När Heikki Sarmanto var liten fanns det en enorm bibel med fantastiska bilder i familjens hem i Kronohagen i Helsingfors.
– Jag var kanske tio år och jag levde mig helt och hållet in i berättelserna. Jag läste inte Bibeln, jag var inne i den. Kanske är det så att människan i just den åldern lär sig mera än i någon annan ålder.
I dag är Bibeln självklar för honom, som en del av vår bakgrund och kultur.
– Bibeln är en massiv dagbok om den mänskliga historien. I den bemärkelsen är den varje människas bok. Det är bara att gå till biblioteket och låna den. Man måste kunna förhålla sig till Bibeln på det sättet, alla har rätt att uppleva den på sitt sätt.
– Min goda vän Juhani Aaltonen, som också spelar saxofon och flöjt i oratoriet om Johannes döparen, är djupt troende. Han sa till mig en gång: Det är inte du som läser Bibeln, det är Bibeln som läser dig.
"Människor minns inte ens sitt eget telefonnummer."
Sarmanto varnar för historielöshet, kallar den oerhört farlig.
– Ändå blir människors kunskap om det förflutna allt mer bräcklig. Människor minns inte ens sitt eget telefonnummer.
Historien upprepar sig
Idén till oratoriet John the Baptist, som har urpremiär i Johanneskyrkan i Helsingfors på lördag, föddes för tjugo år sedan under en av de perioder då Sarmanto bodde i New York.
– Redan i början av nittiotalet samarbetade jag med Kim Rich. Hon är en genial amerikansk textförfattare och kompositör. Vi hade gjort ett par stora beställningsjobb tillsammans och när de var klara satte vi oss ner och funderade på framtiden.
Det var då som tanken på Johannes döparen dök upp.
– Jag kände inte någon som gjort ett verk om honom tidigare.
Och vi vet väldigt lite om honom. Han levde i ödemarken, samlade människor omkring sig, skrämde makthavare, irriterade prästerskapet och avrättades till slut. Men vem var han?
Johannes döparens budskap är tidlöst, menar Sarmanto.
– Samma sak som hände i samhället på Johannes döparens tid händer ännu i dag. Historien upprepar sig. Ledare missbrukar sin makt. Människors själviskhet är stor. Johannes talar i
Matteusevangeliet om huggormsyngel.
"Kärnan i hans budskap är att vi ska lyssna till den sanna rösten i vildmarken, att vi ska göra bättring."
– Kim Richs svar på frågan varför vi valt Johannes döparen är att alla känner till honom men att ingen känner honom. Kärnan i hans budskap är att vi ska lyssna till den sanna rösten i vildmarken, att vi ska göra bättring.
Nåd och förlåtelse
Samarbetet mellan Kim Rich, som besöker Helsingfors för att delta i uruppförandet, och Heikki Sarmanto går till så att han skickar melodier till henne och hon skickar texter till honom.
– Texten och musiken föds parallellt. Vi matar varandra. Musiken både beskriver och understryker det som händer i texten.
Verket framförs på engelska, och översätts i programbladet till finska och svenska. Sarmanto öser beröm över Kim Rich.
– Hennes texter är oerhört mångfasetterade. Det händer att jag rörs till tårar när jag läser det hon sänder mig.
Berättelsen börjar i ödemarken, med pilgrimernas kör och slutar med Johannes död.
"Ingen är alltigenom ond, inte heller Herodes fru. De är människor som är rädda för olika saker, liksom vi alla."
– De som orsakat hans död bearbetar situationen och försöker framstå som oskyldiga. Kim Rich ville inte skapa endimensionella personer. Salome, som ber Herodes om att få Johannes döparens huvud på ett fat, är till exempel inte så ond som i Richard Strauss opera om henne. I oss alla finns både ont och gott. Ingen är alltigenom ond, inte heller Herodes fru. De är människor som är rädda för olika saker, liksom vi alla.
Johannes Döparens kanske viktigaste budskap, tror Sarmanto, är det om nåd och förlåtelse.
– Vad är svårare än att förlåta? Eller att be om förlåtelse? Jag vill att nåden ska prägla oratoriet. Frihet är också ett viktigt tema. Salome är kuvad, underordnad, liksom slavinnan Tabitha. De drömmer, och sjunger, om frihet.
Musiken känner inga gränser
Musiken i oratoriet är en blandning av rytmisk musik, etno, gospel, jazz och till och med blues.
– Jag vill inte fastna i jazzklichéer utan använder all slags harmonik.
Han har inspirerats av harmonier från Nordafrika och Mellanöstern.
– Vi vet ganska lite om hur rik musik det spelas i arabvärlden. När en egyptisk sopran framförde en dikt av Eino Leino till min musik på operan i Egypten tidigare i år, och jag satt vid flygeln, fascinerades jag oerhört av hur melodin förändrades för att hon sjöng på arabiska. Den förändrades, och det var språkets förtjänst.
Den orientaliska musiken innehåller många element av folkmusik.
"Samma klangvärldar ljuder i norra Lappland när en same kallar på sina renar som i Mellanöstern i moskéernas böneutrop. Det är samma melankoliska längtan i dem båda."
– Världen är full av folkmusik. Jag är en vanlig finne, men ändå en kosmopolit. Folkmusiken känner inga gränser. Samma klangvärldar ljuder i norra Lappland när en same kallar på sina renar som i Mellanöstern i moskéernas böneutrop. Det är samma melankoliska längtan i dem båda. Musik handlar om att kommunicera känslor, det handlar inte om förstånd.
Ett essentiellt drag i Sarmantos musik är improvisationen.
– Jag vill att alla kvällar är olika. Jag arbetar med musiker i världsklass och ger dem frihet att improvisera inom givna ramar.
Inga operaröster
Det är inga typiska operasångare som ger liv åt Johannes döparen, Herodes, Herodes fru och de övriga rollerna.
– Vi ville inte ha klassiskt skolade röster, utan naturliga. Sångarna sjunger i mikrofon.
Sarmanto och hans team ville hitta sångare som passar i rollerna.
– Vi har hittat en helhet av starka personligheter. När de sjunger är de inga sjungande dockor, utan verkliga personligheter.