”Jag åkte taxi”, berättade religionshistorikern Karen Armstrong i ett samtal vid bokmässan i Göteborg. När chauffören fick veta att hennes arbete är att forska i religioner sa han: Ja, religionerna är ju ansvariga för alla krig i världen. Hon verkar fortfarande arg när hon berättar om diskussionen.
– Intellektuell lättja! fräser hon. Intellektuell lättja!
Och vilken lättnad jag känner i den stunden: över hennes ilska, över svaret, framför allt då vi som ofta vill säga något trevligt om religion får känna oss som om det är vi som är dumma.
Förstår inte folk, dundrar Armstrong, att före den västerländska kultur som utvecklades på 1800-talet, så fanns det ingen skillnad mellan religion och politik, och så är det fortfarande i stora delar av världen. Religion och makt har varit så tätt sammanflätade att de inte gått att åtskilja. På medeltiden skulle själva tanken ha varit befängd.
Och samtidigt är kristendomen en religion som uppstod under romerskt förtryck, en frihetens religion, en motståndsrörelse. Några hundra år senare meddelar kejsar Konstantin att han är kristen regent. Och sen börjar det gå snett, eller hur.
Och islam, menar hon, den form av islam som uppstått i Saudiarabien och nu sprids på andra håll, det är som om en liten, udda extremkristen sekt från den amerikanska mellanvästern plötsligt skulle erövra världen.
Gör det inte för lätt för er, vill hon säga. Det är mycket svårare än ni tror.
Så budskapet som hon riktar till taxichauffören slungas tillbaka, mot oss.
Akta er för intellektuell lättja. Den finns närmare er än vi tror. Kanske till och med hos mig.