Ari Matikainen.
Ari Matikainen.

"Vi måste minnas bort kriget"

krig. Vi måste komma ihåg kriget för att kunna glömma det, säger regissören Ari Matikainen. 9.3.2016 kl. 00:00

Hur många generationer krävs det för att såren ska läkas? I den nya dokumentären Sota ja mielenrauha (ung. Krig och sinnesfrid) undersöker Ari Matikainen vilken inverkan de finska krigen haft på finländarnas mentalitet.

Matikainen är född 1970. Som liten pojke besökte han ofta simhallen i Joensuu tillsammans med sin morfar.

– I bassängen fanns män utan händer, utan fötter. Det var först senare som jag insåg att vi simmade på krigsveteranernas simtur. Allteftersom åren gick blev det allt glesare mellan männen i bassängen ...

Matikainen har studerat film och scenografi vid Konstindustriella högskolan och gjort flera dokumentärer, bland annat om den finska musikern Jorma Kääriäinen och den ryska författaren Viktor Jerofejev.

– I mycket av det jag gjort har diskussionen liksom dragits mot kriget. Jag ville veta: Vad är grejen?

Han tror att kriget ständigt är närvarande hos finländarna ännu i dag för att det så ofta tystats ner.

– Kriget ligger ständigt på ytan. Mina far- och morföräldrar berättade ingenting. Nu måste vi berätta. Vi måste minnas bort kriget.

Inom krigsforskningens nya grenar hittade Matikainen en språngbräda för sitt projekt. I den nya forskningen står människornas upplevelse av kriget, och hur kriget påverkade samhället strukturellt, i fokus.

– Jag började läsa doktorsavhandlingar och forskning. Jag läste i två år.

Han tog del av fotografier, dagboksanteckningar, filmklipp och brev från krigstiden.

– Jag ville fokusera på människorna, deras miner, deras känslor. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att hitta dessa känslor i till exempel gamla filmklipp från kriget. Men när du saktar ner tempot och tar bort bruset, då träder de fram.

Dokumentären Sota ja mielenrauha byggs upp av bildsegment, berättarröster och expertkommentarer. Soldaterna, många av dem för unga för att få rösta eller ens besöka en krog, får en röst. Kvinnorna som tjänade i kriget får en röst. Historiska händelser och detaljer får träda åt sidan.

– Själva kriget i sig har ju inte förtigits. Det har skrivits om kriget, gjorts många filmer. Men det finns nästan inget som behandlar det som hände i människorna, i deras inre.

Föråldrad psykiatri

I filmen används i någon mån religiös terminologi för att öppna upp soldaternas tillvaro. En av experterna, Ville Kivimäki, beskriver i filmen soldatens personliga upplevelse av att gå med i kriget som ett dop, en övergångsrit, som något som de som inte varit där inte heller kan förstå.

Det aktiva kriget, med anfall och försvar vid fronten, var lättare för männen att hantera än det ställningskrig som senare uppstod under Fortsättningskriget.

– Vid fronten hade kriget ett syfte, en rörelse. Men i skyttegravarna, i väntan på den egna döden eller på att något annat skulle hända, var det värre. Att bli kallad från fronten var också traumatiskt för många.

Depressioner var inte ovanliga. Inte heller krigsneuroser, som olika akuta stressymptom kallades. De som drabbades fick dra sig tillbaka och vila för en tid, de som mådde sämst skickades till krigssjukhusens psykiatriska avdelningar för att behandlas med föråldrade metoder.

– Kriget fick aldrig vara den primära förklaringen till männens psykiska problem. I stället ansågs problemen bero på ett medfött svagt psyke, säger Kivimäki.

Han berättar att många av männen vid fronten såg syner om sin egen eller sina vänners död. Andra fick visioner om att de skulle överleva.

När döden väl inträffat fick de anhöriga inte heller sörja ordentligt.

– Människornas personliga sorg överskuggades av fosterlandets öde, det var det som lyftes upp vid till exempel begravningarna.

Hans slutsats är att kriget varit mer traumatiserande för finländarna än vi tidigare förstått.

– Vi vet att vi har ett arv från veteranerna, men vi vet inte vad arvet består i, menar han.

Mardrömmarna kom efteråt

Regissören Matikainen berättar att arbetet med dokumentären var psykiskt tyngre än han först själv förstod.

– Jag har suttit så många timmar och läst så många brev, och det var så många öden som slutade så sorgligt. Jag har sett så många bilder på döda unga män.

Kopplingen till de egna far- och morföräldrarna, som drabbades av kriget, fanns ständigt där.

– Medan jag jobbade med dokumentären hade jag inga mardrömmar. Men så fort vi var klara kom de. Det mänskliga sinnet är nog en fascinerande sak, en omedveten skyddsmekanism hindrade den psykiska stressen under arbetets gång.

– De som var i kriget hade liknande upplevelser. Vid fronten klarade de sig, men när de kom hem kunde de drömma mardrömmar i tio år.

För dem som återvände från kriget var det många gånger svårt att påbörja ett vanligt liv igen. Hans egen morfar reagerade genom att bli överbeskyddande.

– Jag i min tur reagerade på hans försiktighet med äventyrslust och kanske överdriven oräddhet.

För finländarna överlag var det svårt att förhålla sig till krigsslutet. Finland var förlorare. Målet, att återta de förlorade områdena, hade inte uppnåtts. Och insikterna om Finlands kopplingar till nazisterna var svåra att bära.
Matikainen har djupa rötter i Karelen, i de delar Finland tvingades avstå från. Hur det gick till när hans släktingar evakuerades vet han just inget om.

– Ingen talade någonsin om det. Jag har besökt gravgården i Sordavala för att leta efter bekanta namn. Visst skulle det vara intressant att veta mer om det som hände dem.

Ett led i försöken att fylla i de kollektiva minnesluckorna är webbprojektet sotapolku.fi. Tack vare Matikainen finns nu en databas med över 95 000 stupade finländare på internet. Tjänsten är ännu inte klar, men en testversion finns redan online.

– Man kan leta fram personer och hitta information om dem. Man kan se hur deras kompanier färdades på kartan. Snart blir det också möjligt för privatpersoner att uppdatera sidan med den information om olika personer de har i till exempel sparade brev från krigstiden. Varje liten spillra av information kan vara av värde för någon annan.

Efter en tid ska också de 600 000 finländska män som överlevde kriget gå att hitta i databasen.

– Det är ett stort projekt. Ett projekt som måste göras, och som måste göras nu. Snart är de personer som har tillgång till den här informationen borta.

– Vi måste ”berätta bort” kriget.

Fattas oss något?

En av de fem experter som intervjuas i filmen är Juha Mälkki, överstelöjtnant och doktor i statsvetenskap. Han har doktorerat på vinterkriget och kan analysera kriget in i minsta detalj.

– Men när det kommer till den egna historien och min egen familj, när jag inte kan gömma mig bakom min doktorsavhandling, då blir det svårare, säger Mälkki.

Både hans morfar och farfar stred i kriget. Hans mamma skickades som krigsbarn till Sverige som 2-åring.

– Andra världskriget, med alla de trauman det medförde, stängde in sig själv i de finländska familjerna. Det har smultit samman med oss.

Nu är det dags att ta bladet från munnen.

– Det vi inte talade om med veteranerna – av respekt, av rädsla, av försiktighet – det bör vi prata om nu. Inte med dem, men med varandra.

Han säger att soldaternas känsloliv uppvisade stor variation.

– Vi kan inte veta hur kriget påverkade just våra släktingar.

Det kanske viktigaste frågan vi kan ställa oss är enligt Mälkki: fattas oss något? Den frågan bör vi tänka på när vi uppfostrar våra barn.

– Jag har tre barn. Jag frågar ständigt mig själv om jag lär dem att något fattas också dem?

Dokumentären Sota ja mielenrauha kan ses på bio.

Regi: Ari Matikainen

Procudent: Liisa Juntunen

De som fått fysiska skador fick rehabilitering, men den psykiatriska vården var ännu outvecklad vid krigsslutet.
De som fått fysiska skador fick rehabilitering, men den psykiatriska vården var ännu outvecklad vid krigsslutet.
Många av dem som stred i kriget var för unga för att rösta, men tillräckligt gamla för att döda.
Många av dem som stred i kriget var för unga för att rösta, men tillräckligt gamla för att döda.
Christa Mickelsson



I november 2020 samlades kyrkomötesombuden med munskydd – vårens session ordnas i augusti på grund av coronaepidemin.

KYRKOMÖTET. Kyrkomötet samlas den här veckan till session i Åbo. Frågor på agendan är bland annat bönens plats i kyrkan, en jämställdhetsplan för kyrkan – och frågan om samkönade äktenskap. 3.8.2021 kl. 15:43
Katri Kanninen är psykologie doktor, terapeut och författare. Hon vårdar sin Gudsrelation till exempel genom att bikta sig.

BÖN. Den anknytning vi har till våra föräldrar blir en upplevelse som vi upprepar i alla våra relationer – också i relationen till Gud. – Att be för sig själv är svårt men fascinerande, säger psykologen och terapeuten Katri Kanninen. 2.8.2021 kl. 17:42
Leif Kronqvists intresse för att bygga fioler väcktes under en arbiskurs.

SKOTTSKADA. När Leif Kronqvist var åtta år sköt hans vän honom i halsen med ett litet gevär. – Jag är inte bitter på honom – han var ju bara ett barn och han kunde ju inte ha vetat att geväret var laddat. 3.8.2021 kl. 08:00
Johanna Evenson stortrivs hemma i hängmattan i Bovik. Ibland får hon besök av grannens kor.

Kulturer. Johanna Evenson växte upp på olika håll i Svenskfinland, bodde i USA i trettio år – och har nu återvänt till Åland. Varje gång hon stiger in i sitt arbetsrum – en 1400-talskyrka – tänker hon: Wow, tänk att jag får bo här! 22.7.2021 kl. 08:00
Att blir pappa var en större omställning än jag någonsin hade tänkt mig, säger Erik Abbor.

Papparoll. För Erik Abbor tog det flera år att landa i rollen som pappa. 21.7.2021 kl. 08:00
– Jag vill gärna fortsätta skriva musik och ge ut den, att folk lyssnar och blir berörda och får ut någonting av den.

musik. Musiken har funnits med Susanna Sandell hela livet. Hon har studerat musikpedagogik och har skrivit egen musik sedan tonåren. I maj släppte hon sin första egna singel och mer är på gång. 8.7.2021 kl. 08:00
Pamela Granskog bor i Haga där parkerna finns nära.

STADSBO. Pamela Granskog känner sig som helsingforsare i Österbotten och som österbottning i Helsingfors. Om hon skulle få bestämma skulle alla åka på utbyte till andra regioner. 22.7.2021 kl. 06:00
Mi Lassila önskar att alla vuxna som inte är på läger ber för lägren och konfirmanderna. –Det betyder otroligt mycket.

KONFIRMANDLÄGER. Mi Lassila har 80–90 konfirmandläger bakom sig. För henne är konfirmandlägret en plats där man kan inse att man är älskad. 7.7.2021 kl. 08:00
Johan Candelin och den andra styrelsemedlemmen från Martyrkyrkans vänner som stått åtalade för penninginsamlingsbrott frias också av Vasa hovrätt.

RÄTTEGÅNG. Vasa hovrätt gör samma bedömning som Mellersta Österbottens tingsrätt och friar Martyrkyrkans vänners ordförande Johan Candelin samt den styrelsemedlem som stått åtalade för penninginsamlingsbrott. Den springande punkten i åtalet har handlat om huruvida Martyrkyrkans vänner i sin insamling riktat sig till en på förhand bestämd och avgränsad grupp för vilket det inte krävs insamlingstillstånd eller om man riktat sig till en bredare allmänhet, vilket hade krävt ett insamlingstillstånd. 2.7.2021 kl. 15:21
Henrik Lindberg har inget eget arbetsrum, utan sitter där det finns en ledig stol.

ledarskap. Vad är en ledares viktigaste egenskap? Gott självförtroende, säger Henrik ”Henka” Lindberg, som leder produktionsbolaget Parad. Han vill skapa en arbetskultur där det är tryggt att misslyckas. 
– Först då kan kreativiteten flöda. 27.6.2021 kl. 13:42
Döden är en del av livet. Att inte blunda för den är livsviktigt i synnerhet för oss som är gamla, säger Patricia Tudor-
Sandahl.

ÅLDRANDE. Författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl har skrivit en ny bok, ”Mer levande med åren”, om modet att åldras och bli sams med det paradoxala och motsägelsefulla som ryms inom oss. 24.6.2021 kl. 00:00
Jimmy är väldigt tacksam för sin familj. – Det är till stor del på grund av dem som jag orkat under de senaste åren.

FÖRLÅTELSE. Jimmy Sundström har levt med konstant värk i kroppen i femton år. Bakom värken ligger ett trauma – han var med om övergrepp när han var tolv år. – De senaste femton åren har inte varit lätta, men med Guds hjälp har jag kunnat förlåta och få frid. 23.6.2021 kl. 09:00
– Jag vill visa att kyrkan har mitt ansikte också, inte bara biskopens, säger Laura Leipakka.

GENERATION Y. – När man frågar millennialer vad de vill att kyrkan ska göra svarar många: Vi vill inte ha något av kyrkan, det räcker att kyrkan finns där. Vi kan komma om det är någon kris eller om vi vill gifta oss, säger Laura Leipakka. 8.7.2021 kl. 06:00
Johanneskyrkans norra torn och dess gargoyler väntar fortfarande på restaurering.

johanneskyrkan. Johanneskyrkans fasad med sina gargoyler, rosettfönster och fialer får en grundlig genomgång i samband med fasadrenoveringen. 23.6.2021 kl. 06:00
Daniela Hildén jobbar som familjearbetare.

FRIHET. "Varje sommar när vi åker iväg med vår fullastade båt fladdrar det en massa fjärilar i min mage." 23.6.2021 kl. 06:00

Jimmy Österbacka har fördjupat sig i kristen mystik och arbetar med en doktorsavhandling i ämnet.

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53
Redan som tonåring vurmade Stefan Löv för rock. Det gör han fortfarande.

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25
Michaela von Kügelgen dikterade sin första bok för sin dagistant när hon var fem år.

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00
Om kroppen kremeras eller inte varierar från fall till fall.

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17
– Jag gick ifrån ett jobb tusentals musiker ha. Det var inte ens svårt. Det kan bara ha varit Gud, säger Ben Clark.

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59