Tänk om du blir lyckligare av att ge

givmildhet. Kan vi förändra oss själva och världen genom att kombinera barnets blick och den vuxnas plånbok? 16.12.2016 kl. 14:53

Det blåser i Tallinn. En man utan ben sitter i parken framför köpcentret Viru och sträcker ut en pappmugg. Åttaåringen stannar upp.
– En tiggare. Vi måste ge honom pengar. Varför har han inga ben?

Tiggarna i Tallinn får det marginellt bättre ställt under vår resa till staden, men det beror inte på föräldrarna utan på barnet. Ibland står vi länge framför dem och gräver efter slantar i olika plånböcker medan åttaåringen myndigt begär mera pengar.
I aftonbönen ber han att alla tiggare ska bli rika.

För honom är det omöjligt att gå förbi när han ser att någon är fattig och sjuk. Hans sinne känner inga bortförklaringar. Han tänker aldrig ”jag ger sen, jag donerar kanske pengar till någon organisation, jag ska ta reda på vad som är bäst”.
Han lever i ett nu. Nu lider någon här, rakt framför mig, inför mina ögon. Nu måste jag hjälpa. Också hemma är han givmild med sina pengar, öppnar gärna sina röda plånbok för systrar som klagar på att de är panka, och blir förnärmad då hans slantar avvisas av folk som försäkrar att de trots allt inte var så panka, det var bara nånting de sa.

Hans logik är mycket enkel: Den som har pengar ger till den som inte har. Det är väl självklart?
Om vi kombinerade barnets blick och den vuxnas plånbok. Tror ni att världen skulle se annorlunda ut då?
Skulle vi rent av själva få ett annorlunda liv? (Forskning visar att de som ger pengar till andra är lyckligare än de som använder pengarna på sig själva.)

Ni vet att det finns människor som alltid har något gott att säga om andra. De går omkring med en varm blick och ser sådant som är dolt för oss som är otåliga. Vilken fin blus du har! Tänk att du kunde uttrycka dig så fyndigt. Du är ovanligt strålande i dag – den där frisyren klär dig.
Men också de riktigt stora orden: Du betyder väldigt mycket för mig.
Jag kan känna misstro mot ord eftersom jag ofta själv hittar de vänliga orden inte av spontanitet utan av plikt, för att jag vet att det är så man ska göra för att vara en hygglig typ.
Talk is cheap, kan jag tänka. Det är gärningarna som räknas.

Ändå inser jag ju att också ord är gärningar. Är det inte ofta vår otålighet som lägger hinder i vägen för de vänliga orden? Vi vill rusa vidare, till den fråga som ska behandlas, till ärendet.
Kan man tänka sig att barnets blick på tiggaren, givmildhetens blick, kunde sträcka sig till alla vi möter?
Ett ”hej, jag ser dig”. En blick fylld av granskande värme.
Och den skulle också stanna och dröja vid de jobbiga, dem som vi gärna passerar med snabba steg eftersom vi vet att det kommer att bli besvärligt om vi stannar upp. Vid dem som kräver något av oss, eller vill förändra någonting hos oss.

Vi misstänker ju att den varma blicken och småpratet kan leda till att vi en dag krävs på något större.
Men tänk om det ska vara så?

Det svåraste stället att vara givmild på är parförhållandet, eftersom vi nöts mot varandra i vardagen.
Den danska parterapeuten Mattias Stølen Due skriver i sin bok Medan vi fortfarande älskar att vi ska vara en ”trygg bas” för varandra, ett ställe där vi kan lita på att bli mottagna med värme också då vi misslyckats. Parförhållandet är ett ställe att komma hem till.
Stølen Dues poäng är att par som utvecklar sin vänskap är de som håller ihop i längden. Tänk på lyckliga par som du känner. Verkar de inte ständigt ha något gemensamt projekt på gång: segling, böcker, matlagning eller glidflygning?

Vänskap kräver givmildhet, respekt och tålamod – men man ger så gärna eftersom man förväntar sig att få tillbaka. Periodvis (då vännen har det svårt) ger man utan att få tillbaka. Det blir man inte alls sur över.
Men vänner träffar man då och då, sin partner ska man bo ihop med jämt. Då är det inte så lätt att vara fylld av givmildhet, respekt och tålamod.

Stølen Due är bestämd: det goda byggs upp och bevaras med hjälp av ansträngningar. ”Det är jag själv som måste ta initiativet och som måste försöka att förgylla min partners tillvaro. Det kan låta en aning hårt.”
Ja, det låter faktiskt en aning hårt, kan jag tänka. I följande stycke citerar han Viktor Frankl: livet är en uppgift.

Visste ni att experiment visar att en person som håller i en (trygg) partners hand medan hen upplever fysisk smärta har mindre aktivitet i de delar av hjärnan som registrerar smärta än en person som inte utsätts för fysisk smärta men inte har någon att hålla i handen? Det är alltså mer stressande och smärtsamt att vara ensam än att uppleva smärtsamma saker tillsammans med en partner man känner sig trygg med.
Borde vi alltså inte vara villiga att betala ganska mycket för en sådan trygghet?

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”, säger Jesus då han förklarar liknelsen om den goda och kloka förvaltaren som tar väl hand om hushållet när herren är borta.
Jag känner mig alltid uppjagad när jag läser det här bibelstället, liksom jag blir uppjagad av liknelsen om talenterna.
Vad har jag fått, vad har jag slösat bort? Hur har jag förvaltat de gåvor jag en gång fick – väl eller dåligt?

Liknelsen känns hård när jag läser den i ljus av den kamp jag vet att många för gällande sitt kall, sin uppgift, sin plats i livet. De vet ju inte vad de är bra på, vad de förmår, vilken plats som är deras. De vacklar, tvekar, är ofta olyckliga men vet inte vart de ska ta vägen. De är kanske halvvägs i livet men letar fortfarande. Hur ska de då veta vad de borde ha att visa upp på listan över väl använda egenskaper den dagen herren kommer tillbaka?
Kommer vi att ställas till svars för att vi föddes med gott gehör men aldrig började sjunga? För att vi föddes med lugn och tålamod men aldrig valde ett yrke där det lugnet verkligen behövdes?

De här frågorna handlar också om en sorts givmildhet. Låser vi in det vi har, eller vågar vi visa det, vågar vi låta det bli använt?
Jag tänker att det är lättare att se vad som måste förvaltas väl hos andra. Den som är chef eller har ansvar för någon annan, till exempel för ett barn, borde ha en särskild blick för det: för talenterna.

Tänk om frågan alltid skulle ställas: Vilka fina egenskaper behöver du utnyttja och utveckla? (I stället för det vanliga: Vad ska du göra för att jag/firman/vår förening/församling ska fungera bra.)
Tänk om? Tänk om det inte ledde till kaos utan till kreativitet och energi och, i förlängningen, en väldigt välförvaltad egendom?

Det allra värdefullaste är det som vi har lite av, därför är många väldigt noggranna med vad de satsar tid på. Också jag. Däremot kan vi ha väldigt olika uppfattning av vad som är välanvänd tid. Jag själv tycker till exempel att en härlig sovmorgon på lördag förmiddag är ett riktigt klokt och bra sätt att använda sin tid på. Min man blir rabiat när han ser familjen sova bort dagen och måste snabbt ge sig ut på en hurtig promenad för att lugna sina nerver. (När han kommer tillbaka redogör han lätt anklagande för hur underbart vädret var.)

C.S. Lewis skriver i en av sina böcker att det inte finns något mer irriterande än att en vän och vännens pratglada hustru kommer på besök en kväll då han räknat med att få sitta och läsa en bok i lugn och ro. Detta alltså om han betraktar tiden som sin egen. Om han däremot vänder på det hela och tänker på tiden som något som egentligen är Guds blir han mycket lättad om Gud inte hade jobbigare planer för honom än att han ska sitta och lyssna på en pratglad person.
Jag tänker på broder Lorens, karmelitmunken som ägnade hela sitt liv åt att försöka leva i Guds närvaro också under sitt dagliga arbete i klosterköket. ”För mig är det ingen skillnad mellan tiden för arbetet och tiden för bönen. I stöket och tjattret i mitt kök, där människor ropar efter olika saker i munnen på varandra, äger jag samma stillhet i Gud som när jag står på knä inför det välsignade sakramentet”, skrev han.

Är det inte det här vi längtar efter? Stillheten (i Gud). Den tänker vi att vi ska uppnå när vi äntligen får läsa/se på teve/surfa på nätet i lugn och ro efter en stressig dag då vi tvingats göra en massa saker vi inte har lust med.
Broder Lorens erbjuder en deal som är för bra för att vara sann. Man gör alltså vad andra vill men ändå är man nöjd och lycklig och känner att man egentligen gör det man själv vill.
Broder Lorens har inte lämnat många skrifter efter sig, bara några nedtecknade samtal, lite anteckningar och brev. De visar att vägen inte var lätt. Varje gång hans tankar började vandra övade han sig i att igen påminna sig om Guds närvaro. När han efter många års träning klarade av det sa han att han var lycklig ”som en kung”.

Så tänk om vi ger bort all vår tid till Gud och sedan väntar med spänning på dagens händelser?
Tänk om vi, efter lång träning, klarar av det?

Sofia Torvalds



Anna Henning och hennes söners vardag är fylld av jobb, läxor och hobbyer. Men också av enkel samvaro. I och med coronan och distansjobb vann hon två timmar om dagen.

relationer. Anna Henning är ensam mamma till två pojkar, universitetslektor i socialpsykologi och kyrkligt förtroendevald i Borgå. Hon har lärt sig att fokusera på det som duger i stället för på det perfekta. Tro kan vara en suck uppåt, och föräldraskap en närvaro i vardagen. 11.11.2020 kl. 09:22
Den andra omgången i valet av biskop i Åbo ärkestift hålls mellan kandidaterna Leppänen och Lehikoinen den tredje december.

val. Stiftsdekanen i Åbo ärkestift Mari Leppänen fick flest röster (35,2 %) och kyrkoherden i Mikaelsförsamlingen i Åbo Jouni Lehikoinen fick 329 röster (32,5 %). 10.11.2020 kl. 13:42

bön. Herrens bön – eller Fader vår som den ofta kallas – byts ut till Vår fader i Johannes församlings gudstjänster och högmässor. Det kan kännas konstigt att be en välkänd bön på nytt sätt, men både språkvetare Monica Äikäs och församlingspastor Johan Terho tror att de delvis nya orden kan få oss att tänka mer på vad bönen egentligen innehåller. 9.11.2020 kl. 11:07

Kroppen. "Visst är det konstigt att något som är så grundläggande kan bli så kritiserat, föraktat och till och med kännas förbrukat i förtid." 11.11.2020 kl. 07:00
Kyrkomötet samlades fysiskt i Åbo första veckan i november. Men genom den lagändring som godkändes ska kyrkligt beslutsfattande i framtiden kunna ske elektroniskt.

Kyrkomötet. Kyrkomötet bjöd på öppnare förutsättningar för vigsel, steg mot mer jämställd terminologi och gav tummen upp för elektroniska möten. 7.11.2020 kl. 12:32
Biskop Bo-Göran Åstrand och kyrkoherde Harry S. Backström är oeniga om kommunikationen kring spänningarna i Väståboland.

konflikt. Kaplansvalet i Väståbolands svenska församling har lett till slitningar i församlingen. Konflikten har nu också lett till spänningar mellan kyrkoherden och biskopen. 6.11.2020 kl. 11:44

Kyrkomötet. Kyrkomötet beslöt att principerna för hur statistik samlas in i kyrkan ska ses över. Kyrkan samlar idag in omfattande statistik om sin verksamhet. 5.11.2020 kl. 19:14

uteblivna kollektintäkter. Kyrkomötet godkände sammanlagt en miljon euro i understöd till kyrkliga organisationer på grund av uteblivna kollektintäkter under coronapandemin. 5.11.2020 kl. 19:07

forskning. Kyrkans färska fyraårsberättelse: Mindre troende – mera sökande i de yngre generationerna. 5.11.2020 kl. 14:33

kampanj. Kampanjbudskapet ”Här bor kärleken” kombineras med Touko Hujanens dokumentärfotografier av Esbo och Esbobornas vardag. 3.11.2020 kl. 14:22
Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.

Saknad. – Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden. 30.10.2020 kl. 13:20
Mika Salminen talar svenska för att hans mamma är finlandssvensk och hans pappa gått i svensk skola.

Coronapandemin. THL:s Mika Salminen tror inte på coronaskuld: vem som helst kan smittas, och ingen ska ha dåligt samvete över det. Vad munskydden gäller tror han på grupptryck i stället för tvång. 29.10.2020 kl. 17:16
Gymnasieeleven Fanny Nylund från centrum och yrkesinstitutstuderande Andreas Fors från Jeppo är två av medlemmarna i den nystartade styrgruppen för ungdomsverksamheten.

nykarleby. Vad behöver unga idag, och hur ska församlingen nå dem? I Nykarleby församlings styrgrupp för ungdomsarbetet får unga själva vara med och påverka. 29.10.2020 kl. 16:59
Vad kan du som andra kan ha nytta av? Det är en viktig fråga man kan ställa sig när man skapar webbinnehåll, anser Simon Lampenius.

Webben. Simon Lampenius vet en hel del om hur man får trafik till sin webbplats. Vilka missar gör vi? Och vad kännetecknar en lyckad statusuppdatering? 29.10.2020 kl. 15:14
Skivan Möda, vila och behag spelades in under tre intensiva dagar i producenten Janne 
Hyötys studio.

skiva. Att göra egna versioner av sånger som älskats i över hundra år fordrar respekt och varsamhet. Med skivan vill de göra sitt för att sångerna och Lina Sandells historia ska leva vidare. 29.10.2020 kl. 16:31

– Det handlar inte om mig, utan om forskningens frihet, säger Mika Vähäkangas till KP.

forskning. Forskningschef Mika Vähäkangas vid Åbo Akademi befarar ett åtal för en avhandling, vars författare han handledde i Lund i Sverige. Den omstridda avhandlingen ville blottlägga svenska islamistiska nätverk. 17.4.2023 kl. 14:28

ekumenik. Frikyrkan i Finland är en av Evangelisk-lutherska kyrkans äldsta ekumeniska partner. Kyrkosamfunden har fört teologisk dialog i fyrtio år. Under de senaste åren har samtalen framför allt berört dopet. 12.4.2023 kl. 15:49

KAPELLFÖRSAMLINGAR. I vår blir Bergö och Petalax församlingar kapellförsamlingar i Malax församling. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till sitt första möte. 12.4.2023 kl. 15:41
Patrica Strömbäck ser inte påsken som ett jippo utan som en erfarenhet.

PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00
– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00