Tänk om du blir lyckligare av att ge

givmildhet. Kan vi förändra oss själva och världen genom att kombinera barnets blick och den vuxnas plånbok? 16.12.2016 kl. 14:53

Det blåser i Tallinn. En man utan ben sitter i parken framför köpcentret Viru och sträcker ut en pappmugg. Åttaåringen stannar upp.
– En tiggare. Vi måste ge honom pengar. Varför har han inga ben?

Tiggarna i Tallinn får det marginellt bättre ställt under vår resa till staden, men det beror inte på föräldrarna utan på barnet. Ibland står vi länge framför dem och gräver efter slantar i olika plånböcker medan åttaåringen myndigt begär mera pengar.
I aftonbönen ber han att alla tiggare ska bli rika.

För honom är det omöjligt att gå förbi när han ser att någon är fattig och sjuk. Hans sinne känner inga bortförklaringar. Han tänker aldrig ”jag ger sen, jag donerar kanske pengar till någon organisation, jag ska ta reda på vad som är bäst”.
Han lever i ett nu. Nu lider någon här, rakt framför mig, inför mina ögon. Nu måste jag hjälpa. Också hemma är han givmild med sina pengar, öppnar gärna sina röda plånbok för systrar som klagar på att de är panka, och blir förnärmad då hans slantar avvisas av folk som försäkrar att de trots allt inte var så panka, det var bara nånting de sa.

Hans logik är mycket enkel: Den som har pengar ger till den som inte har. Det är väl självklart?
Om vi kombinerade barnets blick och den vuxnas plånbok. Tror ni att världen skulle se annorlunda ut då?
Skulle vi rent av själva få ett annorlunda liv? (Forskning visar att de som ger pengar till andra är lyckligare än de som använder pengarna på sig själva.)

Ni vet att det finns människor som alltid har något gott att säga om andra. De går omkring med en varm blick och ser sådant som är dolt för oss som är otåliga. Vilken fin blus du har! Tänk att du kunde uttrycka dig så fyndigt. Du är ovanligt strålande i dag – den där frisyren klär dig.
Men också de riktigt stora orden: Du betyder väldigt mycket för mig.
Jag kan känna misstro mot ord eftersom jag ofta själv hittar de vänliga orden inte av spontanitet utan av plikt, för att jag vet att det är så man ska göra för att vara en hygglig typ.
Talk is cheap, kan jag tänka. Det är gärningarna som räknas.

Ändå inser jag ju att också ord är gärningar. Är det inte ofta vår otålighet som lägger hinder i vägen för de vänliga orden? Vi vill rusa vidare, till den fråga som ska behandlas, till ärendet.
Kan man tänka sig att barnets blick på tiggaren, givmildhetens blick, kunde sträcka sig till alla vi möter?
Ett ”hej, jag ser dig”. En blick fylld av granskande värme.
Och den skulle också stanna och dröja vid de jobbiga, dem som vi gärna passerar med snabba steg eftersom vi vet att det kommer att bli besvärligt om vi stannar upp. Vid dem som kräver något av oss, eller vill förändra någonting hos oss.

Vi misstänker ju att den varma blicken och småpratet kan leda till att vi en dag krävs på något större.
Men tänk om det ska vara så?

Det svåraste stället att vara givmild på är parförhållandet, eftersom vi nöts mot varandra i vardagen.
Den danska parterapeuten Mattias Stølen Due skriver i sin bok Medan vi fortfarande älskar att vi ska vara en ”trygg bas” för varandra, ett ställe där vi kan lita på att bli mottagna med värme också då vi misslyckats. Parförhållandet är ett ställe att komma hem till.
Stølen Dues poäng är att par som utvecklar sin vänskap är de som håller ihop i längden. Tänk på lyckliga par som du känner. Verkar de inte ständigt ha något gemensamt projekt på gång: segling, böcker, matlagning eller glidflygning?

Vänskap kräver givmildhet, respekt och tålamod – men man ger så gärna eftersom man förväntar sig att få tillbaka. Periodvis (då vännen har det svårt) ger man utan att få tillbaka. Det blir man inte alls sur över.
Men vänner träffar man då och då, sin partner ska man bo ihop med jämt. Då är det inte så lätt att vara fylld av givmildhet, respekt och tålamod.

Stølen Due är bestämd: det goda byggs upp och bevaras med hjälp av ansträngningar. ”Det är jag själv som måste ta initiativet och som måste försöka att förgylla min partners tillvaro. Det kan låta en aning hårt.”
Ja, det låter faktiskt en aning hårt, kan jag tänka. I följande stycke citerar han Viktor Frankl: livet är en uppgift.

Visste ni att experiment visar att en person som håller i en (trygg) partners hand medan hen upplever fysisk smärta har mindre aktivitet i de delar av hjärnan som registrerar smärta än en person som inte utsätts för fysisk smärta men inte har någon att hålla i handen? Det är alltså mer stressande och smärtsamt att vara ensam än att uppleva smärtsamma saker tillsammans med en partner man känner sig trygg med.
Borde vi alltså inte vara villiga att betala ganska mycket för en sådan trygghet?

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”, säger Jesus då han förklarar liknelsen om den goda och kloka förvaltaren som tar väl hand om hushållet när herren är borta.
Jag känner mig alltid uppjagad när jag läser det här bibelstället, liksom jag blir uppjagad av liknelsen om talenterna.
Vad har jag fått, vad har jag slösat bort? Hur har jag förvaltat de gåvor jag en gång fick – väl eller dåligt?

Liknelsen känns hård när jag läser den i ljus av den kamp jag vet att många för gällande sitt kall, sin uppgift, sin plats i livet. De vet ju inte vad de är bra på, vad de förmår, vilken plats som är deras. De vacklar, tvekar, är ofta olyckliga men vet inte vart de ska ta vägen. De är kanske halvvägs i livet men letar fortfarande. Hur ska de då veta vad de borde ha att visa upp på listan över väl använda egenskaper den dagen herren kommer tillbaka?
Kommer vi att ställas till svars för att vi föddes med gott gehör men aldrig började sjunga? För att vi föddes med lugn och tålamod men aldrig valde ett yrke där det lugnet verkligen behövdes?

De här frågorna handlar också om en sorts givmildhet. Låser vi in det vi har, eller vågar vi visa det, vågar vi låta det bli använt?
Jag tänker att det är lättare att se vad som måste förvaltas väl hos andra. Den som är chef eller har ansvar för någon annan, till exempel för ett barn, borde ha en särskild blick för det: för talenterna.

Tänk om frågan alltid skulle ställas: Vilka fina egenskaper behöver du utnyttja och utveckla? (I stället för det vanliga: Vad ska du göra för att jag/firman/vår förening/församling ska fungera bra.)
Tänk om? Tänk om det inte ledde till kaos utan till kreativitet och energi och, i förlängningen, en väldigt välförvaltad egendom?

Det allra värdefullaste är det som vi har lite av, därför är många väldigt noggranna med vad de satsar tid på. Också jag. Däremot kan vi ha väldigt olika uppfattning av vad som är välanvänd tid. Jag själv tycker till exempel att en härlig sovmorgon på lördag förmiddag är ett riktigt klokt och bra sätt att använda sin tid på. Min man blir rabiat när han ser familjen sova bort dagen och måste snabbt ge sig ut på en hurtig promenad för att lugna sina nerver. (När han kommer tillbaka redogör han lätt anklagande för hur underbart vädret var.)

C.S. Lewis skriver i en av sina böcker att det inte finns något mer irriterande än att en vän och vännens pratglada hustru kommer på besök en kväll då han räknat med att få sitta och läsa en bok i lugn och ro. Detta alltså om han betraktar tiden som sin egen. Om han däremot vänder på det hela och tänker på tiden som något som egentligen är Guds blir han mycket lättad om Gud inte hade jobbigare planer för honom än att han ska sitta och lyssna på en pratglad person.
Jag tänker på broder Lorens, karmelitmunken som ägnade hela sitt liv åt att försöka leva i Guds närvaro också under sitt dagliga arbete i klosterköket. ”För mig är det ingen skillnad mellan tiden för arbetet och tiden för bönen. I stöket och tjattret i mitt kök, där människor ropar efter olika saker i munnen på varandra, äger jag samma stillhet i Gud som när jag står på knä inför det välsignade sakramentet”, skrev han.

Är det inte det här vi längtar efter? Stillheten (i Gud). Den tänker vi att vi ska uppnå när vi äntligen får läsa/se på teve/surfa på nätet i lugn och ro efter en stressig dag då vi tvingats göra en massa saker vi inte har lust med.
Broder Lorens erbjuder en deal som är för bra för att vara sann. Man gör alltså vad andra vill men ändå är man nöjd och lycklig och känner att man egentligen gör det man själv vill.
Broder Lorens har inte lämnat många skrifter efter sig, bara några nedtecknade samtal, lite anteckningar och brev. De visar att vägen inte var lätt. Varje gång hans tankar började vandra övade han sig i att igen påminna sig om Guds närvaro. När han efter många års träning klarade av det sa han att han var lycklig ”som en kung”.

Så tänk om vi ger bort all vår tid till Gud och sedan väntar med spänning på dagens händelser?
Tänk om vi, efter lång träning, klarar av det?

Sofia Torvalds



Ronny Thylin är kaplan i Petrus församling.

Livshållning. "Under den senaste veckan har jag ändå ställt mig frågan om jag ibland ger för stort rum åt ett negativt tänkande." 26.4.2018 kl. 00:00
Kvinnobruncherna ordnas några gånger per år i Petrus församling.

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00
Niels Burgmann trivs med att jobba i team.

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00
Morgonmässor, andakter, middagsböner och meditationer. Är det realistiskt att tänka sig att man ska hinna med ett sådant inslag under arbetstid? Kanske … under rätt omständigheter.

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00
Esse kyrka

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02
Janne Heikkilä, Ann-Mari Audas-Willman och Björn Vikström.

åsikter. Kyrkoherde Janne Heikkiläs uttalande om kvinnor i prästämbetet och om att viga frånskilda väckte diskussion. Domkapitlet kan inte väga prästers åsikter, endast pröva beredskapen att samarbeta, säger biskopen. 16.4.2018 kl. 18:12
Barnen i familjen sänder ett vädjande budskap till våra myndigheter.

flyktingar. Efter ett nytt avslag på sin asylansökan håller familjen Gill på att ge upp. 16.4.2018 kl. 09:15
Peter Blumenthal har sökt kyrkoherdetjänsten i Saltvik.

Tjänster. Kyrkoherdetjänsten i Saltviks församling har inom utsatt ansökningstid sökts av Peter Blumenthal. Det meddelar domkapitlet. 13.4.2018 kl. 16:06

ämbetssyn. Biskoparna ger en skrapa mot seg diskriminering av kvinnor i prästtjänst. 13.4.2018 kl. 13:18

metoo. – Vi sviker vårt uppdrag som kyrka om vi inte är beredda att lyssna till de här obehagliga berättelserna som handlar om maktmissbruk och sexualitet. 13.4.2018 kl. 13:04

upprop. Borgå stifts påskupprop samlade över 800 namn och förs nu vidare på både kyrkligt och politiskt håll. 4.4.2018 kl. 09:45
Över 300 personer har undertecknat uppropet.

upprop. Uppropet för en humanare flyktingpolitik har nu samlat långt över 300 namn. Bland undertecknarna finns bland andra Kristina Stenman som är stadsdirektör i Jakobstad och Astrid Thors. Vill man underteckna uppropet går det ännu att göra det via Borgå domkapitels Facebooksida 23.3.2018 kl. 09:12

flyktingar. Migri tar sig makten att döma om konverterade asylsökande är kristna eller inte. De anser att de bättre kan bedöma om en konvertit förändrat sitt liv på basis av ett dagslångt samtal än vi som umgåtts med honom regelbundet under ett helt år. 22.3.2018 kl. 07:07
Biskop Björn Vikström hoppas få en tjänst vid Åbo Akademi.

tjänst. Biskop Björn Vikström har sökt en universitetstjänst. Blir han vald siktar han på att tillträda i augusti–september 2019. 14.3.2018 kl. 09:27
Hilkka Olkinuora menar att den enkla, avskalade retreaten utvidgar vår bild av 
gemenskapen.

retreat. Villkorslös gemenskap och kravlös tystnad går inte att hitta i det hektiska arbetsliv och den jäktiga vardag som så många av oss lever i. Men de erbjuds på retreaten, som är en plats för vila och helande. Det konstaterar pastor Hilkka Olkinuora, som själv får kraft av att regelbundet delta i retreat ett par gånger per år. 2.3.2018 kl. 11:12

Arkivbild på en konfirmation/Arkivbild på Mikael Busck-Nielsen, församlingspastor i Johannes församling i Helsingfors.

SMÖRJELSE. Konfirmationen i Johannes församling i Helsingfors senaste söndag har väckt starka reaktioner då prästen smort konfirmanderna med krisma, det vill säga välsignad olja. Det har setts som ett främmande element i vår kyrka och smörjelsen kom som en överraskning för både konfirmander och föräldrar. 2.9.2022 kl. 17:59
Kläm inte in dig i en mall som skaver, skulle Eva Frantz vilja säga till sitt unga jag.

ETT GOTT RÅD. Eva Frantz önskar att hennes 20-åriga jag hade vågat omfamna sin excentricitet lite mer – och åka ut och ha äventyr, för att ha något att skriva om senare. 31.8.2022 kl. 20:16
– Jag tror att man får komma till en punkt där man inte ältar saker, säger Rigmor Holst.

ÄRLIGHET. – Ju äldre jag blir desto mer har jag insett att livet är för kort för att inte våga vara lite mer ärlig och avklädd, säger evangelisten och bibelläraren Rigmor Holst. 31.8.2022 kl. 13:00
Tre år in i hans biskopsperiod kommer Bo-Göran Åstrands herdabrevsbok – i en dialog med fyra andra skribenter, i och utanför kyrkan.

herdabrev. Efter tre år i biskopsgården i Borgå är Bo-Göran Åstrand ute med det traditionella herdabrevet. Han valde mejldialogens form och fyra huvudteman. 31.8.2022 kl. 10:00
– Det kan bli energiräkningar som stiger med 500 procent, säger Bengt Avellan. Kyrkan värmer i normala tider sina hus för 55 miljoner euro per år.

KYRKANS FASTIGHETER. Det finns ogjorda reparationer och saneringar för minst 1200 miljoner euro inom i den evangelisk-lutherska kyrkans fastigheter. Vinterns chockdyra el, olja och fjärrvärme kan komma leda till ett sparande som kan göra ytterligare skada, säger energikonsulten Bengt Avellan som har haft uppdrag för Kyrkostyrelsen. 30.8.2022 kl. 10:00