Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.
Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



Varje kväll avslutar försvarsminister Carl Haglund med att be aftonbön. De kvällar han stoppar om sin treåriga son för natten ber han också tillsammans med honom. För mig har det blivit ett sätt att tänka igenom dagen, säger han. 7.12.2012 kl. 10:50

Johan Myrskog som är journalistpraktikant på KP har vunnit årets UK-temasångstävling. Hans komposition Andrum handlar om att det kan vara svårt att hitta tid för Gud. 5.12.2012 kl. 15:44
(foto: Sofia Torvalds)

Onsdagen den 5.12 blev det klart att Dickursby kyrka rivs. 5.12.2012 kl. 16:07

Ulla-Lena Lundbergs roman Is har vunnit Finlandiapriset. Boken är en kärleksberättelse om en präst och hans församling. 4.12.2012 kl. 13:27

Det första julkortet i KP:s adventsserie handlar om den bästa gåvan. 30.11.2012 kl. 22:02
Glädjen som försvann då islam tog över i Iran har nu återvänt. Då Daniel Shayesteh mötte Jesus förändrades hans liv radikalt. Han besökte Österbotten senaste vecka. (foto: Johan Sandberg)

Hans mål var att utplåna Israel. Nu försvarar den tidigare Hizbollah-terroristen judarnas rätt till landet, med Koranen som grund. 29.11.2012 kl. 10:28
Stefan Sigfrids är pastor i Sion i Vasa. Han påminner om att alla församlingar är en produkt av den tid de verkar i. (foto: Patrik Hellström)

frikyrkor. Hur länge ska gamla misstag få stämpla ett samfund? Många har gjort upp med gammal teologi och gammal frikyrkokultur. Döm inte dagens samfund för gårdagens fel, säger tre frikyrkopastorer till KP. 29.11.2012 kl. 10:14
Gunvor Österlund är en av eldsjälarna i den karismatiska friförsamlingen Betel i Karis. (foto: Christa Mickelsson)

Under hela livet har Gunvor Österlund gått på de vägar Gud har stakat ut för henne och på många områden blivit en riktig frikyrkans pionjär. Med åldern blir ansvarsområdena färre, men kallelsen står kvar. 29.11.2012 kl. 10:04

Stiftets förtroendevalda samlades i Tammerfors på onsdagen. 28.11.2012 kl. 09:16
Heli Hämäläinen utanför sin hemkyrka på Brändö i Helsingfors. (foto: Tomas von Martens)

Heli Hämäläinen är en transperson. Hon föddes i en manskropp men har alltid känt sig som en kvinna. Därför anser hon att hon aldrig har bytt kön. Hon är kristen och förtroendevald i kyrkan och politiskt aktiv sannfinländare. 22.11.2012 kl. 09:47
Till vardags jobbar Mats Björklund i en miljö som omges av manliga attribut. Han är lantbrukare i Pedersöre. (foto: Johan Sandberg)

Männen drivs av behovet att göra hjältedåd. Det behovet kunde kyrkan bättre ta vara på. Kyrkan borde söka sig till platser där det hettar till, anser Mats Björklund. 22.11.2012 kl. 09:59
Vänskapsveckans paneldebatt. (foto: Tomas von Martens)

Den internationella vänskapsveckan mellan muslimer och kristna uppmärksammandes i Vanda med en paneldebatt om familjens betydelse inom islam och kristendom. 22.11.2012 kl. 10:09

Gör inget. Vänta. Två svenska församlingar. En svensk församling. 16.11.2012 kl. 07:48
Peter Hallström har äntligen kunnat lämna sitt själsliga fängelse mot en relation med Gud som erbjuder kärlek, gemenskap, nåd och barmhärtighet. (foto: Majken Öst-Söderlund)

peter hallström. Han växte upp i pingstkyrkan. Där fick Peter Hallström utveckla sin musikalitet, men budskapet om dom och straff gjorde honom vettskrämd och otrygg. Hans tro räckte aldrig till. I dag är den förlorade sonen hemma, såret i själen håller på att läka. 15.11.2012 kl. 10:39
Lekmannaombuden Peter Lindbäck och Åsa A. Westerlund och prästombuden Max-Olav Lassila och Bo-Göran Åstrand tar i Kyrkostyrelsens strukturförslag. (foto: Rolf af Hällström)

Kyrkomötet. Alla de drygt femtio kyrkomötesombud som uttalade sig under förra veckans remissdebatt i Åbo var positiva till den nya församlingsstrukturen ”Samfällighet 2015”. 15.11.2012 kl. 10:55

– Jag vill hellre ge en läsupplevelse än en traditionell kommentar, säger Erik Vikström om sin nya bok.

Bok. En berättelse om kyrkans och världens nutid och framtid. Lagom till kyrkoårets slut – när temat är Kristi återkomst och den sista domen – ger Erik Vikström ut en bok om den apokalyptiska text som avslutar Bibeln. 11.11.2020 kl. 16:01
Anna Henning och hennes söners vardag är fylld av jobb, läxor och hobbyer. Men också av enkel samvaro. I och med coronan och distansjobb vann hon två timmar om dagen.

relationer. Anna Henning är ensam mamma till två pojkar, universitetslektor i socialpsykologi och kyrkligt förtroendevald i Borgå. Hon har lärt sig att fokusera på det som duger i stället för på det perfekta. Tro kan vara en suck uppåt, och föräldraskap en närvaro i vardagen. 11.11.2020 kl. 09:22
Den andra omgången i valet av biskop i Åbo ärkestift hålls mellan kandidaterna Leppänen och Lehikoinen den tredje december.

val. Stiftsdekanen i Åbo ärkestift Mari Leppänen fick flest röster (35,2 %) och kyrkoherden i Mikaelsförsamlingen i Åbo Jouni Lehikoinen fick 329 röster (32,5 %). 10.11.2020 kl. 13:42

bön. Herrens bön – eller Fader vår som den ofta kallas – byts ut till Vår fader i Johannes församlings gudstjänster och högmässor. Det kan kännas konstigt att be en välkänd bön på nytt sätt, men både språkvetare Monica Äikäs och församlingspastor Johan Terho tror att de delvis nya orden kan få oss att tänka mer på vad bönen egentligen innehåller. 9.11.2020 kl. 11:07

Kroppen. "Visst är det konstigt att något som är så grundläggande kan bli så kritiserat, föraktat och till och med kännas förbrukat i förtid." 11.11.2020 kl. 07:00