Rasha, Eeva och Najla skils snart åt då alla asylsökande som kom till Nagu i oktober snart lämnar ön.
Rasha, Eeva och Najla skils snart åt då alla asylsökande som kom till Nagu i oktober snart lämnar ön.

"Vi kommer att sakna er så"

tagg. Flyktingförläggningen på skärgårdsön Nagu stängs i slutet av april. Känslorna ligger på ytan bland både frivilliga och asylsökande. 14.4.2016 kl. 11:26

Det sjuder av liv i Nagu församlingshems kök. 19-åriga Davood och 16-åriga Faisal från Afghanistan står med elvispen i högsta hugg. Snart doftar det gott av äpple och kanel. Klockan tre börjar kafégästerna välla in, de flesta av dem asylsökande, men också många Nagubor.

Det var i mitten av oktober som de första asylsökande kom till skärgårdsön Nagu. Under ett halvår har omkring hundra personer från Afghanistan, Irak och Somalia anpassat sig till livet på orten.

– Första söndagen, eller var det kanske andra, stegade en grupp asylsökande in i gudstjänsten, berättar Eeva Granström, diakon i Nagu kapellförsamling.

Både Eeva, hennes man Kjell Granström, som är präst i församlingen, och deras fyra barn har engagerat sig för de asylsökande. Den där söndagen, när de asylsökande kom till kyrkan, hade de ännu inte hunnit fundera på om de skulle bjuda in dem.

– Här i Finland vill vi ju inte tränga oss på, vi visste ju att de asylsökande var muslimer. Och förläggningen som drivs av Röda korset, hotell Strandbo, var neutralt område.

image

Men där stod de, i den gamla stenkyrkan, en söndag i oktober. Några kunde lite engelska, resten fyllde i med gester och kroppspråk för att skapa de första kontakterna.

Ganska snabbt började familjen Granström fundera på vad de kunde göra för de asylsökande.

– En del av dem var uttråkade och satt på sina rum, medan vår församlingsmästare hade händerna fulla.

De frågade om några av de asylsökande kunde tänka sig att hjälpa till med lövkrattningen på församlingens tomter.

– I all enkelhet bjöd vi lövkrattarna på saft, vatten och kex och gjorde fler försök att lära känna varandra.
Lövkrattningen följdes av snöskottning, julfest, vändagsfest och påskfirande. 22-åriga Mirjam Granström och 18-åriga Martin Granström, dotter och son i prästfamiljen, ordnade före julen en välgörenhetskonsert till förmån för de asylsökande, dit alla ”strandboarna” också blev inbjudna. Medan vädret tillät höll syskonen också fotbollsträningar, både för flickor och pojkar. När vintern anlände fortsatte de i bollhallen. Till Nagu kom många familjer med barn i olika åldrar.

– Vi hade ingen aning om att vi inte bara skulle lära känna de asylsökande, utan att de skulle bli våra goda vänner, säger Mirjam.

Trivs i köket

I det lilla skärgårdssamhället har de asylsökande blivit en naturlig del av vardagen. De har fått undervisning i finska tre dagar i veckan, fått testa på Arbetarinstitutet Kombis kurser och många av dem har fått små eller större praktiska arbetsuppgifter på olika håll. Då de inte har något finskt personnummer har de inte kunnat få lön, men nog mat och sysselsättning.

Efter julen började Eeva och Mirjam fundera på hur de kunde föra samman fler av de asylsökande med Naguborna. Resultatet blev ”Suomi-kahvila”, en informell träffpunkt en gång i veckan. Tanken var att de asylsökande skulle få använda sina nyförvärvade kunskaper i finska språket. Samtidigt skulle Naguborna få en chans att lära känna dem.
Mirjam, som lärt känna flera av de asylsökande, frågade Davood och Faisal om de kunde hjälpa henne hitta någon som kunde baka kaffebröd till kaféet.

– Vi kollade med de äldre flickorna men de tyckte att de redan hade mycket att göra. Och eftersom vi lovat Mirjam så beslöt vi oss för att själva börja baka. Först kändes det lite pinsamt, men vi märkte snabbt att det är jätteroligt, säger Davood och Faisal.

Den här tisdagen bakar de finsk äppel- och blåbärskaka tillsammans med Mirjam i församlingshemmets kök. Davood hade tidigare lagat mat till sig själv ibland, Faisal hade inte stått i köket tidigare.

image

De båda unga männen kom till Finland via Haparanda-Torneå, Davood tillsammans med sin syster, Faisal med sina föräldrar och syskon. Davood berättar om den långa resan genom Europa han tvingades göra efter att han deporterats från Iran till sitt hemland Afghanistan. Han reste genom Turkiet, fotsatte med båt till Lesbos i Grekland, sedan Aten, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern, Österrike, Tyskland, Sverige och så till sist Finland.

– Nu hoppas vi på att få stanna i Finland. Här kan vi leva ett normalt liv, utan rädsla. Vi drömmer om att få studera, att få vara en del av samhället här, berättar pojkarna.

Under vårvintern har Davood hjälpt till på ett företag som tillverkar båtmöbler. Faisal har jobbat bland annat med skogsröjning.

De gillar Nagu.

– Jag har verkligen trivts här. Det känns sorgligt att lämna ön. Jag hoppas att jag i framtiden kan bo nära Nagu, säger Davood.

Allt är förstört

I köket står också står de irakiska kvinnorna Najla och Rasha. De rullar små degbollar som de fyller med mörk choklad. Kafégästerna ska i dag få avnjuta denna irakiska delikatess.

image

Rasha och Najla bakar irakiska delikatesser.

Najla kom till Finland med sin man och deras fem barn. Hon bodde i den irakiska staden Ramadi, som utsattes för stor förstörelse redan under Irakkriget, och jobbade som lärare i geografi. När IS övertog staden i maj 2014 såg familjen ingen annan utväg än att fly. Hon sveper med fingret över skärmen på sin telefon och visar bild efter bild av den sönderbombade staden och familjens förstörda hem.

– Det här var mitt shoppingcenter. På den här gatan bodde vi. Så här såg mitt kök ut, berättar Najla och har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Hon berättar att hon inte har något eller någon kvar i Ramadi. Några av hennes vänner och släktingar bor i Bagdad. Hennes sjuka mamma bor med hennes bror i staden Masa.

– Jag tycker om livet i Finland. För mig är det ingen skillnad vilken stad vi hamnar i, försäkrar Najla då jag frågar henne hur hon känner inför flytten från Nagu.

image

Många ville vara med på en av vårens sista träffar. Snart lämnar de asylsökande Nagu.

Men den stämning som råder i församlingshemmet i Nagu den här eftermiddagen vittnar om att alla strandboare inte har samma förtröstansfulla inställning till framtiden. Senast den sista april stänger Röda Korsets flyktingförläggning i Nagu. De asylsökande har inkvarterats i Hotell Strandbo, som till sommaren ska ta emot sommargäster i vanlig ordning. Uppbrottet är nära och när Kyrkpressen besökte Nagu visste största delen av de asylsökande ännu inte var de skulle placeras.

Några av de asylsökande har redan lämnat Nagu och fått plats på ett asylboende i Tammerfors. I kväll ska en ung mamma med sin 12-åriga son lämna ön och det ligger många avsked i luften trots annars uppsluppen stämning.
Den planerade flyktingförläggningen i Pargas, dit många av strandboarna hoppades på att få flytta, är för länge sedan ett nedlagt projekt.

image

Ramona Lindroos, Röda Korsets socialarbetare och handledare vid flyktingförläggningen i Nagu, säger att det är Migrationsverket som fattat beslutet.

– De anser att det finns för många tomma platser på mottagningarna just nu.

Tråkigheterna i Pargas, där många demonstrativt motsatt sig flyktingförläggningen, ska inte ha något samband med den inställda förläggningen.

– Visst är det ledsamt för många. De har bott i Nagu i många månader och många av dem hade velat flytta till Pargas.

Hon säger att förläggningen i Nagu varit något av ett solskensexempel i Finland.

– Vi har lyckats rätt bra med integreringen. Många har fått en fot in i arbetslivet och har verkligen fått en bra start. Både barn och vuxna har fått gå i skola.

Nu jobbar personalen på högvarv med att hitta platser till alla.

– Det finns en del lediga platser, lite här, lite där.

I lördags ordnades en stor avskeds- och tackfest på skärgårdsön.

– Vi ville tacka alla frivilliga som ställt upp och ge våra vänner ett ordentligt avsked.

Strålande nöjd språklärare

En stor del av de asylsökande på ön har hittat till Suomi-kahvila i dag, liksom ett tiotal nagubor. En av de mest omringade personerna under eftermiddagens kafé är språkläraren Mari Kokkonen. Hon öser beröm över sina elever.

– Det har varit en språklärares dröm att få undervisa de här eleverna, säger hon.

image

Efter några veckors undervisning delade hon upp eleverna i tre nivågrupper. Inställningen till finskan varierar bland de asylsökande.

– En del vill vara så välförberedda som möjligt inför ett potentiellt positivt asylbeslut. De vill se till att de redan har ett försprång, om det blir så att de får stanna i Finland.

En annan grupp väntar och ser och planerar ta i med hårdhandskarna först om de får ett positivt besked.

Mari Kokkonen förundras över hur snabbt en del av eleverna lärt sig finska.

– Jag har fått försöka lugna ner tempot. Men de helt enkelt kräver att få fler lektioner i grammatik! De kan redan fler objektsregler än vissa nagubor, skojar hon.

Som en del av undervisningen har hon gjort en Youtube-video med de längst hunna eleverna. I den berättar de varför de inte kan stanna i sina hemland.

– ”Jag har varit rädd i 35 år. Jag vill leva resten av mitt liv som en människa” säger Mohammed på finska i videon som heter ”Haluan elää turvassa”.

Hoppas på positiva besked

Eeva Granström jobbar som t.f. diakon i församlingen på deltid. Vinterhalvåret, som ju vanligtvis är lugnare i Nagu, har varit intensivt.

– Utan alla frivilliga hade vi inte kunnat ha kafé varje tisdag eller göra allt vi gjort för de asylsökande.

I köket kommunicerar bagarna på finska, arabiska, svenska och dari.

– Det går bättre och bättre hela tiden. I sista hand har vi tagit till papper och penna och ritat. Nästan alltid har vi förstått varandra.

Hon har velat engagera de asylsökande, inte bara ordna färdigt program för dem.

– När de själva är delaktiga så styrks de av upplevelsen.

Som enda diakon i en kapellförsamling med få anställda jobbar för att föra människor samman så att de kan stärka varandra.

– Jag har inte möjlighet att besöka alla ensamma så ofta som jag skulle vilja.

Familjen Granström har inte haft någon vänfamilj bland de asylsökande utan har som kyrkans arbetare strävat efter att bemöta alla jämlikt och välkomna alla.

– Vi har fått många vänner, både stora och små, säger Eeva.

image

Också hon känner ett visst vemod inför månadsskiftet då de asylsökande ska lämna ön.

– Först och främst hoppas vi på att de ska få stanna i Finland. Och så önskar vi ju att de ska börja trivas på sina nya orter och få ha det bra. Nu får de ta en dag i sänder. Om och när de sedan får positiva asylbesked får de slå sig ner och fundera på var i Finland de vill bo och hur de vill forma sina liv.

Hon vill tänka positivt.

– Jag hoppas ju på att våra vägar ska mötas igen, förr eller senare. Jag ser framför mig möten med barnen som om tio år vuxit upp och blivit stora.

– ”Minns du mig, jag var i Nagu då?” Så hoppas jag att det blir.

Många vill lära sig om kristen tro

Klockan närmar sig fem och kaféet börjar tömmas på gäster. Mirjam och Martin, som hela tiden varit fullt upptagna, hinner nu berätta vilka känslor de har inför avskedet. Mirjam ser inte det stundande avskedet som något definitivt.

– Många av oss är verkligt goda vänner. Vi kommer att hålla kontakt på Facebook och träffas i framtiden.

image

Också för församlingen är de asylsökandes flytt en stor förlust.

– Många har visat stort intresse för församlingens verksamhet, också för gudstjänstlivet, berättar Martin.

Efter den där första söndagen, då mellan fem och tio asylsökande stegade in i gudstjänsten fick församlingen tag på tolkar via Folkmissionen i Åbo. Varannan vecka har gudstjänsterna tolkats till flera olika språk. Antalet asylsökande i gudstjänsten har varierat, men ofta legat kring 20. Många har också kommit till de svenskspråkiga mer lediga kvällsmässorna.

För dem som haft ett stort intresse för kristendomen har församlingen också ordnat undervisning, ett slags skriftskola.

– För dem är det helt naturligt att ha en tro. Vi har klartgjort vilka skillnaderna är mellan islam och kristendom, att Jesus är kärnan i kristendomen. I början var det ingen självklarhet för dem. Många har varit intresserade och ställt frågor.

Att en del av de asylsökande intresserat sig för kristendomen, medan andra inte gjort det, har lett till en del spänningar inom gruppen.

– Men i dag kom ju nästan alla till kaféet, säger Martin.

Mirjam tror att situationen underlättats av att församlingens dörrar stått öppna för alla, att inget gjorts i hemlighet. Martin håller med.

– Det är klart att en del upplever en främmande religion som lite skrämmande. Men jag tror att rädslorna har minskat.

För honom shar mötet med den muslimska tron inneburit att han själv tänkt mycket på sin egen tro. Han har också fått perspektiv på tillvaron i Finland.

– Vi har nog förstått hur fint det är att vi får leva i ett land som Finland. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har.

Christa Mickelsson



Rötterna drar Daniel Björk från Petrus till Österbotten.

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15
Katarina Gäddnäs jordfäste sin egen pappa. Det var tungt men fint.

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00
Sofia Torvalds är redaktör.

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53
Tetiana och Oleksandr Pokas leder den ukrainska
församingsgemenskapen i Munsala.

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33
Kyrkoherde Mats Björklund tycker det är viktigt att en utredning görs så man vet vilka alternativ man har.

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15
Påskens ord har en intressant historia där folklig och religiös tradition går hand i hand.

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00
– Det är lättare att sjunga med unga än med vuxna, säger Ragnhild Hiis Ånestad.

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43
När en tornado närmade sig staden Amory i Mississippi i USA började meteorologen Matt Laubhan be.

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37
Jan-Gustav Björk är kaplan i Jakobstads svenska församling.

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23
Stefan Myrskog hoppas nya läsare ska hitta Nyckeln-webbsidan.

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00
Katarina Gäddnäs, Sören Lillkung, Silja Sahlgren-Fodstad och Jani Edström diskuterade vilka krockar som uppstår när kyrkan möter konsten. Undergräver det trovärdigheten som konstnär eller kritiker att vara troende?

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15
Rapporten tog inte upp förslaget att grunda en egen kyrka.

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04
Jennifer Enqvist är glad över att en del församlingar börjat satsa på unga vuxna, men vill gärna se mer av samma vara.

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22
Forskning visar att det budskap som barn får med sig, utöver bibelkunskapen, är: ”Var snäll.” – Det är inte vad kristen tro går ut på, menar Joseph Sverker.

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00