att misslyckas. 
– Först då kan kreativiteten flöda. 27.6.2021 kl. 13:42
Döden är en del av livet. Att inte blunda för den är livsviktigt i synnerhet för oss som är gamla, säger Patricia Tudor-
Sandahl.

ÅLDRANDE. Författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl har skrivit en ny bok, ”Mer levande med åren”, om modet att åldras och bli sams med det paradoxala och motsägelsefulla som ryms inom oss. 24.6.2021 kl. 00:00