Tack och åter tack till humorgruppen KAJ, killarna från Österbotten som tagit Svenskfinland med storm. Jag såg nyss deras senaste video ”Kom ti byin” (titelspåret på deras tredje album) och utöver att jag skrattade gott fick jag faktiskt också lite gåshud. Jag ska berätta varför.
Med en ödesmättad och tungtaktad rap sjunger de sitt lov till sina hembyar, Maxmo, Komossa och Palvis. I en svartvit video med typiska rapmoves och lagom snäll gangsterstil står de i kohagar, kör tröska och traktor och sitter vid kaffebordet med ”gambel folk”. Och det är så roligt och fyndigt och vemodigt. För mellan raderna fångar de det vackra i det småskaliga, det fina i att komma från en liten ort och inte bara vara tillfreds med det utan också stolt. Och de fångar likaså hotet som stavas avfolkning, låg nativitet och nedläggning av byskolor.
Det jag tycker de här tre killarna är så bra på är att lyfta det lokala från revyscenen till Svenska teaterns stora scen. Och de gör det på ett sätt så att man sträcker på sig lite
grann och konstaterar: man kan visst rappa om Maxmo. Och utan att tappa ansiktet dessutom. ”Vi har allting mellan himmel och jåord. In brandkår, in kyrko, in handilsbåod.”
När kameraperspektivet lyfter och man blickar ut över vidsträckta åkrar och öde lador är det vackert. Och jag vill gärna ropa högt: Så där ser det ut därifrån jag kommer! Visst är det så som skickligt utförd konst, populärkultur, litteratur kan få oss att känna. Igenkänning och ett förfrämligande samtidigt. Det där är jag, men jag har inte tänkt på det på det viset. ”Du kan ta pojtsin ur byin men int byin ur pojtsin.”, avslutar de innan de vänder om och vandrar över stubbåkern med spaden över axeln.