Också kor har personligheter.
De flesta är snälla, men en del är elaka. Runa-Britt Willberg älskar sina kor.
Också kor har personligheter. De flesta är snälla, men en del är elaka. Runa-Britt Willberg älskar sina kor.

Kom, kossorna kom!

landsbygden. Sin älskade hembygd kunde hon tänka sig att lämna för kärlekens skull, men inte korna. 20.5.2016 kl. 10:06

Fyra kor, fyra kalvar och en avelstjur. Det hade Runa-Britt Willberg med sig när hon som nygift kom till Pargas från Markby i Nykarleby i början av 90-talet.

– Kossorna kom först, jag en vecka senare. Och Thomas klarade av att hålla dem vid liv.

Sin man Thomas träffade hon när hon studerade i Åbo för att bli agrolog. Intresset för jordbruk vaknade tidigt.

– Vi var fyra flickor i familjen. Alla fick chansen att åka traktor men det var bara jag som tyckte om det. För mig har det alltid varit en passion, berättar Runa-Britt Willberg och visar ett förstorat foto som hon fick av sina systrar till 50-årsdagen i fjol. På fotot sitter hon som liten flicka högt uppe på familjens vackra röda traktor.

image

Att Runa-Britt Willberg verkligen älskar livet på landet syns långa vägar. Miljön i Pargas skärgård är idylliskt vacker. Det ockramålade stora trähuset där familjen bor ligger inbäddat i en gammal trädgård och 500 meter bort ligger havsstranden som inramning.

– Folk säger att det är fint med vattnet, men själv bryr jag mig inte om det. Jag älskar skogen, jorden, det som jag är uppvuxen med i Markby, säger hon.

Inte smarta, ändå kloka

När Runa-Britt och Thomas först började sällskapa sa hon att hon aldrig flyttar till Pargas om hon inte får ta med sig sina kor.

– Det var ett skämt, men ändå inte. Jag kan inte leva utan kossor, det är bara så. De är så fina, klagar aldrig. Inte är de smarta, men ändå är de kloka.

Vi hälsar på djuren i den väldiga ladugård där de just nu står uppradade och förser sig med frukost. Nästan alla kor har hunnit kalva, några är ännu dräktiga. Kalvarna står oftast bakom sina mödrar, några av dem låter sig fotograferas med Runa-Britt. Hon känner sina djur och kallar dem vid namn.

image

Willbergs är köttproducenter, vilket betyder att familjen också måste skiljas från djuren. I slutet av sommaren skickas de djur som hunnit bli ett år gamla till slakteriet. De bästa korna får stanna på gården.

– Visst är det vemodigt. Jag vill inte fästa mig allt för mycket vid de djur som finns på slaktlistan.

Våren är förlossningarnas tid.

– Vi är barnmorskor, hela familjen. Thomas har långa armar och det är bra. Men visst händer det att vi får kalla på veterinären. Och nästan varje år dör något djur. Särskilt kvigorna kan ha komplicerade förlossningar. Det är med kossor som med människor – ju fler gånger de fött desto enklare går det.

Markbyflickorna sjöng överallt

Under uppväxten sjöng Runa-Britt Willberg i Evangeliska Ungas ungdomskör som på den tiden hade närmare hundra medlemmar. Dessutom hade hon tillsammans med sina systrar, kusiner och småkusiner bildat sånggruppen Markbyflickorna.

– Vi sjöng överallt och bandade in två kassetter, berättar hon.

På alla håll var hon omgiven av vänner och bekanta. När Runa-Britt först kom till Pargas var hon ivrig och tänkte att hon snabbt skulle bygga upp det sociala liv och hitta den kristna gemenskap hon tagit för given i Österbotten.

– Men jag fick ganska snabbt konstatera att det inte var så lätt. Den första tiden hade jag bara Thomas och kossorna. Nog är det så att den väståboländska mentaliteten är en annan än den österbottniska. Jag gjorde allt för att få kontakt med människor, men det var mycket svårare än jag hade trott.

image

Hon gick med i alla föreningar hon kunde hitta. Snart blev hon invald i församlingsrådet och satt där i två perioder.

– Det var helt okej, men jag var väldigt ung. Jag var inte direkt rädd att öppna munnen, men jag kände att jag inte blev hörd och vågade kanske inte alltid säga min åsikt. Jag tappade gnistan. Men vem vet, kanske jag engagerar mig i församlingen igen när jag blir pensionär.

Hon är kassör och bokförare i Fruntimmers Bibelföreningen i Åbo och kassör i evangeliföreningens lilla lokalförening i Pargas.

– Vi har en fin tomt i centrum. Men inte blir ju medelåldern i föreningen lägre precis.

Under tiden i församlingsrådet drog hon igång olika projekt, som läsmöten ute i byarna. Hon var också med i redaktionen för församlingstidningen. När hon fick barn gick hon med i klubbverksamheten.

– Men där satt mammorna mest och talade om vilka slags blöjor de köpte till sina barn. Det intresserade mig inte alls.
Lättast har hon haft att komma i kontakt med de väståboländska bönderna. Branschen är mansdominerad i Väståboland.

– I Österbotten jobbade många fler kvinnor på lantbruken. Här är jag ganska ensam. Också i producentorganisationen, där jag är aktiv, är det mest män med.

Misstag eller bönesvar

22-åriga Sara går omkring på gården med skottkärra. Hon har ärvt sina föräldrars intresse för jordbruk och sköter sitt växthus med stor iver. Hon har matematikhuvud som sin far, skrev ett bättre resultat i matematik än någon annan tidigare gjort i Pargas gymnasium. Dörrarna till universiteten stod öppna, men hon valde inte matematik utan husdjursvetenskap vid Helsingfors universitet. Minstingen Pontus är för tillfället beväring, också han jobbar gärna på gården.

image

Familjens vardag kastades omkull för fyra år sedan då Thomas upptäckte en knöl bakom örat. Läkarna hittade cancerceller och Thomas togs in för operation. Under den här tiden var det Runa-Britt och barnen som fick sköta också Thomas uppgifter på gården.

– Men kirurgen hittade ingen cancer. Vi vet inte om den försvunnit av sig själv, om läkarna gjort ett misstag eller om det var ett bönesvar. Kanske man inte behöver veta heller.

Men att det var många som bad för Thomas, det vet hon. Runa-Britt har fått tron med modersmjölken.

– Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan min tro.

Det som är spännande lockar

Våren på lantbruket är hektisk, sommaren likaså, men om vintrarna har Runa-Britt tid för annat. I tio års tid jobbade hon på skattebyrån under vinterhalvåret och sedan 2008 har hon jobbat med jordbruksbokföring på bokföringsbyrå om vintrarna.

– Det är skönt med omväxling, att få gå i duschen, peta ut skiten ur öronen och klä på sig rena kläder. Det finns ingenstans där det inte skulle finnas skit i det här jobbet!

När hon sedan suttit och vänt papper hela vintern är hon mycket nöjd med att återvända till gården på heltid igen.

– Mina båda jobb är två ytterligheter som passar bra ihop.

Runa-Britt Willberg är något av en ytterligheternas kvinna. Gör hon något gör hon det med besked. Och hon väljer sina intresseområden med hjärtat. Hon är passionerad motorcykelåkare och konditionsboxare.

– Jag och Thomas har två motorcyklar var. Vår hobby är i och för sig lite svår att kombinera med jordbruket, det är svårt att komma iväg.

För två år sedan bestämde de sig för att åka till klostret Valamo i östra Finland. De bokade hotell och tittade inte på väderleksrapporten.

– Det regnade hela vägen. Jag var våt ända in på underkläderna. Men det var spännande! Och roligt.

Boxningen började hon med som motvikt till de ensidiga rörelserna i arbetet.

– Det är så roligt att jag börjat träna två till tre gånger i veckan under vintern.

När hon fyllde femtio fick hon en träff med Eva Wahlström i 50-årspresent av Thomas släkt. Världsmästaren Wahlström gav sitt första träningshopprep som gåva till Runa-Britt under träffen.

– Eva är en jättehäftig men ödmjuk människa.

image

Boxningen fascinerar Runa-Britt.

– Jag har aldrig tyckt om promenader. Jag är intresserad av styrka. Men det handlar också massor om teknik, och jag lär mig hela tiden. Dessutom får du utlopp för eventuella aggressioner och gör dig av med överloppsenergi.

Österbottning i själ och hjärta

Trots att Runa-Britt Willberg bott i Pargas i snart trettio år är hon österbottning i själ och hjärta.

– Pappa dog ung, hans hjärta höll inte under älgjakten. Efter att han dog ville mamma inte bo kvar. Först sålde vi skogen. Sen sålde vi åkrarna och hyrde ut huset. Till sist sålde vi vårt barndomshem.

Men Runa-Britt varken ville eller kunde avstå från allt.

– För mig gick gränsen vid mina och pappas åkrar. Jag sparade en halv hektar åker och en halv hektar skog. Det var mitt sätt att sörja. Först nu har jag kommit över det, insett att jag inte behöver ha dem kvar längre.

Med sin mamma, som ännu lever, kunde hon tala om allt. Med sin pappa pratade hon inte, de jobbade i stället tillsammans.

– Kanske det är så att man inte behöver prata med alla.

Hon berättar att hon brukar skoja och säga att när maken Thomas, som är lite yngre än hon är, dör så flyttar hon tillbaka till Österbotten.

– Fast nu har jag min familj här. Och kossorna. Nog är det ändå så att det här är mitt hem nu.

image

Hon lyser upp när hon berättar om hur hon nyligen kört ut trettio skitlass på åkrarna med traktor.

– Tänk att det kan vara så roligt! Att lasta skiten, sprida ut den jämnt och snyggt. Det finns knappt något bättre!

Text och foto: Christa Mickelsson



Kyrkan hakar på eurovisiontemat Marry me. 16.5.2013 kl. 14:14
Gudstjänsten och nattvarden uppenbarar en gemenskap som går över alla gränser, påminner Patrik Hagman. 
FOTO: EASTPRESS/ Seppo JJ Sirkka

Dagens kyrka har lånat sin teologi från affärs-livet och sopat undan gudstjänsten. I teologen Patrik Hagmans kyrka står nattvarden i centrum. I hans kyrka försöker medlemmarna leva ett kristet liv.– Dopet och nattvarden är tydligt kristna handlingar. 17.5.2013 kl. 12:00
Neda kämpade länge med att kunna placera islams profet och Jesus i rätt ordning. När hon såg Jesus i en vision fick hon svar på sina frågor.

Hon tog religionen på allvar. Hon följde reglerna, gick klädd enligt föreskrifterna och bad regelbundet. Men ändå kände Neda en tomhet i sitt hjärta. I Finland mötte hon Jesus i en vision. 17.5.2013 kl. 12:00
Pingst (Tizian)

Nådegåvor och den heliga Anden får inte så mycket utrymme i kyrkan. Med rätt grund och med ett bra ledarskap kunde den dimensionen få växa fram. 19.5.2013 kl. 09:00
Nicaraguaresenärerna är från vänster Ingmari Björkman, Tuula Öhman, Marianne Sandstedt, Bo-Erik Ek, Kerstin Torrkulla, Helena Vikström, Siv Meriläinen och Sonja Hellsten. Sittande Guy Djupsjöbacka, Bengt-Eric Rönn och Eivor Kangasniemi. Tre resenärer saknas på bilden.

Fyllda med intryck och kanske också lite förändrade har nu eleverna på Kredus första volontärslinje återvänt från Nicaragua. 17.5.2013 kl. 09:00
Missionsstiftet har nu en egen biskop i prosten Risto Soramies. FOTO: TOMAS GARAISI

Både biskop Seppo Häkkinen och ärkebiskop Kari Mäkinen säger att Missionsstiftets präster inte kan höra till evangelisk-lutherska kyrkan. 16.5.2013 kl. 09:00
En mamma ska inte lyftas på piedestal för att hon är mamma. Hon ska ha ett eget liv också för att vara en tillräcklig mamma, säger samtalsterapeuten Inger Sjöberg. FOTO: Rolf af Hällström

Trettioårskris, att bli pensionär, förlora sin man är livskriser på samma sätt som arbetsplatsmobbning, ofrivillig barnlöshet eller ofrivilligt singelskap. Alla är livskriser men det betyder inte att man är sjuk.– Men de kan vara fruktansvärt jobbiga, säger Sjöberg. 12.5.2013 kl. 12:00
Alphonsine Uwizeyimana har i nästan tre år kämpat för att få politisk asyl i Finland men fått avslag två gånger.FOTO: Mathias Luther

Strax före gryningen den 2 maj var det tänkt att polisen skulle hämta en rwandisk mor och hennes tioåriga dotter på flyktingförläggningen i Åbo. Det behövde de inte göra. 11.5.2013 kl. 12:00
Att vara mor är ett hårt jobb och utdelningen är ofta mager. Men kanske ser vi ljusning i horisonten? FOTO: SXC

Moderns väg har varit lång och svår. Först skulle hon belönas. Sen var allt hennes fel. I dag vet hon att hon borde vara älskad. Sofia Torvalds har skrivit en essä om vådan att vara mor. 12.5.2013 kl. 09:00
I väntan på att Gud ska uppenbara det nästa steget är Joel Norrvik trygg. FOTO: Johan Sandberg

Han har varit jurist, bonde och missionär. Vägen har gått från Lappfjärd via Helsingfors och Savolax till Kenya och Mongoliet. Joel Norrviks hjärta klappar än för mongolerna. 10.5.2013 kl. 12:00
Förutom de få bibelställen som finns är det våra egna föreställningar som beskriver himlen allra bäst.

Vad tänker vi egentligen om himlen? Nedan några utdrag ur tidningsartikeln. Fem personer med olika bakgrund har svarat. 9.5.2013 kl. 12:00
Ungdomsverksamheten med bas i Grankulla metodistkyrka var smått legendariskt på sin tid. FOTO: Malin Aho

Reagera genast, kontakta ledningen, kräv åtgärder och se till att offren får hjälp. Det är några råd från dem som rett ut sexuella övergrepp inom sina organisationer. 9.5.2013 kl. 10:00

Kyrkpressen utkommer som vanligt också efter den 17 maj. 3.5.2013 kl. 21:41
Tjänsten och spänsten är ledord i Erik Liljeströms memoarer. FOTO: Johan Sandberg

Erik Liljeström har gjort en intressant resa medan han skrivit sina memoarer. Jag har levt om mitt liv, säger han. 5.5.2013 kl. 12:00
Förlåtelse i parförhållandet – finns det gränser för förlåtelse? Sunita och Timothy funderar tillsammans. Foto: Matti Palmu

Finska Missionssällskapets familjearbete befrämjar jämlikhet. 4.5.2013 kl. 17:00

Mari Leppänen

biskopsval. Stiftsdekanen Mari Leppänen har valts till ny biskop i Åbo ärkestift. Enligt det preliminära resultatet fick Leppänen 565 av de avgivna rösterna medan motkandidaten Jouni Lehikoinen 457 fick röster fick i valets andra omgång. 3.12.2020 kl. 14:53

jakobstad. Valet av församlingspedagog i Jakobstad svenska församling rivs inte upp. Församlingsrådet konstaterade i går att beredningen och beslutet gått korrekt till. 3.12.2020 kl. 13:41
I Nykarleby ordnas gudstjänst i kyrkorna under de närmaste veckorna – även om det inte är många som får vara med.

begränsningar. Från och med idag får maximalt 20 personer delta i offentliga tillställningar i Österbotten. – I vissa avseenden tvingas vi tänka om, men vi kan dela tro och hopp även om vi inte kan träffas fysiskt, säger Mia Anderssén-Löf, som är kyrkoherde i Nykarleby 2.12.2020 kl. 16:15
– Att jag pratar finska har vi använt som "partytrick" på diverse ungdomssamlingar och föräldraträffar, säger Daniel Jakobsson.

Kalender. Rikssvenska Daniel Jakobsson, som jobbar i Matteus församling i Helsingfors, bjuder frikostigt på sig själv så här i adventstid. I en virtuell språkbadskalender öppnar han kalenderluckor, läser det finska innehållet och försöker förstå budskapet. Och allt tog avstamp i ett stort misstag. 2.12.2020 kl. 11:59

adventskalender. För bokstavsillustratören Sofie Björkgren-Näse var uppdraget att skapa en adventskalender lite av en dröm som gick i uppfyllelse. 2.12.2020 kl. 10:05