Ari Matikainen.
Ari Matikainen.

"Vi måste minnas bort kriget"

krig. Vi måste komma ihåg kriget för att kunna glömma det, säger regissören Ari Matikainen. 9.3.2016 kl. 00:00

Hur många generationer krävs det för att såren ska läkas? I den nya dokumentären Sota ja mielenrauha (ung. Krig och sinnesfrid) undersöker Ari Matikainen vilken inverkan de finska krigen haft på finländarnas mentalitet.

Matikainen är född 1970. Som liten pojke besökte han ofta simhallen i Joensuu tillsammans med sin morfar.

– I bassängen fanns män utan händer, utan fötter. Det var först senare som jag insåg att vi simmade på krigsveteranernas simtur. Allteftersom åren gick blev det allt glesare mellan männen i bassängen ...

Matikainen har studerat film och scenografi vid Konstindustriella högskolan och gjort flera dokumentärer, bland annat om den finska musikern Jorma Kääriäinen och den ryska författaren Viktor Jerofejev.

– I mycket av det jag gjort har diskussionen liksom dragits mot kriget. Jag ville veta: Vad är grejen?

Han tror att kriget ständigt är närvarande hos finländarna ännu i dag för att det så ofta tystats ner.

– Kriget ligger ständigt på ytan. Mina far- och morföräldrar berättade ingenting. Nu måste vi berätta. Vi måste minnas bort kriget.

Inom krigsforskningens nya grenar hittade Matikainen en språngbräda för sitt projekt. I den nya forskningen står människornas upplevelse av kriget, och hur kriget påverkade samhället strukturellt, i fokus.

– Jag började läsa doktorsavhandlingar och forskning. Jag läste i två år.

Han tog del av fotografier, dagboksanteckningar, filmklipp och brev från krigstiden.

– Jag ville fokusera på människorna, deras miner, deras känslor. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att hitta dessa känslor i till exempel gamla filmklipp från kriget. Men när du saktar ner tempot och tar bort bruset, då träder de fram.

Dokumentären Sota ja mielenrauha byggs upp av bildsegment, berättarröster och expertkommentarer. Soldaterna, många av dem för unga för att få rösta eller ens besöka en krog, får en röst. Kvinnorna som tjänade i kriget får en röst. Historiska händelser och detaljer får träda åt sidan.

– Själva kriget i sig har ju inte förtigits. Det har skrivits om kriget, gjorts många filmer. Men det finns nästan inget som behandlar det som hände i människorna, i deras inre.

Föråldrad psykiatri

I filmen används i någon mån religiös terminologi för att öppna upp soldaternas tillvaro. En av experterna, Ville Kivimäki, beskriver i filmen soldatens personliga upplevelse av att gå med i kriget som ett dop, en övergångsrit, som något som de som inte varit där inte heller kan förstå.

Det aktiva kriget, med anfall och försvar vid fronten, var lättare för männen att hantera än det ställningskrig som senare uppstod under Fortsättningskriget.

– Vid fronten hade kriget ett syfte, en rörelse. Men i skyttegravarna, i väntan på den egna döden eller på att något annat skulle hända, var det värre. Att bli kallad från fronten var också traumatiskt för många.

Depressioner var inte ovanliga. Inte heller krigsneuroser, som olika akuta stressymptom kallades. De som drabbades fick dra sig tillbaka och vila för en tid, de som mådde sämst skickades till krigssjukhusens psykiatriska avdelningar för att behandlas med föråldrade metoder.

– Kriget fick aldrig vara den primära förklaringen till männens psykiska problem. I stället ansågs problemen bero på ett medfött svagt psyke, säger Kivimäki.

Han berättar att många av männen vid fronten såg syner om sin egen eller sina vänners död. Andra fick visioner om att de skulle överleva.

När döden väl inträffat fick de anhöriga inte heller sörja ordentligt.

– Människornas personliga sorg överskuggades av fosterlandets öde, det var det som lyftes upp vid till exempel begravningarna.

Hans slutsats är att kriget varit mer traumatiserande för finländarna än vi tidigare förstått.

– Vi vet att vi har ett arv från veteranerna, men vi vet inte vad arvet består i, menar han.

Mardrömmarna kom efteråt

Regissören Matikainen berättar att arbetet med dokumentären var psykiskt tyngre än han först själv förstod.

– Jag har suttit så många timmar och läst så många brev, och det var så många öden som slutade så sorgligt. Jag har sett så många bilder på döda unga män.

Kopplingen till de egna far- och morföräldrarna, som drabbades av kriget, fanns ständigt där.

– Medan jag jobbade med dokumentären hade jag inga mardrömmar. Men så fort vi var klara kom de. Det mänskliga sinnet är nog en fascinerande sak, en omedveten skyddsmekanism hindrade den psykiska stressen under arbetets gång.

– De som var i kriget hade liknande upplevelser. Vid fronten klarade de sig, men när de kom hem kunde de drömma mardrömmar i tio år.

För dem som återvände från kriget var det många gånger svårt att påbörja ett vanligt liv igen. Hans egen morfar reagerade genom att bli överbeskyddande.

– Jag i min tur reagerade på hans försiktighet med äventyrslust och kanske överdriven oräddhet.

För finländarna överlag var det svårt att förhålla sig till krigsslutet. Finland var förlorare. Målet, att återta de förlorade områdena, hade inte uppnåtts. Och insikterna om Finlands kopplingar till nazisterna var svåra att bära.
Matikainen har djupa rötter i Karelen, i de delar Finland tvingades avstå från. Hur det gick till när hans släktingar evakuerades vet han just inget om.

– Ingen talade någonsin om det. Jag har besökt gravgården i Sordavala för att leta efter bekanta namn. Visst skulle det vara intressant att veta mer om det som hände dem.

Ett led i försöken att fylla i de kollektiva minnesluckorna är webbprojektet sotapolku.fi. Tack vare Matikainen finns nu en databas med över 95 000 stupade finländare på internet. Tjänsten är ännu inte klar, men en testversion finns redan online.

– Man kan leta fram personer och hitta information om dem. Man kan se hur deras kompanier färdades på kartan. Snart blir det också möjligt för privatpersoner att uppdatera sidan med den information om olika personer de har i till exempel sparade brev från krigstiden. Varje liten spillra av information kan vara av värde för någon annan.

Efter en tid ska också de 600 000 finländska män som överlevde kriget gå att hitta i databasen.

– Det är ett stort projekt. Ett projekt som måste göras, och som måste göras nu. Snart är de personer som har tillgång till den här informationen borta.

– Vi måste ”berätta bort” kriget.

Fattas oss något?

En av de fem experter som intervjuas i filmen är Juha Mälkki, överstelöjtnant och doktor i statsvetenskap. Han har doktorerat på vinterkriget och kan analysera kriget in i minsta detalj.

– Men när det kommer till den egna historien och min egen familj, när jag inte kan gömma mig bakom min doktorsavhandling, då blir det svårare, säger Mälkki.

Både hans morfar och farfar stred i kriget. Hans mamma skickades som krigsbarn till Sverige som 2-åring.

– Andra världskriget, med alla de trauman det medförde, stängde in sig själv i de finländska familjerna. Det har smultit samman med oss.

Nu är det dags att ta bladet från munnen.

– Det vi inte talade om med veteranerna – av respekt, av rädsla, av försiktighet – det bör vi prata om nu. Inte med dem, men med varandra.

Han säger att soldaternas känsloliv uppvisade stor variation.

– Vi kan inte veta hur kriget påverkade just våra släktingar.

Det kanske viktigaste frågan vi kan ställa oss är enligt Mälkki: fattas oss något? Den frågan bör vi tänka på när vi uppfostrar våra barn.

– Jag har tre barn. Jag frågar ständigt mig själv om jag lär dem att något fattas också dem?

Dokumentären Sota ja mielenrauha kan ses på bio.

Regi: Ari Matikainen

Procudent: Liisa Juntunen

De som fått fysiska skador fick rehabilitering, men den psykiatriska vården var ännu outvecklad vid krigsslutet.
De som fått fysiska skador fick rehabilitering, men den psykiatriska vården var ännu outvecklad vid krigsslutet.
Många av dem som stred i kriget var för unga för att rösta, men tillräckligt gamla för att döda.
Många av dem som stred i kriget var för unga för att rösta, men tillräckligt gamla för att döda.
Christa Mickelsson



Daniel Asplund är gift med Heidi, har barnen Noomi, 13, Inez,11, Elin, 7 och ett barn på väg i maj.

profilen. Daniel Asplund är kristen, make, pappa, predikant, själavårdare, företagare – och ny verksamhetsledare vid LFF, Laestadianernas Fridsföreningars förbund. 9.1.2024 kl. 18:27
Elefteria ”Ele” Apostolidou växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

ÅRETS PRÄST. Elefteria Apostolidou gick in i prästjobbet med själ och hjärta – men höll på att slita ut sig. 8.1.2024 kl. 20:38
Marianne Blom är frivillig som sjukhusvän.

esbo. I början av året gör Esbo svenska församling en satsning på frivilligverksamheten. – Det har varit mycket meningsfullt, säger Marianne Blom, som är sjukhusvän. 9.1.2024 kl. 18:58
Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog har sökt tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling.

kyrkoherdeval. Den lediganslagna tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors har lockat två sökande. De som visat intresse för tjänsten är Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog. 8.1.2024 kl. 13:21
Kvartetten som vigdes till tjänst var Joakim Oldmark, Tuomas Toivonen, Eva Ahl-Waris och Kirsi Saarinen.

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18
Stina Lindgård, Rolf Steffansson och Maria Sten har fått titeln "prost", en hederstitel för en förtjänt präst.

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46
Fram till slutet av november hade 20 339 barn under ett år döpts i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

MEDLEMMAR. Enligt en prognos från enheten för Kyrkans forskning och utbildning är antalet medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ca 3 558 000 i slutet av 2023. 29.12.2023 kl. 16:06
Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01
Under namnet Mindyjoysbokhylla inspirerar Mindy till läsning på Instagram och Facebook.

litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21
Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26
Några av Mark Levengoods livs mest meningsfulla jular var när han arbetade på långvården med gamla människor.

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58
Som en del av försoningsprogrammet tar Musalaha deltagarna ut på utfärder i öknen. Den här bilden är från ett tidigare år.

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00
Många av oss känner oss särskilt ensamma kring jul, det är inget man är ensam om säger pastorn Markus Österlund.

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59
Niklas Wallis (till vänster) är kyrkoherde i Kronoby. År 2024 får han stöd av de pensionerade herdarna Timo Saitajoki och Anders Store.

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37

Amanda Harald och Jacob Sundström under Jacobs examenskonsert i Jakobstad.

folkmusik. Genom folkmusiken har Amanda Harald och Jacob Sundström fått kontakt med sina rötter. I en värld som präglas av snabba förändringar och ett globalt klimat märker de att också andra unga intresserar sig för det förflutna. 10.5.2024 kl. 13:15
Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman blickar några decennier bakåt i tiden och ger råd till sitt yngre jag.

ETT GOTT RÅD. Kristina Stenman önskar att hon som 20-åring förstått att alla människor bär på bekymmer. 10.5.2024 kl. 13:55
Markus Meckel blev DDR:s sista utrikesminister

Tyskland. Kyrkan i DDR råkade under 40 år få möjligheten att vara ett rum där man kunde andas lite friare i kommunistregimen. Prästen Markus Meckel var med och byggde upp en opposition – och blev till sist den utrikesminister som lade ner DDR. 2.5.2024 kl. 19:00
Metodistkyrkan öppnar för samkönat – med många reservationer.

HBTQ. Metodistkyrkan har tagit ett världsomspännande beslut om att montera ner sin praxis om att homosexualitet "inte är förenlig med kristen lära". Men kyrkan sprack på kuppen. 2.5.2024 kl. 22:32
Samia Abuelfahem kockade palestinskt-jordanskt till Fredskaféet.

INVANDRARARBETE. Församlingscentret vid Lundagatan i Borgå har i åtta år varit centrum och träffpunkt för utlänningar och invandrare i Borgå med Fredscaféet. Eld­själen i arbetet är Domkyrkoförsamlingens kaplan Hanna Eisentraut-Söderström. 29.4.2024 kl. 10:00