Stan Saanila säger att pjäsen Bländad är som berg-och-dalbanan på Borgbacken: spännande men inte farlig på riktigt.

"Vill man göra upplysta människor obekväma ska man börja tala om Jesus"

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00

Två män, en far och en son, sitter i en bil på en landsväg. Det snöar ymnigt. Vägen sluttar neråt, chauffören tappar kontrollen över bilen och kör av vägen. Hjulspåren snöar genast igen. Männen sitter fastklämda i bilen och kommer inte loss.

Det här är upptakten till Teater Mestolas pjäs Bländad, som har premiär på Svenska Teatern nu på lördag.

- Jag blev ombedd att skriva pjäsen. Den skulle utspela sig i mörker och den skulle vara spännande, berättar journalisten, komikern och teveprofilen Stan Saanila.

– Jag kör mycket bil, ibland i dåligt före, och har många gånger funderat på vad som kan hända när någon kör av vägen i ett snöoväder. Tänk om det ligger någon där i den där stora snödrivan som vi inte ser?

I pjäsen, regisserad av Martin Bahne, trasslar sedan saker till sig.

– Det visar sig att en av männen kanske inte är den man skulle tro, säger Saanila och för en knytnäve till munnen i en skräckfylld pose.

Publiken ska sitta med ögonbindel i totalt mörker och ta in pjäsen med hjälp av ljudeffekter, ljuseffekter och dofter.

– Jag har länge jobbat med radio och i det mediet leker man mycket med människors inre syn och visioner. I radio kan man säga: vi befinner oss i en tunna i Niagarafallet, och så är man där. I pjäsen kommer det att fungera på lite samma sätt. Mörkret kan man också se som en metafor: vi går genom livet med förbundna ögon.

Männen i bilen börjar berätta historier för varandra, och historierna går långt tillbaka i tiden. Publiken får ledtrådar till vilka männen kan vara och vilket deras förhållande till varandra är.

– Att jobba fram den här pjäsen var utmanande för mig, bland annat eftersom det handlar om relationen mellan far och son. Jag har fått gå igenom mitt eget förhållande till min far. Hurudan far har jag varit till min egen son? Det här är saker jag tror alla tänker på. Vilka misstag har jag gjort och vad kan jag reparera?

image

Stan Saanila gick och tänkte på pjäsen i ett år, ”gick och slet sig i håret, hade ångest och var olycklig”.

– Men själva skrivandet tog bara en vecka. Det var njutningsfyllt, lätt och trevligt. Jag överraskade mig själv. Det var som att texten kom till mig utifrån, sänkte sig över mig, viskade mig i örat. Det här låter fånigt, men det är sant: Jag satt och grät när jag skrev. Fast jag visste vad som skulle hända blev jag berörd.

I temat far-son ser Stan Saanila en hel del kristen tematik.

– Jag tänker på Jesus som offrar sig för mänskligheten. Jag tror att Kristus som ideal har påverkat manssynen överhuvudtaget. Man ska offra sig för andra. Förneka sig själv. Uppgå i intighet. Det är liksom fint att ta smällar och vara stoisk. Bita ihop och lida.

Tilltalad av godhet

Han har alltid gillat religiöst betonade skräckfilmer, som Exorcisten eller Djävulens advokat. Och böcker, som Pär Lagerkvists Barabbas.

– Jag har funderat mycket på ondska. Det som tiltalar mig i kristendomen är att det är motpolen till ondska. Den kristna nåden är central för mig, jag finner mycket tröst i den. Men ondskan, vad beror den på? Är den en kraft eller är det bara något som sker på grund av människans svaghet eller ointresse eller dumhet?

I pjäsen finns alltså rikligt med kristna undertoner. Mycket mer vill Stan Saanila inte avslöja.

– Det är en sekulär pjäs. Men jag är lite av en bråkstake. Religion och kristendom upplevs som lite pinsamt , lite skämmigt. Om man vill göra progressiva och upplysta människor illa till mods ska man börja tala om Jesus. Eftersom jag är en bråkstake vill jag göra det, och retas lite också.

Han säger att hans tro är viljebaserad, snarare än upplevelsebaserad.

– Det finns människor som går omkring uppfyllda av den Heliga Anden och övertygade om Guds existens. Sådan är inte jag. Man kunde säga att jag är en välvilligt inställd agnostiker. Jag säger inte ”Ja, jag vet” utan ”Ja, jag hoppas det gärna”.

image

Han tror att den bästa reklamen för kristendomen är helt vanliga, hyggliga, kristna människor.

– Inte kan man övertyga någon med förståndet. Det gäller allt från krukväxter till färgen blå och kärnkraft. Ingen kommer att ändra sig för att vi gör en lista med plus och minus och har fler plus längst ner på pappret. Det är droppen som urholkar stenen. Små knuffar i olika riktningar påverkar oss, medvetet och undermedvetet.

Det som tilltalar honom i kristendomen, förutom nåden, är gemenskapen.

– Det är lite som ett slags ”Monty Python secret handshake”: Aha, den där också! När jag går på gudstjänst och ser människorna omkring mig kan jag utgå från att de är en kraft för det goda.

Hur har du gjort för att inte bli cynisk i den frågan? Det är ju inte helt ovanligt att kristna beskrivs som skenheliga skurkar?

– Det där har att göra med dramaturgi. För att dramaturgin ska fungera måste du ha ett paraply men inget regn, eller regn utan ett paraply. En präst som är snäll fungerar inte i populärkulturen, där måste prästen vara ondskefull eller liderlig, annars så blir det ingenting. Och till slut blir det här folks bild av präster. Men ju mer man har att göra med församlingsmedlemmar och kyrkligt anställda ser man att de är helt vanliga människor.

Bara tankarna är farliga

Föreställningen Bländad spelas på Svenska Teatern bara under april månad. Stan Saanila avslöjar inte om pjäsen mynnar ut i mörker eller ljus.

– Jag vill att den som sett pjäsen efteråt ska ha rikligt med tolkningsmöjligheter. Jag har lagt in vinklar och sidospår, berättelser jag tycker att är spännande och som kan ge nycklar. Ingen ska kunna säga: ”Det var hovmästaren hela tiden” utan mera: ”Det var hovmästaren, eller var det?”

Han hoppas att pjäsen ska uppfattas som spännande, men inte farlig på riktigt.

– Lite som spöktåget eller berg-och-dalbanan på Borgbacken. Det enda som är riktigt farligt är tankarna.

image

Blodad tand

När Stan Saanila nu fått smaka på att skriva teater har han fått blodad tand.

– Jag är jättesugen på att skriva mera. Teater är kreativt och dynamiskt, det växer fram ur en gemenskap. Det roligaste man kan göra är att jobba med glada och kreativa människor, helst sådana som kan mera än man själv. Då lär man sig hela tiden något.

– Om Gud vill så börjar jag skriva på nästa pjäs till hösten. Jag ska försöka lära mig av processen och se vad jag kan variera och göra annorlunda. Jag är otrolig tacksam över förtroendet, att jag fått den här chansen.

Hans tacksamhet vänds också till Svenska kulturfonden som finansierat projektet Reko, inom vilket skribenter som tidigare inte skrivit för teaterscenen fått möjlighet att göra det under handledning.

– Ofta tar man kulturfonden för given. Men alla de här donatorerna som genom åren skänkt pengar för det svenska i Finland: jag lyfter på hatten och skrapar med foten.

Christa Mickelsson



kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

sibbo. Det krävs inget annat än en vilja om att be. Man behöver inte vara van vid bön eller vältalig. Kraften i bönen ligger inte hos den som ber, utan hos den som hör bönen. Alltså hos Herren själv. 9.4.2025 kl. 15:22

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45