– Vi som stannar kvar är inga hjältar, utan människor med svagheter och rädslor, säger pastor Harout Selimian. Men vi har värderingar som håller oss starka i stormen. Vi har en kallelse från Gud att tjäna vårt folk – i medgång men inte minst i motgång.
Harout Selimian är pastor i den lilla armeniska protestantiska kyrkan och samfundsledare för den i Syrien. I Aleppo har kyrkan fyra församlingar av vilka Harout är pastor för en, Betelkyrkan, sedan 24 år tillbaka. Den samlar 400 personer till gudstjänst varje söndag, driver en grundskola, ett gymnasium och ett musikkonservatorium samt har ett omfattande hjälparbete.
– Kyrkan har drabbats av bombningar sex gånger, men tack och lov har de inte förorsakat större skador, berättar pastorn. Ett par medlemmar har dödats i kriget, men få har lämnat Aleppo. Vi som är ledare måste visa ledarskap: att det finns en framtid för oss i Syrien.
Kämpar för armenier
Betelkyrkan finns i den regimkontrollerade delen av staden, men fronten är inte långt borta. Drygt 500 meter från kyrkan finns Nusrafronten, en islamistisk milis allierad med al-Qaida. Enligt pastor Harout har Aleppos armeniska befolkning minskat från 70 000 före kriget till 8 000 idag. Han och hans kyrka gör allt för att det ska finnas armenier också i ett framtida Aleppo i fred.
– Jag anklagar inte dem som har flytt; de har förlorat allt. Men själv vill jag kämpa för att vi ska kunna bli kvar. Och vi ser mirakel ske: kyrkan är full av folk. Medlemmar som tidigare hade distanserat sig från församlingen har nu kommit tillbaka. Vi har massor med barn i söndagsskolan och i bibelklasser.
"Jag anklagar inte dem som har flytt; de har förlorat allt. Men själv vill jag kämpa för att vi ska kunna bli kvar."
Pastor Harouts arbete har haft framgång. Församlingens två skolor var läsåret 2014-2015 de enda skolorna i Syrien där samtliga elever i avgångsklasserna klarade de nationella proven. Det humanitära arbetet är ytterst uppskattat och pastorn har goda kontakter till muslimska ledare och arbetar tillsammans med dem för fred i landet.
Den armeniska protestantiska kyrkan, som i år fyller 170 år, är en liten kyrka med ett stort arbete. I många länder driver den högklassiga skolor där de allra flesta eleverna kommer från den armenisk-apostoliska kyrkan. I Beirut har kyrkan ett renommerat universitet, Haigazian University, det enda armeniska universitetet i världen utanför Armenien.
Mitt i krigets kaos samlar den armeniska kyrkan fortfarande barn och unga till söndagsskola och bibelklasser i Aleppo. Bilden är från området Seif al-Dawla. FOTO: LEHTIKUVA/REUTERS/Abdalrhman Ismail
I en annan av kyrkans församlingar i Aleppo, Kristuskyrkan, bedrivs ett omfattande humanitärt arbete. 500 personer kommer varje dag till kyrkan för att få mathjälp eller för att besöka en tandläkarklinik.
- Vi har haft kliniken i många år, säger Kristuskyrkans pastor Bchara Moussa Oghli. Jag tänkte ofta att det är en bra sak, men kanske ändå inte nödvändigt för oss att ha. Nu tänker jag inte så. Kliniken är helt nödvändig för dem som kommer till den; de skulle aldrig få den servicen någon annanstans under nuvarande omständigheter.
Fortsätter hoppas och be
Pastor Harout Selimian är en uppskattad kyrklig ledare som ofta träffar politiska och kyrkliga dignitärer från olika länder. Han var också med bland värdarna då påven Fransiscus i juni besökte Armenien. Men det är i arbetet bland Aleppos illa medfarna armenier där han är mest hemma.
"Vi befinner oss mitt i stormen, men samtidigt har vi Jesu Kristi nåd och kraft och därför kan vi säga att stormen må rasa, vi står stadigt."
- Som en armenisk kyrka kommer vi att förbli trogna och arbeta för framtiden. Vi befinner oss mitt i stormen, men samtidigt har vi Jesu Kristi nåd och kraft och därför kan vi säga att stormen må rasa, vi står stadigt. Vi håller fast vid vår tro och arbetar för fred i vårt land och en framtid för vårt folk. Vi fortsätter och ber att våldet ska upphöra och försoningsprocessen starta.
Förra veckan kom ett rop på hjälp från pastor Harout i Aleppo. Bägge sidor i kriget sår död och förstörelse utan urskiljning. Han tänker dock inte ge upp.
- Vi vill fortsätta att leva i detta underbara land och vi vill se landet återupprättat så snart som möjligt. Vi älskar Syrien! Vi vill inte se landet förstört. Vi tror att precis som föräldralösa armeniska barn och armeniska mormödrar en gång byggde upp den armeniska nationen igen i Aleppo så kan vi bygga ett nytt Aleppo och ett nytt Syrien på stark grund. Vi fortsätter att hoppas och be, att hoppas och be.