Erik Wahlströms bägge föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. (Erik Wahlström står på fotot till vänster om sin mamma Astrid.)

Vi bad om snö till första maj

Författaren och journalisten Erik Wahlström skriver om hur en hel generation i familjen Wahlström lämnade Frälsningsarmén. 11.3.2016 kl. 00:00

Min barndom i Frälsningsarmén var lycklig.
Det inser jag nu.
Vi hade mycket lite pengar.
Mamma var en gång i saluhallen för att handla mat. Hon köpte fyra strömmingar. ”Jaha, frun har katt”, sa försäljaren vänligt. ”Nej”, sa mamma, ”det här ska vi äta till middag.”
Vi var sex personer.
Mamma lagade antagligen den gången strömmingslåda med lite strömming och mycket låda. Hon var en virtuos som husmor.
När jag tänker tillbaka inser jag att det här inte var så märkligt på 50-talet. Det var väldigt många barnfamiljer som levde på mager strömmingslåda efter kriget, och många mödrar som måste bli virtuoser.
Men jag hade aldrig ett intryck av att vi hade för lite pengar. Vi talade aldrig om det. Pappa och mamma var inte oroliga. De var fast förvissade om att Gud skulle sköta om oss. Och de hade rätt.
Så jag fick en grundmurat optimistisk attityd att det nog ska klara sig. Vilket det har gjort. Hittills.

Vi ägde just ingenting. Våra bostäder och möbler tillhörde Frälsningsarmén.
”Akta den där stolen, den är the Founders”, kunde mamma säga när vi bråkade hemma. (Vår familj bytte småningom till engelska när pappa kommenderades till London, så det var naturligt att tala om ¨the Founder” i stället för ”grundaren”.)
Foundern, det var William Booth, vars utseende, med det stora gråa skägget och den kraftiga näsan, starkt påminde om Guds.
Booth var en sann viktorian, en auktoritär och karismatisk visionär som grundade Frälsningsarmén 1865.
Han var en social reformator som hjälpte slummarnas fattiga praktiskt och konkret och kämpade för en upplyst arbetarlagstiftning. Ett exempel: för att rädda flickor som arbetade i tändsticksfabriker från att förgiftas av fosforn som tändstickorna doppades i byggde han en egen, trygg tändsticksfabrik.
Många av Booths innovationer blev vanliga inom socialpolitiken först senare. Goodwillen som den här praktiska attityden skapar är Frälsningarméns största kapital än i dag.
Den militära organisationsformen blev Frälsningsarméns styrka när den spred sig explosivt över nästan hela världen. Den nådde Finland 1889, vilket gör den till en av våra äldsta fortlevande institutioner.
Armén expanderar fortfarande i tredje världen, men tappar terräng i industriländerna. Precis som de flesta kyrkor.

Vi barn i Frälsningsarmén förväntades vittna frimodigt om vår tro också i skolan. Om vi inte blev mobbade av klasskamraterna visade det bara att vi inte försökte tillräckligt. Idealen som man framhöll för oss handlade om sådant som pojken som knäppte händerna i skolmatsalen och bad bordsbön bland alla kamrater som hånade honom. Han var en förebild.
Så jag väntade mig aldrig själv att bli populär.
Nu förstår jag vilken befrielse det var. Jag slapp popularitetsjakten som gör skolbarn olyckliga. Rädslan för att stötas ur gänget. För att bli utfryst och mobbad. Mobbningen är i dag ofta kopplad till konsumtion eftersom barn är försvarslösa mot reklam och marknadsföring. Föräldrar skapar olyckliga barn om de inte kan ge dem andra värderingar än dem som sprids via internet och konsumtionssamhället.

Men nog var Frälsningsarmén hård ibland. Sommarsäsongen inleds alltid med en marsch till Salutorget på första maj, och årets första friluftsmöte hålls där. Det är inte lätt att klä uniformen på sig och vittna frimodigt om sin tro. Många brukade be i hemlighet att det skulle snöa på första maj så att man slapp marschera.
Senare läste jag i Ralf Nordgrens självbiografiska roman Fjärilsörat att också han bad om snö – men han ville slippa arbetarmarschen.
I själva verket är det ganska lika att vara Guds barnbarn som att vara Marx barnbarn.
Som journalist intervjuade jag en gång en forskare som hade doktorerat på stalinismen i Finland och själv var från ett stalinisthem. Det lät ungefär som att växa upp i Frälsningarmén. Han tyckte också att det var en bra miljö – trygg, idealistisk och intellektuell.

Både hans och min barndomsinstitution representerade underklassen. Men de förvandlade Guds och Marx barnbarn till medelklass. Och så blev mitt intervjuobjekt doktor, och till och med professor.
Frikyrkorna och arbetarrörelsen är klasshissar. Osjälviskt, om än oavsiktligt, urholkar arbetarrörelsen sin egen bas.
Som ex-frälsningssoldat ser jag ibland på vår finländska medelklassiga statskyrka med lätt förundran. Vilket välstånd, vilken trygghet, vilken samhällsposition, men vad åstadkommer den?
Den där löjliga debatten om kvinnopräster! Kvinnorna var jämställda i Frälsningsarmén sedan grundandet 1865! Och den allmänna veligheten. Rädslan att ställa krav.

Min pappa var ett av fyra syskon Wahlström som blev officerare i Frälsningsarmén (ett femte blev i stället officer i Finlands armé).
De har (om jag har räknat rätt) 14 barn vid livet, men inte ett enda har stannat kvar i Frälsningsarmén. I stället finns det bland dessa Guds barnbarn allt från kväkare och katoliker till ateister och agnostiker.
Vad var det som hände?
Frälsningsarmén var trygg för barn, men ungdomarna upptäckte att den också var totalitär.
I sin bok Guds general, som handlar om William Booth, beskriver Richard Collier den klassiska frälsningsupplevelsen så här:
”Mycket kunde ha förberett en omvändelse, men när den slutligen kom skedde den plötsligt. Under ett enda bländande ögonblick uttalade Gud sin förlåtelses ord. Därpå reste sig botgöraren förvandlad genom Kristi ande.”
Ofta kunde man till och med precisera datum och tid för när man blev frälst.
Det här paradigmet är konkretiserat i ”botbänken” som finns i varje kårlokal, där en syndare ska knäböja för att söka frälsning. Det var viktigt i det viktorianska London att detta skulle ske offentligt för att rycka den nyfrälste loss från hans fördärvliga, försupna kamrater. Under friluftsmöten kunde musikkårens bastrumma vikariera som botbänk.
Om sin frälsning skulle man vittna under mötena. Den euforiska stämningen med sina många hallelujarop gjorde att Frälsningsarmén fick en glad och uppsluppen prägel.

Men min kloka pappa insåg att det fanns ett farligt element i detta – i känslan, och i omvändelsens dramatik.
En som inte har upplevt den plötsliga euforiska känslan av omvändelse kan tro att han inte är frälst på riktigt. Och sina känslor kan han inte styra. Han är maktlös.
Därför predikade pappa ofta om att frälsningen kan komma som en långsamt gryende förvissning (liksom den kom till honom själv), den behöver inte vara en plötslig känslostorm.
Men i och med det närmar man sig en liberal, konventionell kristendom – alla karismatiska rörelsers dilemma.
Institutionen stelnar. De spontana vittnesbörden blir en inövad rit.
Jag vet ingenting om karismatiska frikyrkor, men jag föreställer mig att de kämpar med liknande risker. Tungomålstalandet och profeterandet kan stelna till välinövade uppvisningar.

Där tycker jag att kyrkan har uppfattat saken rätt. När man håller på länge med en sak blir det en ritual, det är ingen idé att kämpa emot. Låt då ritualen vara vacker och meningsfull.
Många uppfattar säkert liturgin som en barlast.
Det är fel. Den är en styrka.
Erik Wahlström



Skolstart. Ann-Britt Bonns är rektor i Grundskolan Norsen. Hon välkomnar ett nytt läsår. 11.8.2022 kl. 19:16

kyrkoherdar. När Mats Lindgård i tiden besvärade sig över hur domkapitlet placerade präster i förslagsrum inför domprostvalet resulterade det i en period som blev den tuffaste i hans liv. I dag är han en chef som tror på att förankra beslut grundligt innan han genomför något. 3.8.2022 kl. 17:08

KYRKANS SKOGAR. Okunnigheten om hur man ekologiskt hållbart sköter skog är stor i kyrkan, anser präst- och kantorsparet Paula och Eeva-Stiina Lönnemo. Därför vill de se mera fredning, och mera av det nya, kontinuerliga skogsbruket. 1.8.2022 kl. 12:53

KYRKANS SKOGAR. Skogsbruksveteranen Carl-Johan Jansson i Raseborg är skeptisk till det nya kontinuerliga skogsbruket. Domkapitlet i Borgå har bett honom om argument mot den nya metoden. 1.8.2022 kl. 16:11

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58

Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41

UTSEENDE. Eva Kela blev förskräckt när hon plötsligt såg sig bli en ”medelålders tant” och gjorde ett tv-program om det som hon aldrig trodde skulle drabba henne själv. 19.2.2024 kl. 16:41

Kolumn. Då jag skriver dessa ord är det några dagar kvar tills valet till kyrkomöte. Då du läser dessa ord är valet över och vi har fått en ny samling människor som får fatta beslut om kyrkans framtid. 19.2.2024 kl. 08:00

KYRKOMÖTET. Mia Anderssén-Löf och Torsten Sandell blir prästombud i det nya kyrkomötet. De försvunna präströsterna från Åland dök upp under veckoslutet efter att ha varit borta i posten. 19.2.2024 kl. 11:56

Nattvard. Den möjlighet kyrkolagen ger att fira nattvard utanför kyrkorummet kan minskalaestadianernas behov att bilda egna församlingar. 16.2.2024 kl. 12:41

KYRKOMÖTET. Tre av fyra lekmannaombud från Borgå stift är nya i kyrkomötet. Präströster efter tisdagens kyrkomötesval är borta – i posten – och valnämnden fick avbryta rösträkningen. 14.2.2024 kl. 18:44