Tanya Weinstein vill inte ge färdiga svar, men hon vill att publiken stannar upp och tänker efter.

Flyktingkrisen handlar också om oss

”Vem är rädd för svarte man?” sjunger det fiktiva punkbandet Lampedusa i bakgrunden, medan regissören Tanya Weinstein ser på. 22.3.2016 kl. 09:00

Punkbandet ska ordna en konsert för att göra en manifestation mot rasism. Det är ramberättelsen i Lampedusa – Dreams of EUtopia som har premiär på Viirus nästa vecka. Föreställningen handlar om flyktingkrisen och om de rädslor och drömmar – och den godhet eller de fördomar – som den väcker.
Föreställningen bygger på elva dokumentärintervjuer med verkliga flyktingar, frivilliga och politiker.
– Det var inte så lätt att hitta de berättelser vi presenterar. Vi vill inte att publiken ska behöva sitta där och tycka synd om folk. Det är jätteviktigt att visa hur olika människor är, att alla har en egen berättelse, säger Tanya Weinstein.

Vi får höra berättelser om personer som kom till Finland för tjugo år sedan, eller om sådana som kom för två dagar sedan. Politiker som har högeråsikter, politiker som har vänsteråsikter.
– De är alla en del av föreställningen, för flyktingkrisen handlar inte bara om flyktingarna utan också om oss. I något skede måste alla ha en egen åsikt i frågan. Du kan inte bara inbilla dig att inget pågår.
Tidigt i processen bestämde sig Weinstein och den övriga ensemblen för att inte erbjuda några färdiga svar.
– Vi säger inte: gör så här. Men de beslut som fattas nu kommer att förändra Europa och Finland för all framtid. Om tjugo år kommer det inte att se ut som i dag – Finland har blivit ett slutet land som inte välkomnar någon, eller ett mycket mer mångkulturellt samhälle. Det var viktigt för oss att visa att vi lever i den här kaotiska tiden, den är här, just nu. Det här är den stund då du måste göra ett val: vad känner du och vad tänker du göra åt den känslan?

Hon vill inte undervisa sin publik, och hon vill inte heller locka den till gråt.
– Det är lätt att visa sådant som får alla att bryta ihop. Om du verkligen vill gå i dialog med människor, på samma nivå, finns det sådant du inte kan visa på scen för att det får alla att gråta –till exempel ett dödat barn. Det är inte rätt att tvinga fram känslan. Det finns förstås stunder då du kan falla i tårar – så som jag gör nästan under varje repetition – men här saknas de stunder då du tvingar nästan alla i publiken att sluta ögonen för att de ser något de inte kan stå ut med.
Hon minns en intervju med den ryska författaren, tidigare sovjetiska dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn.
– Han sa att när du skriver om fånglägret är det så lätt att skriva om så hemska saker att människor blir förstörda när de läser om det. Men målet är att nå samma sak utan att visa allt det hemska. Då ger du människor en chans att välja hur de reagerar. Jag vill ha en intelligent publik, en publik som får bygga sin egen intrig.

När det gäller flyktingfrågan känner jag ofta att jag inte gör tillräckligt, att jag inte är en så god människa som jag skulle vilja vara. Tror du att jag kan komma vidare på något sätt genom att se den här föreställningen?
– Jag vet inte. Vi ger ju inga svar, men en del av personerna i föreställningen kommer verkligen med konkreta tankar om vad du kunde göra. Det finns olika åsikter, men det finns också folk som säger: okej, vi kunde göra så här eller så här. Inte heller jag är redo att öppna mitt hem för flyktingarna, men jag vill inte heller känna att jag för den skull inte är en god person. I något skede av monologen fick jag själv en insikt i vad jag kunde göra.
Tanya Weinstein är själv invandrare – hon flyttade till Helsingfors från S:t Petersburg tillsammans med sin man och sin lilla son i maj i fjol.

Har det gjort det lättare för dig att leva dig in i känslor av främlingskap?
– På sätt och vis hjälper det, men å andra sidan ger det också en känsla av att jag på grund av min egen invandrar-erfarenhet vet hur det känns att vara flykting. Sanningen är att jag inte vet. Min situation är så väldigt annorlunda. Jag kom hit lagligt, med min familj, vi skapade våra arbeten när vi kom och skapade dessutom jobb åt andra. Jag är välutbildad och har ett stort nätverk.
– Givetvis finns det stunder då jag inte känt mig bekväm eftersom jag inte pratar finska, men det har inget att göra med hur flyktingarna har det. För mig var det väldigt viktigt att skilja på de här sakerna.
Föreställningen tar också upp den identitetskris invandrare som bott länge i Finland kämpar med.
– Jag ser den hos mitt eget barn, som är nästan två år. Han börjar redan tala finska, blandat med ryska. Och jag undrar: hur kommer det att vara om sju år, om tio år eller om tjugo år? Min familj är en rysk-judisk familj som bor i Finland. Vilken sorts överväldigande erfarenhet kommer det att vara för honom att handskas med alla de identiteterna? Ska jag berätta för honom att han är rysk, att han är finsk eller att han är jude?

Det har också varit en uppenbarelse för henne att jobba med finlandssvenskar.
– För mig som vuxit upp som en del av den judiska minoriteten i Ryssland, utan några som helst rättigheter, är det ett mirakel att ni kan existera så här!
Samarbetet har också inneburit små kulturkrockar.
– Jag är van vid att regissören fattar alla beslut om föreställningen. Men nu jobbar jag i en demokrati … skrattar hon och berättar att hon vid ett projekt hon ska göra för Svenska teatern ville ha en scenlösning som uppfattades som farlig för skådespelaren.
– Jag sa: det är deras jobb, visst? Och de sa: du kan inte använda en skådespelare bara en gång, för det här är en demokrati!
Hon skrattar igen, och tillägger:
– Jag har lärt mig att det är viktigt att alla får vara med och fatta beslut om hur man gör. Det gör inte livet lättare, men det gör säkert föreställningen bättre.

Sofia Torvalds



LAPPO STIFT. Matti Salomäki fick 54,8 procent av de avgivna rösterna i valets andra omgång och valdes till ny biskop i Lappo stift. 23.11.2021 kl. 19:52

Coronapandemin. Jonte Wingren jobbar med smittspårning på hälsovårdscentralen i Jakobstad. 23.11.2021 kl. 09:39

coronaepidemin. De vackraste julsångerna drabbas av coronabegränsningar i Nyland och Åboland. 19.11.2021 kl. 12:00

Kyrkodagarna. Idag fick kyrkodagsdeltagarna i Mariehamn lyssna till Kent Wisti och Bo-Göran Åstrand. – När jag knäböjde vid nattvardsbordet för första gången efter en lång paus var mina kinder våta av tårar, sa biskop Bo-Göran Åstrand i sitt kyrkodagstal. 13.11.2021 kl. 14:54

Kyrkodagar. Temat för kyrkodagarna i Mariehamn är ”Fri”. Egentligen skulle kyrkodagarna äga rum ifjol – men på grund av pandemin blev samlingen liten och det blev repris i år. 12.11.2021 kl. 21:41

etiopien. Lämna landet omedelbart! Meddelandet från utrikesministeriet lämande ingen tolkningsmån. Nu är Magnus och Gunilla Riska tillbaka i Finland medan Evangeliföreningens missionärer evakuerats til Kenya. 12.11.2021 kl. 10:57

SAMARBETSFÖRHANDLINGAR. Kyrkans centralförvaltning måste spara ytterligare nästan en miljon euro, slog kyrkomötet fast igår. Det innebär samarbetsförhandlingar. 12.11.2021 kl. 10:01

livet. Linda Haglund hade tänkt gifta sig tidigt, få en stor familj och bygga ett stort hus i Finland. – Livet för oss på oväntade vägar, säger hon. 11.11.2021 kl. 17:10

LIVSGLÄDJE. Stig-Göran Björkman älskar sitt jobb och sina kolleger. Han är kär i Minna sedan 30 år. Och naturen är ytterligare en kärlek. Han lever också med en cancerdiagnos. Men vi måste tänka på annat än att döden står och lurar på oss, säger han. 11.11.2021 kl. 11:45

laestadianism. De laestadianska bönehusföreningarna diskuterar som bäst tre framtidsmodeller av vilka två innebär att rörelsen bildar en egen kyrka. 11.11.2021 kl. 06:00

CORONAPASS. Att kräva ett coronapass av konsertbesökare i kyrkan är inte uteslutet. Men utgångspunkten är att gudstjänster och förrättningar är öppna för alla. 10.11.2021 kl. 15:45

Nekrolog. Ungdomsarbetsledare Kjell Lönnqvist saknas av familj, vänner, kolleger och ungdomar. Han gick bort i mitten av september. Kyrkoherderde Camilla Ekholm i Sibbo svenska församling har skrivit en nekrolog. 9.11.2021 kl. 13:48

Kyrkodagarna. Britta Hermansson från Sverige talar på kyrkodagarna på Åland den 12–14 november. – Jag vill alltid utgå från den plats där vi möts och känner igen våra egna liv. 8.11.2021 kl. 17:20

HÖSTDAGARNA. Höstdagarna pågår som bäst i Toijala och har samlat 400 ungdomar. 6.11.2021 kl. 13:20

kaplansval. Ett enhällig kapellråd valde igår kväll Janette Lagerroos till ny kaplan i Houtskär. – Jag är jätteglad att jag fick jobbet, säger hon. 4.11.2021 kl. 14:27

FMS. Finska Missionssällskapets omställningsförhandlingar innebär att personalstyrkan minskar med 42 årsverken genom uppsägningar och pensioneringar. Den svenska verksamheten påverkas också, men det är ännu oklart i vilken mån. 1.12.2023 kl. 14:23

MIKAEL AGRICOLA MEDALJEN. I samband med Borgå domkapitels jubileumssammanträde förlänade biskop Bo-Göran Åstrand Mikael Agricola-medaljen åt fem personer; Emma Audas, Gun Geisor, Jan-Erik Lindqvist, Stefan Myrskog och Göran Stenlund. Medaljen är avsedd att ges som hedersbetygelse och gåva åt personer som verkat i Mikael Agricolas anda. 1.12.2023 kl. 16:59

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Borgå stift har sedan årsskiftet firat att det i år gått 100 år sedan stiftet grundades. Idag, den 1 december, är ändå det närmaste en officiell födelsedag man kan komma, eftersom det första domkapitelsmötet de facto hölls den 1 december år 1923. Dagen till ära hölls ett jubileumssammanträde i exakt samma rum där det första mötet gick av stapeln för 100 år sedan. 1.12.2023 kl. 16:31

KYRKOMÖTET. Borgå stift har sex ombud i kyrkomötet: två präster, tre lekmän och ett ombud från Åland. Fyra av de tidigare ombuden ställer inte upp för omval. Det innebär ett spännande val för Borgå stift. 29.11.2023 kl. 16:48

KONFIRMANDTIDEN. Ungefär 68 procent av unga som konfirmerades i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under 2023 tycker att konfirmandtiden har påverkat deras psykiska välbefinnande på ett positivt sätt. Det här kommer fram i kyrkans nationella självutvärdering för konfirmander. 29.11.2023 kl. 08:00