Erik Wahlströms
bägge föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. (Erik Wahlström står på fotot till vänster om sin mamma Astrid.)
Erik Wahlströms bägge föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. (Erik Wahlström står på fotot till vänster om sin mamma Astrid.)

Vi bad om snö till första maj

Författaren och journalisten Erik Wahlström skriver om hur en hel generation i familjen Wahlström lämnade Frälsningsarmén. 11.3.2016 kl. 00:00

Min barndom i Frälsningsarmén var lycklig.
Det inser jag nu.
Vi hade mycket lite pengar.
Mamma var en gång i saluhallen för att handla mat. Hon köpte fyra strömmingar. ”Jaha, frun har katt”, sa försäljaren vänligt. ”Nej”, sa mamma, ”det här ska vi äta till middag.”
Vi var sex personer.
Mamma lagade antagligen den gången strömmingslåda med lite strömming och mycket låda. Hon var en virtuos som husmor.
När jag tänker tillbaka inser jag att det här inte var så märkligt på 50-talet. Det var väldigt många barnfamiljer som levde på mager strömmingslåda efter kriget, och många mödrar som måste bli virtuoser.
Men jag hade aldrig ett intryck av att vi hade för lite pengar. Vi talade aldrig om det. Pappa och mamma var inte oroliga. De var fast förvissade om att Gud skulle sköta om oss. Och de hade rätt.
Så jag fick en grundmurat optimistisk attityd att det nog ska klara sig. Vilket det har gjort. Hittills.

Vi ägde just ingenting. Våra bostäder och möbler tillhörde Frälsningsarmén.
”Akta den där stolen, den är the Founders”, kunde mamma säga när vi bråkade hemma. (Vår familj bytte småningom till engelska när pappa kommenderades till London, så det var naturligt att tala om ¨the Founder” i stället för ”grundaren”.)
Foundern, det var William Booth, vars utseende, med det stora gråa skägget och den kraftiga näsan, starkt påminde om Guds.
Booth var en sann viktorian, en auktoritär och karismatisk visionär som grundade Frälsningsarmén 1865.
Han var en social reformator som hjälpte slummarnas fattiga praktiskt och konkret och kämpade för en upplyst arbetarlagstiftning. Ett exempel: för att rädda flickor som arbetade i tändsticksfabriker från att förgiftas av fosforn som tändstickorna doppades i byggde han en egen, trygg tändsticksfabrik.
Många av Booths innovationer blev vanliga inom socialpolitiken först senare. Goodwillen som den här praktiska attityden skapar är Frälsningarméns största kapital än i dag.
Den militära organisationsformen blev Frälsningsarméns styrka när den spred sig explosivt över nästan hela världen. Den nådde Finland 1889, vilket gör den till en av våra äldsta fortlevande institutioner.
Armén expanderar fortfarande i tredje världen, men tappar terräng i industriländerna. Precis som de flesta kyrkor.

Vi barn i Frälsningsarmén förväntades vittna frimodigt om vår tro också i skolan. Om vi inte blev mobbade av klasskamraterna visade det bara att vi inte försökte tillräckligt. Idealen som man framhöll för oss handlade om sådant som pojken som knäppte händerna i skolmatsalen och bad bordsbön bland alla kamrater som hånade honom. Han var en förebild.
Så jag väntade mig aldrig själv att bli populär.
Nu förstår jag vilken befrielse det var. Jag slapp popularitetsjakten som gör skolbarn olyckliga. Rädslan för att stötas ur gänget. För att bli utfryst och mobbad. Mobbningen är i dag ofta kopplad till konsumtion eftersom barn är försvarslösa mot reklam och marknadsföring. Föräldrar skapar olyckliga barn om de inte kan ge dem andra värderingar än dem som sprids via internet och konsumtionssamhället.

Men nog var Frälsningsarmén hård ibland. Sommarsäsongen inleds alltid med en marsch till Salutorget på första maj, och årets första friluftsmöte hålls där. Det är inte lätt att klä uniformen på sig och vittna frimodigt om sin tro. Många brukade be i hemlighet att det skulle snöa på första maj så att man slapp marschera.
Senare läste jag i Ralf Nordgrens självbiografiska roman Fjärilsörat att också han bad om snö – men han ville slippa arbetarmarschen.
I själva verket är det ganska lika att vara Guds barnbarn som att vara Marx barnbarn.
Som journalist intervjuade jag en gång en forskare som hade doktorerat på stalinismen i Finland och själv var från ett stalinisthem. Det lät ungefär som att växa upp i Frälsningarmén. Han tyckte också att det var en bra miljö – trygg, idealistisk och intellektuell.

Både hans och min barndomsinstitution representerade underklassen. Men de förvandlade Guds och Marx barnbarn till medelklass. Och så blev mitt intervjuobjekt doktor, och till och med professor.
Frikyrkorna och arbetarrörelsen är klasshissar. Osjälviskt, om än oavsiktligt, urholkar arbetarrörelsen sin egen bas.
Som ex-frälsningssoldat ser jag ibland på vår finländska medelklassiga statskyrka med lätt förundran. Vilket välstånd, vilken trygghet, vilken samhällsposition, men vad åstadkommer den?
Den där löjliga debatten om kvinnopräster! Kvinnorna var jämställda i Frälsningsarmén sedan grundandet 1865! Och den allmänna veligheten. Rädslan att ställa krav.

Min pappa var ett av fyra syskon Wahlström som blev officerare i Frälsningsarmén (ett femte blev i stället officer i Finlands armé).
De har (om jag har räknat rätt) 14 barn vid livet, men inte ett enda har stannat kvar i Frälsningsarmén. I stället finns det bland dessa Guds barnbarn allt från kväkare och katoliker till ateister och agnostiker.
Vad var det som hände?
Frälsningsarmén var trygg för barn, men ungdomarna upptäckte att den också var totalitär.
I sin bok Guds general, som handlar om William Booth, beskriver Richard Collier den klassiska frälsningsupplevelsen så här:
”Mycket kunde ha förberett en omvändelse, men när den slutligen kom skedde den plötsligt. Under ett enda bländande ögonblick uttalade Gud sin förlåtelses ord. Därpå reste sig botgöraren förvandlad genom Kristi ande.”
Ofta kunde man till och med precisera datum och tid för när man blev frälst.
Det här paradigmet är konkretiserat i ”botbänken” som finns i varje kårlokal, där en syndare ska knäböja för att söka frälsning. Det var viktigt i det viktorianska London att detta skulle ske offentligt för att rycka den nyfrälste loss från hans fördärvliga, försupna kamrater. Under friluftsmöten kunde musikkårens bastrumma vikariera som botbänk.
Om sin frälsning skulle man vittna under mötena. Den euforiska stämningen med sina många hallelujarop gjorde att Frälsningsarmén fick en glad och uppsluppen prägel.

Men min kloka pappa insåg att det fanns ett farligt element i detta – i känslan, och i omvändelsens dramatik.
En som inte har upplevt den plötsliga euforiska känslan av omvändelse kan tro att han inte är frälst på riktigt. Och sina känslor kan han inte styra. Han är maktlös.
Därför predikade pappa ofta om att frälsningen kan komma som en långsamt gryende förvissning (liksom den kom till honom själv), den behöver inte vara en plötslig känslostorm.
Men i och med det närmar man sig en liberal, konventionell kristendom – alla karismatiska rörelsers dilemma.
Institutionen stelnar. De spontana vittnesbörden blir en inövad rit.
Jag vet ingenting om karismatiska frikyrkor, men jag föreställer mig att de kämpar med liknande risker. Tungomålstalandet och profeterandet kan stelna till välinövade uppvisningar.

Där tycker jag att kyrkan har uppfattat saken rätt. När man håller på länge med en sak blir det en ritual, det är ingen idé att kämpa emot. Låt då ritualen vara vacker och meningsfull.
Många uppfattar säkert liturgin som en barlast.
Det är fel. Den är en styrka.
Erik Wahlström



Några av läseklubbens läsare är  från vänster Kerstin Alho, Ulla Wistbacka, Nanna-Lisa Finskas, Solveig Grönlund,  Gun Sandberg, Rita Heikkilä och Gun-Viol Lindborg.

Läsning. Församlingen kan inte sitta i församlingshemmet och vänta på att folk ska komma dit. Församlingen måste ut i samhället. 11.2.2020 kl. 11:31
Volontärerna Karl-Erik och Ulla-Brita Wikström samt Helena Hansson  i kyrkans kök i Fuengirola .

Volontärer. Gemenskapen i den svenska kyrkan i Fuengirola drar Karl- Erik och Ulla-Brita Wikström till den spanska solkusten. Nu senast som volontärer. 10.2.2020 kl. 13:28
Emma Gustafsson hoppas många vill sjunga med i Voice.

körsång. Drömmer du om att få sjunga i kör även om det känns knepigt att hitta tid för övning varje vecka? Då kan projektkören Voice vara det du söker! 12.2.2020 kl. 00:01
Du räcker till för ett gott föräldraskap, är budskapet i årets kampanj.

familjevardag. Det är lättare att vara förälder om det finns någon att vända sig till när man behöver hjälp. Det här har Gemensamt Ansvar tagit fasta på i årets insamling. 12.2.2020 kl. 00:01
Nya herden Kaj Granlund fick en traditionell välkomstapplåd när han installerats.

kyrkoherdeinstallation. Vid årsskiftet gick Purmo, Esse och Pedersöre församlingarna samman i nya Pedersöre församlingen. På söndagen installerades nya kyrkoherden Kaj Granlund i tjänst i en välfylld Purmo kyrka. 9.2.2020 kl. 16:34
Hans Häggblom har förlänats prosttiteln.

nytt från domkapitlet. Hans Häggblom och Berndt Berg har förlänats prosttiteln. 6.2.2020 kl. 16:01
Stina Lindgård och Berndt Berg firades med kaffe och kaka före domkapitlets sammanträde idag.

medaljer. Biskop Bo-Göran Åstrand premierade idag personer som arbetat länge och förtjänstfullt för kyrkan och stiftet. 6.2.2020 kl. 15:22
Nicklas Storbjörk (fr. v.), Pian Wistbacka, Åsa Nordström och Kalle Sällström är glada över nya och funktionsenliga lokaler.

Fontana Media. Kyrkpressen, Fontana Media och Församlingsförbundet har från och med februari ny adress. Flytten gick från Sandvikskajen till Tölö i Helsingfors. 6.2.2020 kl. 11:48

familjerådgivning. Rådgivningen hade under 2019 drygt 18 500 klienter som de mötte i över 90 000 sessioner. Över 40 procent av kunderna var män. 5.2.2020 kl. 09:53

kyrkoherdeinstallation. Jakobstads svenska församlings nya kyrkoherde Jockum Krokfors installerades i tjänst på söndagen. I sin predikan knöt han an både till det japanska konceptet ”ikigai” samt den egna församlingens kärnvärden. 2.2.2020 kl. 21:24
Tim Sparvs väg till EM-slutspelet började hemma i Oravais.

fotboll. Ju närmare EM-slutspelet vi kommer desto mer ökar intresset och förväntningarna på laget. Men det är inget som skrämmer Tim Sparv. Snarare tvärtom. Han tycker det enbart är häftigt. 30.1.2020 kl. 10:24
Bland de som utträder ur kyrkan är tron fortsättningsvis en viktig vattendelare.

medlemsantal. I slutet av 2019 hörde ca 3 792 000 personer till evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 29.1.2020 kl. 16:56
Ulf och Birgitta Ekman besökte Finland förra veckan. – Mina två äldsta syskon är födda i Finland, berättar Birgitta Ekman

ulf ekman. Ulf och Birgitta Ekman grundade Livets ord och såg rörelsen växa och knaka i fogarna. Efter trettio år lämnade de Livets ord för att bli medlemmar i den gamla kyrka som de tidigare tänkte var död. 29.1.2020 kl. 10:24

tvivel. – Tvivlar gör vi säkert alla någon gång, säger prästen Monica Heikel-Nyberg. Hon har med åren accepterat att det kommer dagar när hon har svårt att tro, men att hon då får lita på att Gud tror på henne. 29.1.2020 kl. 00:01
Många tilltalas av de keltiska bönerna som är lätta att ta till sig och ofta involverar naturen och skapelsen. Man kan möta dem i Tomasmässan – eller på Minä olen-mässan i början av februari.

Keltiska böner. De keltiska bönerna har hittat hit via Iona i Skottland. En del har mött dem på retreater eller i Tomasmässan – eller i form av en psalmtext. 29.1.2020 kl. 00:01

Ulf Lundell och Eva Dahlgren.

psalmer. Svenska kyrkan fick över 9 000 förslag på nya psalmer när den rikssvenska psalmboken ska förnyas och revideras. 4.1.2023 kl. 11:11
Dennis Svenfelt

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45
Jubileumsåret öppnas i samband med högmässan i Borgå domkyrka på nyårsdagen 1.1.2023 klockan 12.15

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12
Benjamin Häggblom intar gärna en lyssnande roll, inte minst i mötet med äldre människor.

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54
– Vi kan varken som kyrka eller som människor leva så att vi bara gör och gör, för att vi är så rädda för att någon ska bli sur, säger Mari Puska.

mariehamn. När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket. 30.12.2022 kl. 19:02