Tänk om du blir lyckligare av att ge

givmildhet. Kan vi förändra oss själva och världen genom att kombinera barnets blick och den vuxnas plånbok? 16.12.2016 kl. 14:53

Det blåser i Tallinn. En man utan ben sitter i parken framför köpcentret Viru och sträcker ut en pappmugg. Åttaåringen stannar upp.
– En tiggare. Vi måste ge honom pengar. Varför har han inga ben?

Tiggarna i Tallinn får det marginellt bättre ställt under vår resa till staden, men det beror inte på föräldrarna utan på barnet. Ibland står vi länge framför dem och gräver efter slantar i olika plånböcker medan åttaåringen myndigt begär mera pengar.
I aftonbönen ber han att alla tiggare ska bli rika.

För honom är det omöjligt att gå förbi när han ser att någon är fattig och sjuk. Hans sinne känner inga bortförklaringar. Han tänker aldrig ”jag ger sen, jag donerar kanske pengar till någon organisation, jag ska ta reda på vad som är bäst”.
Han lever i ett nu. Nu lider någon här, rakt framför mig, inför mina ögon. Nu måste jag hjälpa. Också hemma är han givmild med sina pengar, öppnar gärna sina röda plånbok för systrar som klagar på att de är panka, och blir förnärmad då hans slantar avvisas av folk som försäkrar att de trots allt inte var så panka, det var bara nånting de sa.

Hans logik är mycket enkel: Den som har pengar ger till den som inte har. Det är väl självklart?
Om vi kombinerade barnets blick och den vuxnas plånbok. Tror ni att världen skulle se annorlunda ut då?
Skulle vi rent av själva få ett annorlunda liv? (Forskning visar att de som ger pengar till andra är lyckligare än de som använder pengarna på sig själva.)

Ni vet att det finns människor som alltid har något gott att säga om andra. De går omkring med en varm blick och ser sådant som är dolt för oss som är otåliga. Vilken fin blus du har! Tänk att du kunde uttrycka dig så fyndigt. Du är ovanligt strålande i dag – den där frisyren klär dig.
Men också de riktigt stora orden: Du betyder väldigt mycket för mig.
Jag kan känna misstro mot ord eftersom jag ofta själv hittar de vänliga orden inte av spontanitet utan av plikt, för att jag vet att det är så man ska göra för att vara en hygglig typ.
Talk is cheap, kan jag tänka. Det är gärningarna som räknas.

Ändå inser jag ju att också ord är gärningar. Är det inte ofta vår otålighet som lägger hinder i vägen för de vänliga orden? Vi vill rusa vidare, till den fråga som ska behandlas, till ärendet.
Kan man tänka sig att barnets blick på tiggaren, givmildhetens blick, kunde sträcka sig till alla vi möter?
Ett ”hej, jag ser dig”. En blick fylld av granskande värme.
Och den skulle också stanna och dröja vid de jobbiga, dem som vi gärna passerar med snabba steg eftersom vi vet att det kommer att bli besvärligt om vi stannar upp. Vid dem som kräver något av oss, eller vill förändra någonting hos oss.

Vi misstänker ju att den varma blicken och småpratet kan leda till att vi en dag krävs på något större.
Men tänk om det ska vara så?

Det svåraste stället att vara givmild på är parförhållandet, eftersom vi nöts mot varandra i vardagen.
Den danska parterapeuten Mattias Stølen Due skriver i sin bok Medan vi fortfarande älskar att vi ska vara en ”trygg bas” för varandra, ett ställe där vi kan lita på att bli mottagna med värme också då vi misslyckats. Parförhållandet är ett ställe att komma hem till.
Stølen Dues poäng är att par som utvecklar sin vänskap är de som håller ihop i längden. Tänk på lyckliga par som du känner. Verkar de inte ständigt ha något gemensamt projekt på gång: segling, böcker, matlagning eller glidflygning?

Vänskap kräver givmildhet, respekt och tålamod – men man ger så gärna eftersom man förväntar sig att få tillbaka. Periodvis (då vännen har det svårt) ger man utan att få tillbaka. Det blir man inte alls sur över.
Men vänner träffar man då och då, sin partner ska man bo ihop med jämt. Då är det inte så lätt att vara fylld av givmildhet, respekt och tålamod.

Stølen Due är bestämd: det goda byggs upp och bevaras med hjälp av ansträngningar. ”Det är jag själv som måste ta initiativet och som måste försöka att förgylla min partners tillvaro. Det kan låta en aning hårt.”
Ja, det låter faktiskt en aning hårt, kan jag tänka. I följande stycke citerar han Viktor Frankl: livet är en uppgift.

Visste ni att experiment visar att en person som håller i en (trygg) partners hand medan hen upplever fysisk smärta har mindre aktivitet i de delar av hjärnan som registrerar smärta än en person som inte utsätts för fysisk smärta men inte har någon att hålla i handen? Det är alltså mer stressande och smärtsamt att vara ensam än att uppleva smärtsamma saker tillsammans med en partner man känner sig trygg med.
Borde vi alltså inte vara villiga att betala ganska mycket för en sådan trygghet?

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”, säger Jesus då han förklarar liknelsen om den goda och kloka förvaltaren som tar väl hand om hushållet när herren är borta.
Jag känner mig alltid uppjagad när jag läser det här bibelstället, liksom jag blir uppjagad av liknelsen om talenterna.
Vad har jag fått, vad har jag slösat bort? Hur har jag förvaltat de gåvor jag en gång fick – väl eller dåligt?

Liknelsen känns hård när jag läser den i ljus av den kamp jag vet att många för gällande sitt kall, sin uppgift, sin plats i livet. De vet ju inte vad de är bra på, vad de förmår, vilken plats som är deras. De vacklar, tvekar, är ofta olyckliga men vet inte vart de ska ta vägen. De är kanske halvvägs i livet men letar fortfarande. Hur ska de då veta vad de borde ha att visa upp på listan över väl använda egenskaper den dagen herren kommer tillbaka?
Kommer vi att ställas till svars för att vi föddes med gott gehör men aldrig började sjunga? För att vi föddes med lugn och tålamod men aldrig valde ett yrke där det lugnet verkligen behövdes?

De här frågorna handlar också om en sorts givmildhet. Låser vi in det vi har, eller vågar vi visa det, vågar vi låta det bli använt?
Jag tänker att det är lättare att se vad som måste förvaltas väl hos andra. Den som är chef eller har ansvar för någon annan, till exempel för ett barn, borde ha en särskild blick för det: för talenterna.

Tänk om frågan alltid skulle ställas: Vilka fina egenskaper behöver du utnyttja och utveckla? (I stället för det vanliga: Vad ska du göra för att jag/firman/vår förening/församling ska fungera bra.)
Tänk om? Tänk om det inte ledde till kaos utan till kreativitet och energi och, i förlängningen, en väldigt välförvaltad egendom?

Det allra värdefullaste är det som vi har lite av, därför är många väldigt noggranna med vad de satsar tid på. Också jag. Däremot kan vi ha väldigt olika uppfattning av vad som är välanvänd tid. Jag själv tycker till exempel att en härlig sovmorgon på lördag förmiddag är ett riktigt klokt och bra sätt att använda sin tid på. Min man blir rabiat när han ser familjen sova bort dagen och måste snabbt ge sig ut på en hurtig promenad för att lugna sina nerver. (När han kommer tillbaka redogör han lätt anklagande för hur underbart vädret var.)

C.S. Lewis skriver i en av sina böcker att det inte finns något mer irriterande än att en vän och vännens pratglada hustru kommer på besök en kväll då han räknat med att få sitta och läsa en bok i lugn och ro. Detta alltså om han betraktar tiden som sin egen. Om han däremot vänder på det hela och tänker på tiden som något som egentligen är Guds blir han mycket lättad om Gud inte hade jobbigare planer för honom än att han ska sitta och lyssna på en pratglad person.
Jag tänker på broder Lorens, karmelitmunken som ägnade hela sitt liv åt att försöka leva i Guds närvaro också under sitt dagliga arbete i klosterköket. ”För mig är det ingen skillnad mellan tiden för arbetet och tiden för bönen. I stöket och tjattret i mitt kök, där människor ropar efter olika saker i munnen på varandra, äger jag samma stillhet i Gud som när jag står på knä inför det välsignade sakramentet”, skrev han.

Är det inte det här vi längtar efter? Stillheten (i Gud). Den tänker vi att vi ska uppnå när vi äntligen får läsa/se på teve/surfa på nätet i lugn och ro efter en stressig dag då vi tvingats göra en massa saker vi inte har lust med.
Broder Lorens erbjuder en deal som är för bra för att vara sann. Man gör alltså vad andra vill men ändå är man nöjd och lycklig och känner att man egentligen gör det man själv vill.
Broder Lorens har inte lämnat många skrifter efter sig, bara några nedtecknade samtal, lite anteckningar och brev. De visar att vägen inte var lätt. Varje gång hans tankar började vandra övade han sig i att igen påminna sig om Guds närvaro. När han efter många års träning klarade av det sa han att han var lycklig ”som en kung”.

Så tänk om vi ger bort all vår tid till Gud och sedan väntar med spänning på dagens händelser?
Tänk om vi, efter lång träning, klarar av det?

Sofia Torvalds



BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00

UNGA MÄN. De unga är mer toleranta till tro och andlighet. Få betraktar sig själva som troende, men gör de det är de allt oftare unga tonårspojkar. Det visar den nyaste Ungdomsbarometern. 13.8.2024 kl. 10:00

KYRKA OCH STAT. Saxen går i statens miljoner till kyrkan. För arbetet gör med begravningsplatser och historiska byggnader ser kyrkan plötsligt ut att få 20 miljoner mindre betalt. En rättvisefråga, anser kyrkans kanslichef Pekka Huokuna. Kyrkfolket betalar en allt större andel av gravplatser för den trejdedel av finländarna som inte hör till kyrkan. 12.8.2024 kl. 12:30

profilen. Johanna Björkholm-Kallio är ny sakkunnig i missionsteologi vid Kyrkostyrelsen. – Mission är gränsöverskridande, säger hon. 12.8.2024 kl. 10:00

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34