– Tvärtom tänker jag så att när barnet växer upp i hemmets värdemiljö, den må sedan vara religiös, politisk eller ideologisk så lär sig barnet ett sätt att leva. I sinom tid kan barnet välja att leva sitt liv med de värderingarna eller välja bort dem.
För att barnen ska välja den kristna tron understryker Saara Kinnunen vikten av en god relation mellan föräldrar och barnen.
– Om föräldrarna är är distanserade och kalla tar barnen sannolikt avstånd från tron i pubärteten, hur troende föräldrarna än må vara.
Saara Kinnunen skrivit femton egna bäcker och den senaste, Isän kaipuu (ungefär faderslängtan), har utsetts till årets kristna bok . Två av böckerna är översatta till estiska och en till ryska.
Det genomgående temat i böckerna är relationer.
– Ämnet var har varierat då alla böckerna tangerat mitt eget liv och därmed i vilken ålder barnen varit i. – Då det låg i mitt eget intresse att stöda barnen och deras tro började jag fundera över familjens roll i det hela.
Hon har skrivit om barn under skolålder, i skolåldern, tonåringar och om när barnen flyttat ut. När hon började arbeta som familjerådgivare i Vasa kyrkliga samfällighet började hon skriva om parrelationer. Och när hon och Arto fick barnbarn skrev hon om att vara mor- och farföräldrar.
Den kristna fostran hör numera till hemmen och till kyrkorna. Saara Kinnunen föreslår attt församlingarnaskullefokusera barnarbetet på barn i tioårsåldern.
– Finländsk forskning från nittiotalet visar att de flesta barn som övergett sin tro gör det i tioårsåldern. Sextio procent av förstaklassisterna sade att de tror på Gud och att de ber. Men av femtioklassisterna var det bara trettio procent som gjorde det.
Själv har hon forskat i hur föräldrarna förmedlar sin tro till barnen.
– Jag bad vuxna troende som haft en eller två troende föräldrar från båda berätta om sin barndom. Jag sökte gemensamma nämnare som gjort att tron gått vidare från föräldrar till barn. Jag fann att gemenskapen i familjen var viktig, att man umgicks och gjorde saker tillsammans.
De som svarade berättade om sina tidiga minnen då man gick till kyrkan eller till möten tillsammans. Hemmet fick besök av andra troende familjer. Man bad och läste Bibeln.
– När barnen kommit upp i skolåldern upptäckte jag att de funnit en egen väg i församlingen, någon klubb, kör eller annan barnverksamhet. Av alla verksamhetsformer nämndes söndagsskolan mest. För mig beskriver det en församling med en klar biblisk undervisning. Vilken klubb som helst i församlingen fungerar inte.
Senare har hon upptäckt hur viktigt det är att också barnen har en kristen gemenskap.
– Har inte barnet en referensgrupp utvecklas inte dess sociala färdigheterna och självtilliten. I värsta fall kan barnet bli utstött och annorlunda i kamratkretsen. Det kan leda till l mentala problem. Då spelar ingen roll hur troende föräldrarna är eller hur stark tro barnet har. Därför är det viktigt att föräldrarna ser till att att barnet får ett andligt sammanhang, om inte annat så kristna läger där det finns andra jämnåriga.
Själv gick hon också genom det med sina egna barn.
– När våra äldsta barn kom upp i 11-12 årsåldern ville de inte längre följa med till den församlingsaktiviteter vi deltagit i som familj. Ett av barnen sade; mamma du kommer inte att tycka om det här, men jag hade inte tänkt komma med. Barnen var förvisso med i olika klubbar i församlingen, men de fann inte sitt sammanhang där.
Hon beskriver det som ett bönesvar att de fann King’s Kids, Ungdom med Uppgifts barnarbetes.
– När jag skrev boken Lapsen usko, barnens tro, frågade jag enskilt av mina barn vilka faktorer som bar dem så att de är troende i dag. Alla svarade King’s Kids. De märkte inte ens vilken påverkan hemmet hade haft. Hemmet är trots allt den resurs som skjutsar och uppmuntrar.
Årets kristna bok Isän kaipuu handlar om sinnets försoning till pappan, främst till den jordiska pappan med också till Gud som pappa.
–Det är en längtan som ingen jordisk pappa kan uppfylla. Den jordiska pappa är en skugga av den himmelska. Jag skrev boken då jag som terapeut sett illamåenden och problem som bottar i att man inte fått det som man behövt av sin pappa.
Boken har beskrivits som skriven ur ett strikt konservativt perspektiv där man utgår från att Gud avsett att barn ska växa upp i en familj med en mamma och en pappa.
– Jag har inte nämnt regnbågsfamiljerna. Jag utgår från att det i Guds skapelsordning behövs en mamma och en pappa för att sätta ett barn till världen. Mamman och pappan har olika uppgifter. Gud har skapat i envar en längtan som efter både mamma och pappa. Var och en av oss vill ha en relation till pappa och vara accepterad av honom, Jesus fick höra också höra det av sin pappa: du är min älskade son och i dig har jag min glädje.
Har pappan övergett sitt barn eller om han dött uppstår en längtan efter honom.
– I terapin försöker vi behandla det skadade förhållandet till pappan och försonas i i sinnet. Det är orimlig att en människans liv ska överskuggas av avsaknaden av en pappa. Eller en man varit rädd för.