Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.
Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.

"Mitt huvud är sorgligare än böckerna"

författare. Karin Erlandsson skriver deckare – och går i kyrkan varje söndag. 3.3.2016 kl. 11:23

Efter att Karin Erlandsson blivit utbränd och repat sig insåg hon att hon måste skriva klar den roman hon jobbat på i femton år.
– Tydligen blir jag sjuk om jag inte skriver, tänkte jag.
– Det var en jättekris. Jag måste verkligen fundera på vad jag höll på med och vad som var meningen med mitt liv. Jag kom till att jag måste visa mig själv så mycket respekt att jag avslutar det här projektet. Hur det än går ska boken bli färdig, även om den inte blir utgiven.
Minkriket blev inte bara utgiven, den sålde också bra och fick fina recensioner. Nu, i början av mars, kommer Erlandssons andra bok, deckaren Missdåd. Samtidigt är hon tjänstledig från jobbet på tidningen Nya Åland för att skriva en tredje roman. Nu får hon vänja sig vid att kallas författare.
– Jag var på en fest där ingen kände mig. Och jag tänkte att målet med kvällen skulle vara att jag skulle kunna säga att jag är författare utan att darra och utan att skämta bort det. I och med att min andra roman kommer ut nu så är det klart att jag måste börja inse att jag kan kalla mig författare utan att börja skratta själv.

Orsaken till att hon skrev på sin debutroman så länge var att hon visste att boken skulle sluta med ett svek, men hon kunde inte komma på motiveringen till sveket.
– Jag behövde bli äldre och visare och gå igenom svåra saker för att komma på lösningen. Minkfarmarens fru drabbas av sekundär barnlöshet, och det låter hon gå ut över den existerande dottern. Vi lider också av sekundär barnlöshet, min man Fredrik och jag. Vi verkar inte kunna få fler biologiska barn. Jag förstod att den sorgen kan man bli galen av, och när jag kom på det gick det snabbt att skriva boken.
Den bok hon nu är aktuell med vågar hon inte säga så mycket om – förklarar man en deckare för mycket gissar läsarna snabbt vem som är mördaren.
– Det tog tid för mig att inse att deckaren handlar om sorg. Min man säger att jag skriver feel-bad-böcker, men själv tycker jag inte att mina böcker är så sorgliga. Mitt huvud är betydligt sorgligare än böckerna.
Deckaren utspelar sig i Österbotten, och som många romaner som utspelar sig där handlar den också om religion.
– Jag tror inte att man kan skriva om människor i Österbotten utan att förhålla sig till religion. I den här boken syns många former av kristenhet, både sådan som är god och sådan som är mindre god.

Karin Erlandsson är uppvuxen i Nykarleby, men hennes mamma kommer från Pargas och pappa från Pedersöre. Familjen talade inte dialekt hemma, och hon avundas dem som har dialekten som ett andra modersmål. Det finns en exakthet i dialekten som hon strävar efter trots att hon skriver på standardspråk.
– I Nykarleby var det bara min familj och familjen Klingenberg som inte pratade dialekt, säger hon och skrattar högt och länge. – Får man säga det?
Inte ens med kompisarna bytte hon någonsin till dialekt.
– Jag var så dum att jag inte fattade att man måste byta. Jag minns en incident från lågstadiet då läraren sa att nu ska alla börja prata standardsvenska i skolan. Och jag var en av de mest hysteriska: Å nej, hur ska vi klara av det! Min självbild var sådan att jag var som alla andra.
Karin Erlandsson är uppvuxen med en aktiv kristen tro.

Var är du med tron just nu? Du har säkert haft faser?
– Jo, jag har haft faser. Men nu ska jag säga något riktigt religiöst: Gud har inte haft faser med mig, säger hon.
I mars i fjol blev hon trött på att hon kallade sig kristen utan att ha tid att gå i kyrkan.
– Då tänkte jag att nu ska jag gå i kyrkan varje söndag i ett år, för jag tänkte att någon har ju uppenbarligen tänkt till där, det finns en dramaturgi under året … och så började jag gå varje söndag. Men nu är det så att man kan ju inte gå i kyrkan utan att bli påverkad. Så nu är jag jättereligiös!
– Jag trivs verkligen bra där i kyrkbänken om söndagarna. Man sitter där och ser sig omkring och undrar att var är den och den i dag då – vi är ju inte alltid så många på plats, säger hon, skrattar igen.
– Jag tycker faktiskt om det. Jag tycker nästan bäst om de här vardagssöndagarna, du vet, typ 45:e söndagen efter trefaldighet, då inget händer, utan vi får höra en halvinspirerad predikan om ett konstigt bibelställe. Dem tycker jag jättemycket om. Jag märker att vilken känsla jag än kommer med till kyrkan så visar bibeltexterna och psalmtexterna att någon redan varit med om samma sak. Det har till och med skrivits psalmer om barnlöshet eller andra stora sorger, jag kan komma dit med vilken känsla som helst och det finns till och med ritualer för den.

Medan hon skrev deckaren jobbade hon samtidigt på en bok om ett tungt och svårt ämne som tangerar upplevelser hennes goda vänner haft: berättelsen om ett barn som dör i cancer. Hon jobbade på böckerna parallellt under en period då hon hade ett arbetsstipendium på tre månader.
– Planen var att jag skulle skriva ”cancerboken”, som jag så muntert kallar den. Men jag måste möta så mycket av min egen sorg i den att jag skrev den måndag till onsdag, och i ren terapi skrev jag en deckare torsdag och fredag. Så känslan varje torsdag: Wohoo, jag får skriva deckare! Samtidigt som cancerboken var absolut nödvändig att skriva.
Den första varianten är klar nu, men den kräver oerhört mycket arbete eftersom den är så sorglig.
– Jag har inte klarat av att läsa den själv. Då kan man inte tro att någon annan ska vilja göra det heller. Men någon gång ska jag göra den klar.

Just nu jobbar Karin Erlandsson med den andra delen i deckartrilogin, som ska handla om mäns våld mot kvinnor, mot samhället och mot sig själva. Dessutom ska hon försöka skriva ett råmanus på en annan roman. Hon är en mycket strukturerad författare.
– Jag brukar räkna ut exakt hur många ord per dag jag måste skriva för att få texten klar enligt den tidtabell jag har. När jag skrev Minkriket skrev jag 1 000 ord per dag, i höst har jag skrivit 500. 500 ord tar en kvart, inte mer än så. Under den här stipendieperioden skriver jag 4 000 ord om dagen.
När hon skriver stannar hon inte upp och funderar, det gör hon senare, då hon redigerar.
– Jag jämför den första skrivfasen med diarré! Den tekniken fungerar för mig. Men det ska bli oändligt skönt att få koncentrera sig på att skriva på heltid. Det måste rimligtvis hända något med texterna då jag inte behöver fundera på jobbet. Det ska bli skönt att få bli uppslukad av mina egna världar.

Sofia Torvalds



– Det är egentligen konstigt att vi inte har en jättestark kristen miljörörelse, för i princip är det ju vårt uppdrag som människor att förvalta det som Gud har skapat, säger ekobonden Mats Björklund.

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53
Charlotte Steffansson-Myrskog är hemma med dottern Alice, 8 månader, i höst. Hennes favoritplats i stan är Gammelstaden.

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30
Björn Wallén har varit direktor på Lärkkulla sedan början av april 2014. Han var också lärare och utbildningschef på Lärkkulla under åren 1986-1998.

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01
Vid sidan av musik är navigation och båtliv ett stort intresse för Yngve Svarvar. Han har också byggt några småbåtar.

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40
Mari Valjakka har återvänt till hemtrakterna i Ivalo.

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43
När en tornado närmade sig staden Amory i Mississippi i USA började meteorologen Matt Laubhan be.

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37
Jan-Gustav Björk är kaplan i Jakobstads svenska församling.

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23
Stefan Myrskog hoppas nya läsare ska hitta Nyckeln-webbsidan.

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52