Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.
Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



Emma Villman har försökt låta bli att tro, men konstaterat att det inte går.

profilen. Hon är diakonen som älskar att studera och kriminologen som är ointresserad av deckare. Hon uppskattar kommunitetsliv, lever nyfiket och vill se andra människor. 30.8.2018 kl. 15:45
Stefan Forsén.

utnämning . Gemensamma kyrkorådet i Helsingfors beslöt vid sitt möte på torsdagskvällen att föreslå att Stefan Forsén blir ny direktör för det gemensamma församlingsarbetet vid samfälligheten i Helsingfors. Det slutgiltiga beslutet fattas av gemensamma kyrkofullmäktige den 6 september. 23.8.2018 kl. 21:11

äktenskap . Att förhindra barnäktenskap och trygga barnets bästa är syftet med den 18 års åldersgräns Kyrkostyrelsen förespråkar i sitt utlåtande. 22.8.2018 kl. 14:59

Biskopsval Esbo. Då tiden för kandidatnomineringen i biskopsvalet i Esbo stift gick ut på tisdagen hade fyra kandidater ställts upp. 21.8.2018 kl. 16:20
Jukka Keskitalo är ny biskop i Uleåborg.

biskopsval. Jukka Keskitalo är ny biskop i Uleåborgs stift. Han fick överlägset flest röster i onsdagens val och efterträder därmed Samuel Salmi som går i pension den första november. 15.8.2018 kl. 15:01
Jukka Hautala, Jukka Keskitalo och Niilo Pesonen är kandidater till biskopsämbetet i Finlands nordligaste stift. 

biskopsval . Landets nordligaste stift väljer ny biskop på onsdag. Första omgången inleds kl. 13. 14.8.2018 kl. 15:33
Roger Rönnberg, här fotad i samband med församlingsvalet 2014, går i pension nästa år.

kyrkoherde. Esbo svenska församlings Kyrkoherde Roger Rönnberg avgår med pension i april 2019. Fyra personer vill efterträda honom. 3.8.2018 kl. 15:12
Utöver hundarna deltog också ungefär 160 människor i gudstjänsten.

Hundgudstjänst. En friluftsgudstjänst i djurens sällskap påminner om respekten för Guds skapelse. 2.8.2018 kl. 00:00
Gunilla Nybäck har både barn och barnbarn med på lägret i Pieksämäki.

läger. – Det känns otroligt stort och jätteroligt. Så tycker sommarlägrets grundare Harry Kronqvist då han talar om lägrets 50-årsjubileum. 27.7.2018 kl. 17:11
Andreas von Bergmann säger att han vuxit upp med och in i församlingen.

profilen. Andreas von Bergmann talar varmt för både demokrati och byråkrati inom kyrkan. Dessutom vill han visa att församlingen inte bara är sina anställda, utan vi alla. 31.7.2018 kl. 00:00
Fredrik Kass med sina barn minstingen Hilde, Arvid och Ingrid. Att prata om våra rädslor som föräldrar är något av det viktigaste av allt, anser Fredrik Kass.

Kontroll. Barn blir äldre och mer självständiga, precis som det ska vara. Men hur kommer man till rätta med rädslan för det allra värsta, att något ska hända ens barn? 2.8.2018 kl. 00:00
Bön är ett tema som ligger emeritusbiskop Erik Vikström varmt om hjärtat. Nu kommer hans vardagsböner för året i kortform ut som en liten bönbok.

bön. För flera år sedan skrev biskop Erik Vikström en omfattande andaktsbok för hela året. Nu utkommer en kortvariant, med böner för vardagsbruk för alla som behöver det. 13.7.2018 kl. 14:58
Det finns saker hon kanske inte kommer kunna göra igen. Men Christa Mickelsson blir långsamt bättre, dag för dag, och hon uppskattar varje stund.

Överlevare. I september drabbades Christa Mickelsson av en massiv hjärnblödning. Hon överlevde, men när hon vaknade upp hade hon förlorat talförmågan och högra sidan var förlamad. Då började en lång och tung återhämtning. – Tidigare – före olyckan – tänkte jag att nu kan livet bara bli sämre. Nu tänker jag tvärtom. 4.7.2018 kl. 15:03

Helsingfors pride. Kyrklig vigsel av samkönade par är ett aktuellt tema som lyfts fram under årets Helsingfors Pride-vecka. Församlingar och kristna organisationer deltar också aktivt i programmet. 26.6.2018 kl. 12:52

biskopsval. Biskopen i Borgå stift Björn Vikström har valts till lärare i teologisk etik och religionsfilosofi vid Åbo Akademi. Vikström tillträder tjänsten den 1 september 2019. 19.6.2018 kl. 16:12

Prästerna Mari Puska (t.v.) och Malena Björkgren vid synodalmötet i Åbo. Biskop Bo-Göran Åstrand talade till 180 präster om folkkyrkan i förändring

BORGÅ STIFT. Efter pandemin har det varit svårare att få till dop. Begravningar och minnesstunder har förändrats. Vid prästernas synodalmöte i Åbo sade biskop Bo-Göran Åstrand att kyrkan inte blir som förut – också dess särställning som folkkyrka ifrågasätts nu i riksdagen. 29.9.2022 kl. 00:00
När de skrev om sitt liv upptäckte Mårten och Kjell Westö nya saker om varandra.

SYSKON. Kjell Westö och Mårten Westö är bröder, författare och spelar i samma band. De har ärvt ett depressivt stråk, men hanterar det på olika sätt. Den ena är intensiv, den andra är lugn. Den ena ber ibland, den andra köpslog en gång med Gud och blev avslöjad som spelare. 28.9.2022 kl. 10:38
– Jag har ritat mycket i hela mitt liv, säger Moa Eklund.

BORGÅ STIFT. 21-åriga Moa Eklund har skapat logon för Borgå stifts hundraårsjubileum. – Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag fått upp ögonen för gemenskapen i stiftet, säger hon. 26.9.2022 kl. 19:09
Birgitta Yavari-Ilan, 77, säger att hon har haft två heliga drömmar i livet – att hitta kärleken och att finna Gud som hon växte upp utan att känna.

KRISTEN BILDKONST. Den svensk-israeliska konstnären Birgitta Yavari-Ilan åkte för 50 år sedan ut ur Vetlanda i Småland i sin ljusblå Volkswagen för att bosätta sig i Jerusalem. För en generation i Norden har hon stått för ett kristet bildspråk kring tro, kärlek och glädje. 27.9.2022 kl. 19:00
Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt från Uppsala ser ut att bli ny teologiprofessor vid Åbo Akademi.

Åbo akademi. Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt blir sannolikt ny professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Fakultetsrådets val ska ännu formellt bekräftas av universitetets ledning. 27.9.2022 kl. 16:52