Också kor har personligheter. De flesta är snälla, men en del är elaka. Runa-Britt Willberg älskar sina kor.

Kom, kossorna kom!

landsbygden. Sin älskade hembygd kunde hon tänka sig att lämna för kärlekens skull, men inte korna. 20.5.2016 kl. 10:06

Fyra kor, fyra kalvar och en avelstjur. Det hade Runa-Britt Willberg med sig när hon som nygift kom till Pargas från Markby i Nykarleby i början av 90-talet.

– Kossorna kom först, jag en vecka senare. Och Thomas klarade av att hålla dem vid liv.

Sin man Thomas träffade hon när hon studerade i Åbo för att bli agrolog. Intresset för jordbruk vaknade tidigt.

– Vi var fyra flickor i familjen. Alla fick chansen att åka traktor men det var bara jag som tyckte om det. För mig har det alltid varit en passion, berättar Runa-Britt Willberg och visar ett förstorat foto som hon fick av sina systrar till 50-årsdagen i fjol. På fotot sitter hon som liten flicka högt uppe på familjens vackra röda traktor.

image

Att Runa-Britt Willberg verkligen älskar livet på landet syns långa vägar. Miljön i Pargas skärgård är idylliskt vacker. Det ockramålade stora trähuset där familjen bor ligger inbäddat i en gammal trädgård och 500 meter bort ligger havsstranden som inramning.

– Folk säger att det är fint med vattnet, men själv bryr jag mig inte om det. Jag älskar skogen, jorden, det som jag är uppvuxen med i Markby, säger hon.

Inte smarta, ändå kloka

När Runa-Britt och Thomas först började sällskapa sa hon att hon aldrig flyttar till Pargas om hon inte får ta med sig sina kor.

– Det var ett skämt, men ändå inte. Jag kan inte leva utan kossor, det är bara så. De är så fina, klagar aldrig. Inte är de smarta, men ändå är de kloka.

Vi hälsar på djuren i den väldiga ladugård där de just nu står uppradade och förser sig med frukost. Nästan alla kor har hunnit kalva, några är ännu dräktiga. Kalvarna står oftast bakom sina mödrar, några av dem låter sig fotograferas med Runa-Britt. Hon känner sina djur och kallar dem vid namn.

image

Willbergs är köttproducenter, vilket betyder att familjen också måste skiljas från djuren. I slutet av sommaren skickas de djur som hunnit bli ett år gamla till slakteriet. De bästa korna får stanna på gården.

– Visst är det vemodigt. Jag vill inte fästa mig allt för mycket vid de djur som finns på slaktlistan.

Våren är förlossningarnas tid.

– Vi är barnmorskor, hela familjen. Thomas har långa armar och det är bra. Men visst händer det att vi får kalla på veterinären. Och nästan varje år dör något djur. Särskilt kvigorna kan ha komplicerade förlossningar. Det är med kossor som med människor – ju fler gånger de fött desto enklare går det.

Markbyflickorna sjöng överallt

Under uppväxten sjöng Runa-Britt Willberg i Evangeliska Ungas ungdomskör som på den tiden hade närmare hundra medlemmar. Dessutom hade hon tillsammans med sina systrar, kusiner och småkusiner bildat sånggruppen Markbyflickorna.

– Vi sjöng överallt och bandade in två kassetter, berättar hon.

På alla håll var hon omgiven av vänner och bekanta. När Runa-Britt först kom till Pargas var hon ivrig och tänkte att hon snabbt skulle bygga upp det sociala liv och hitta den kristna gemenskap hon tagit för given i Österbotten.

– Men jag fick ganska snabbt konstatera att det inte var så lätt. Den första tiden hade jag bara Thomas och kossorna. Nog är det så att den väståboländska mentaliteten är en annan än den österbottniska. Jag gjorde allt för att få kontakt med människor, men det var mycket svårare än jag hade trott.

image

Hon gick med i alla föreningar hon kunde hitta. Snart blev hon invald i församlingsrådet och satt där i två perioder.

– Det var helt okej, men jag var väldigt ung. Jag var inte direkt rädd att öppna munnen, men jag kände att jag inte blev hörd och vågade kanske inte alltid säga min åsikt. Jag tappade gnistan. Men vem vet, kanske jag engagerar mig i församlingen igen när jag blir pensionär.

Hon är kassör och bokförare i Fruntimmers Bibelföreningen i Åbo och kassör i evangeliföreningens lilla lokalförening i Pargas.

– Vi har en fin tomt i centrum. Men inte blir ju medelåldern i föreningen lägre precis.

Under tiden i församlingsrådet drog hon igång olika projekt, som läsmöten ute i byarna. Hon var också med i redaktionen för församlingstidningen. När hon fick barn gick hon med i klubbverksamheten.

– Men där satt mammorna mest och talade om vilka slags blöjor de köpte till sina barn. Det intresserade mig inte alls.
Lättast har hon haft att komma i kontakt med de väståboländska bönderna. Branschen är mansdominerad i Väståboland.

– I Österbotten jobbade många fler kvinnor på lantbruken. Här är jag ganska ensam. Också i producentorganisationen, där jag är aktiv, är det mest män med.

Misstag eller bönesvar

22-åriga Sara går omkring på gården med skottkärra. Hon har ärvt sina föräldrars intresse för jordbruk och sköter sitt växthus med stor iver. Hon har matematikhuvud som sin far, skrev ett bättre resultat i matematik än någon annan tidigare gjort i Pargas gymnasium. Dörrarna till universiteten stod öppna, men hon valde inte matematik utan husdjursvetenskap vid Helsingfors universitet. Minstingen Pontus är för tillfället beväring, också han jobbar gärna på gården.

image

Familjens vardag kastades omkull för fyra år sedan då Thomas upptäckte en knöl bakom örat. Läkarna hittade cancerceller och Thomas togs in för operation. Under den här tiden var det Runa-Britt och barnen som fick sköta också Thomas uppgifter på gården.

– Men kirurgen hittade ingen cancer. Vi vet inte om den försvunnit av sig själv, om läkarna gjort ett misstag eller om det var ett bönesvar. Kanske man inte behöver veta heller.

Men att det var många som bad för Thomas, det vet hon. Runa-Britt har fått tron med modersmjölken.

– Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan min tro.

Det som är spännande lockar

Våren på lantbruket är hektisk, sommaren likaså, men om vintrarna har Runa-Britt tid för annat. I tio års tid jobbade hon på skattebyrån under vinterhalvåret och sedan 2008 har hon jobbat med jordbruksbokföring på bokföringsbyrå om vintrarna.

– Det är skönt med omväxling, att få gå i duschen, peta ut skiten ur öronen och klä på sig rena kläder. Det finns ingenstans där det inte skulle finnas skit i det här jobbet!

När hon sedan suttit och vänt papper hela vintern är hon mycket nöjd med att återvända till gården på heltid igen.

– Mina båda jobb är två ytterligheter som passar bra ihop.

Runa-Britt Willberg är något av en ytterligheternas kvinna. Gör hon något gör hon det med besked. Och hon väljer sina intresseområden med hjärtat. Hon är passionerad motorcykelåkare och konditionsboxare.

– Jag och Thomas har två motorcyklar var. Vår hobby är i och för sig lite svår att kombinera med jordbruket, det är svårt att komma iväg.

För två år sedan bestämde de sig för att åka till klostret Valamo i östra Finland. De bokade hotell och tittade inte på väderleksrapporten.

– Det regnade hela vägen. Jag var våt ända in på underkläderna. Men det var spännande! Och roligt.

Boxningen började hon med som motvikt till de ensidiga rörelserna i arbetet.

– Det är så roligt att jag börjat träna två till tre gånger i veckan under vintern.

När hon fyllde femtio fick hon en träff med Eva Wahlström i 50-årspresent av Thomas släkt. Världsmästaren Wahlström gav sitt första träningshopprep som gåva till Runa-Britt under träffen.

– Eva är en jättehäftig men ödmjuk människa.

image

Boxningen fascinerar Runa-Britt.

– Jag har aldrig tyckt om promenader. Jag är intresserad av styrka. Men det handlar också massor om teknik, och jag lär mig hela tiden. Dessutom får du utlopp för eventuella aggressioner och gör dig av med överloppsenergi.

Österbottning i själ och hjärta

Trots att Runa-Britt Willberg bott i Pargas i snart trettio år är hon österbottning i själ och hjärta.

– Pappa dog ung, hans hjärta höll inte under älgjakten. Efter att han dog ville mamma inte bo kvar. Först sålde vi skogen. Sen sålde vi åkrarna och hyrde ut huset. Till sist sålde vi vårt barndomshem.

Men Runa-Britt varken ville eller kunde avstå från allt.

– För mig gick gränsen vid mina och pappas åkrar. Jag sparade en halv hektar åker och en halv hektar skog. Det var mitt sätt att sörja. Först nu har jag kommit över det, insett att jag inte behöver ha dem kvar längre.

Med sin mamma, som ännu lever, kunde hon tala om allt. Med sin pappa pratade hon inte, de jobbade i stället tillsammans.

– Kanske det är så att man inte behöver prata med alla.

Hon berättar att hon brukar skoja och säga att när maken Thomas, som är lite yngre än hon är, dör så flyttar hon tillbaka till Österbotten.

– Fast nu har jag min familj här. Och kossorna. Nog är det ändå så att det här är mitt hem nu.

image

Hon lyser upp när hon berättar om hur hon nyligen kört ut trettio skitlass på åkrarna med traktor.

– Tänk att det kan vara så roligt! Att lasta skiten, sprida ut den jämnt och snyggt. Det finns knappt något bättre!

Text och foto: Christa Mickelsson



PRÄSTASSESSOR. Monica Heikel-Nyberg har enligt det premiminära valresultatet valts till prästassesor för perioden 1.9.2023-31.8.2026. 24.5.2023 kl. 15:58

FINSTRÖM. Finströms kyrka är en av Finlands viktigaste kyrkor. Det säger konsthistoriker Åsa Ringbom som ägnat en stor del av sin karriär åt att forska i kyrkorna på Åland. Nu är hon aktuell med en bok om Finströms kyrka. 22.5.2023 kl. 18:33

ANDLIGT VÅLD. Samhället är allt ovanare att tala om tro. Så vården vet inte alltid hur den ska hantera den som mår dåligt av att ha hoppat av miljöer där religionen har blivit för trång. Det har Maria Björkmark forskat i. 19.5.2023 kl. 09:19

KYRKBÖCKER. ”100 procent viktiga” är kyrkböckerna för den som forskar i sin släkt, säger historikern Alexandra Ramsay. I de gamla skrifterna hittar hon både stränga ordvändningar men samtidigt också präster som brydde sig om de små i sin hjord. 17.5.2023 kl. 14:46

profilen. Sebastian Holmgård är aktuell med programmet ”Tänk, tänkare, tänkast”, där han och några barn synar en del sanningar i sömmen. Finns det exempelvis gånger då man får ljuga? 16.5.2023 kl. 13:58

BORGÅ STIFT. Stiftsdekan Mia Anderssén-Löf håller på och sniffar in sina nya arbetsuppgifter vid domkapitlet i Borgå. Dekanen kopplas ofta samman med teologisk utbildning och fortbildning. Men hon har också fått strategi och framtid på sitt bord. 16.5.2023 kl. 10:02

LAESTADIANERNAS FRIDSFÖRENINGARS FÖRBUND. En del av den finlandssvenska laestadianrörelsen håller på att separera från den evangelisk- lutherska kyrkan. Nu utreder rörelsen möjligheten att bilda en egen kyrka på föreningsgrund. Men något gemensamt exodus är inte att vänta. 15.5.2023 kl. 17:59

Äktenskap. Efter fredagens omröstning blev det tumme ner för ändringarna i kyrkoordningen som skulle ha gjort vigsel till äktenskap möjligt också för par där bara den ena är medlem i kyrkan. 13.5.2023 kl. 20:23

KLIMATFÖRÄNDRING. Från och med i år får varje konfirmand i Vasa svenska församling ett eget träd i Kenya. Skolungdomar i Miriu, Kenya planterade i april 140 trädplantor för årets konfirmander. Trädplantering är ett viktigt och effektivt sätt att bromsa klimatförändringen eftersom träden binder koldioxid ur atmosfären. 11.5.2023 kl. 08:59

morsdag. På morsdag spelar kantorn Heidi Lång i familjegudstjänsten i Replot där fokus ligger på mammorna och familjen. Barnkören sjunger och till kyrkkaffet blir det marängtårta. 3.5.2023 kl. 20:52

Bidrag. Gunvor och Bo Skogmans minnesfond delade ut 10 000 euro i år. Kristinestads svenska församling har tillsatt en arbetsgrupp vars uppgift är att dela ut understöd ur fonden. 9.5.2023 kl. 18:57

PILGRIMSVANDRA. Från att ha känt sig slut efter en sträcka på 300 meter förbättrade Mikael Grönroos sin grundkondition rejält. Resultatet blev 725 kilometer pilgrimsvandring. 3.5.2023 kl. 20:46

ungdomar. Ungdomarna i Sibbo är oroliga. Medierna har rapporterat om skadegörelse i skolan, 0m hot, vapen och bråk på biblioteket. Sibbo svenska församlings ungdomsarbetsledare har ett motgift: kärleksbombning. – Men det finns unga som jag inte får kontakt med. Det är nytt, säger Patrik ”Putte” Frisk. 6.5.2023 kl. 10:29

ÄLDREVÅRD. Döden är en del av livet, i synnerhet för vårdarna inom äldrevården. De vill avdramatisera döden som inget man behöver vara rädd för. – Döden kan många gånger vara fin, säger Gerd Björklund. 5.5.2023 kl. 08:19

STÖDPERSONER FÖR DÖENDE. – Jag brukar dela med mig av mitt eget motto ”Ta av dig skorna för platsen där du står är helig”, säger sjukhusprästen Anne Mäkelä, som arbetar vid sjukhus och vårdhem i Forssa och Loimaa i sydvästra Finland. 5.5.2023 kl. 19:40

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28

INGERMANLANDS KYRKA. Den ingermanländska kyrkans präster skapar förvirring bland kyrkfolket, säger ärkebiskop Tapio Luoma. I vems mässa går man, till vilken kyrka blir ens barn döpt? 3.6.2024 kl. 10:00

STIFTSFULLMÄKTIGE. Anita Ismark fortsätter leda stiftsfullmäktige. Missnöje med att den konservativare kandidatlistan blev illa representerad i personvalen. 30.5.2024 kl. 18:45