Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.
Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.

"Mitt huvud är sorgligare än böckerna"

författare. Karin Erlandsson skriver deckare – och går i kyrkan varje söndag. 3.3.2016 kl. 11:23

Efter att Karin Erlandsson blivit utbränd och repat sig insåg hon att hon måste skriva klar den roman hon jobbat på i femton år.
– Tydligen blir jag sjuk om jag inte skriver, tänkte jag.
– Det var en jättekris. Jag måste verkligen fundera på vad jag höll på med och vad som var meningen med mitt liv. Jag kom till att jag måste visa mig själv så mycket respekt att jag avslutar det här projektet. Hur det än går ska boken bli färdig, även om den inte blir utgiven.
Minkriket blev inte bara utgiven, den sålde också bra och fick fina recensioner. Nu, i början av mars, kommer Erlandssons andra bok, deckaren Missdåd. Samtidigt är hon tjänstledig från jobbet på tidningen Nya Åland för att skriva en tredje roman. Nu får hon vänja sig vid att kallas författare.
– Jag var på en fest där ingen kände mig. Och jag tänkte att målet med kvällen skulle vara att jag skulle kunna säga att jag är författare utan att darra och utan att skämta bort det. I och med att min andra roman kommer ut nu så är det klart att jag måste börja inse att jag kan kalla mig författare utan att börja skratta själv.

Orsaken till att hon skrev på sin debutroman så länge var att hon visste att boken skulle sluta med ett svek, men hon kunde inte komma på motiveringen till sveket.
– Jag behövde bli äldre och visare och gå igenom svåra saker för att komma på lösningen. Minkfarmarens fru drabbas av sekundär barnlöshet, och det låter hon gå ut över den existerande dottern. Vi lider också av sekundär barnlöshet, min man Fredrik och jag. Vi verkar inte kunna få fler biologiska barn. Jag förstod att den sorgen kan man bli galen av, och när jag kom på det gick det snabbt att skriva boken.
Den bok hon nu är aktuell med vågar hon inte säga så mycket om – förklarar man en deckare för mycket gissar läsarna snabbt vem som är mördaren.
– Det tog tid för mig att inse att deckaren handlar om sorg. Min man säger att jag skriver feel-bad-böcker, men själv tycker jag inte att mina böcker är så sorgliga. Mitt huvud är betydligt sorgligare än böckerna.
Deckaren utspelar sig i Österbotten, och som många romaner som utspelar sig där handlar den också om religion.
– Jag tror inte att man kan skriva om människor i Österbotten utan att förhålla sig till religion. I den här boken syns många former av kristenhet, både sådan som är god och sådan som är mindre god.

Karin Erlandsson är uppvuxen i Nykarleby, men hennes mamma kommer från Pargas och pappa från Pedersöre. Familjen talade inte dialekt hemma, och hon avundas dem som har dialekten som ett andra modersmål. Det finns en exakthet i dialekten som hon strävar efter trots att hon skriver på standardspråk.
– I Nykarleby var det bara min familj och familjen Klingenberg som inte pratade dialekt, säger hon och skrattar högt och länge. – Får man säga det?
Inte ens med kompisarna bytte hon någonsin till dialekt.
– Jag var så dum att jag inte fattade att man måste byta. Jag minns en incident från lågstadiet då läraren sa att nu ska alla börja prata standardsvenska i skolan. Och jag var en av de mest hysteriska: Å nej, hur ska vi klara av det! Min självbild var sådan att jag var som alla andra.
Karin Erlandsson är uppvuxen med en aktiv kristen tro.

Var är du med tron just nu? Du har säkert haft faser?
– Jo, jag har haft faser. Men nu ska jag säga något riktigt religiöst: Gud har inte haft faser med mig, säger hon.
I mars i fjol blev hon trött på att hon kallade sig kristen utan att ha tid att gå i kyrkan.
– Då tänkte jag att nu ska jag gå i kyrkan varje söndag i ett år, för jag tänkte att någon har ju uppenbarligen tänkt till där, det finns en dramaturgi under året … och så började jag gå varje söndag. Men nu är det så att man kan ju inte gå i kyrkan utan att bli påverkad. Så nu är jag jättereligiös!
– Jag trivs verkligen bra där i kyrkbänken om söndagarna. Man sitter där och ser sig omkring och undrar att var är den och den i dag då – vi är ju inte alltid så många på plats, säger hon, skrattar igen.
– Jag tycker faktiskt om det. Jag tycker nästan bäst om de här vardagssöndagarna, du vet, typ 45:e söndagen efter trefaldighet, då inget händer, utan vi får höra en halvinspirerad predikan om ett konstigt bibelställe. Dem tycker jag jättemycket om. Jag märker att vilken känsla jag än kommer med till kyrkan så visar bibeltexterna och psalmtexterna att någon redan varit med om samma sak. Det har till och med skrivits psalmer om barnlöshet eller andra stora sorger, jag kan komma dit med vilken känsla som helst och det finns till och med ritualer för den.

Medan hon skrev deckaren jobbade hon samtidigt på en bok om ett tungt och svårt ämne som tangerar upplevelser hennes goda vänner haft: berättelsen om ett barn som dör i cancer. Hon jobbade på böckerna parallellt under en period då hon hade ett arbetsstipendium på tre månader.
– Planen var att jag skulle skriva ”cancerboken”, som jag så muntert kallar den. Men jag måste möta så mycket av min egen sorg i den att jag skrev den måndag till onsdag, och i ren terapi skrev jag en deckare torsdag och fredag. Så känslan varje torsdag: Wohoo, jag får skriva deckare! Samtidigt som cancerboken var absolut nödvändig att skriva.
Den första varianten är klar nu, men den kräver oerhört mycket arbete eftersom den är så sorglig.
– Jag har inte klarat av att läsa den själv. Då kan man inte tro att någon annan ska vilja göra det heller. Men någon gång ska jag göra den klar.

Just nu jobbar Karin Erlandsson med den andra delen i deckartrilogin, som ska handla om mäns våld mot kvinnor, mot samhället och mot sig själva. Dessutom ska hon försöka skriva ett råmanus på en annan roman. Hon är en mycket strukturerad författare.
– Jag brukar räkna ut exakt hur många ord per dag jag måste skriva för att få texten klar enligt den tidtabell jag har. När jag skrev Minkriket skrev jag 1 000 ord per dag, i höst har jag skrivit 500. 500 ord tar en kvart, inte mer än så. Under den här stipendieperioden skriver jag 4 000 ord om dagen.
När hon skriver stannar hon inte upp och funderar, det gör hon senare, då hon redigerar.
– Jag jämför den första skrivfasen med diarré! Den tekniken fungerar för mig. Men det ska bli oändligt skönt att få koncentrera sig på att skriva på heltid. Det måste rimligtvis hända något med texterna då jag inte behöver fundera på jobbet. Det ska bli skönt att få bli uppslukad av mina egna världar.

Sofia Torvalds



Ledare. ”Begravningar över internet erbjuder anhöriga stor tröst. Webbutsändningen ger familj och vänner möjligheten att säga adjö. De som inte kan resa till begravningen kan se den hemma, live eller som en fördröjd utsändning på en tid som passar dem bäst – at their convenience.” Texten är översatt från en av de många amerikanska företag som i kommersiellt syfte redan erbjuder tjänster som den här. 3.3.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. ”Varför har män så svårt att tala om sina känslor? Gå in på www.nämnerintesitensnamn.nu och diskutera.” Min blick föll på det obetydliga typografiska elementet som avslutade tidningens reportage om ett diskussionsforum för män.  3.3.2011 kl. 00:00

Världen. Den pakistanska talibanrörelsen har tagit på sig mordet på minister Shahbaz Bhatti, skriver Hufvudstadsbladet. 2.3.2011 kl. 00:00

Världen. Johan Candelin har gjort en videointervju med Shahbaz Bhatti, som skulle överlämnas till tevekanalerna Al-Jazeera och BBC World ifall Bhatti dödas. Intervjun har nu publicerats. 2.3.2011 kl. 00:00

Världen. Shahbaz Bhattis martyrdöd släcker hoppet för de kristna i Pakistan. Så kommenterar Johan Candelin nyheten om att minoritetsminister Shahbaz Bhatti mördats i Islamabad på onsdagmorgonen klockan nio lokal tid. 2.3.2011 kl. 00:00

Människa. Dag efter dag, månad efter månad. Det lilla skyltfönstret på Mannerheimvägen med synliga bibelord uppmuntrar, förargar och väcker intresse. 2.3.2011 kl. 00:00

Världen. Pakistans minoritetsminister har dödats av beväpnade män i Islamabad. 2.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Allt fler studerande har svårt att få studiestödet att räcka till för sina basbehov. 2.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Den nuvarande regeringen föreslår inte förbud av imagemarknadsföringen av alkohol. 1.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Jakobstads Fridsförening har valt Krister Snellman till ny ordförande. 1.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Från och med nu vill Kyrkostyrelsen leva som den lär på miljöområdet. 1.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. De förorätter kyrkan gjort mot samekulturen bör utredas och kyrkan be om ursäkt. Den hälsningen framförde sametingets ordförande Klemetti Näkkäläjärvi till seminariet som behandlade Lars Levi Laestadius i Torneå senaste vecka. 28.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskopen i St. Mickel, Seppo Häkkinen, uttrycker i en kolumn i tidningen Sana sin oro över prästers låga intresse för bibelläsning. 28.2.2011 kl. 00:00

Människa. Vad är ett äkta möte och hur ska vi göra för att bli bättre på att mötas på riktigt? 26.2.2011 kl. 00:00

Kultur. Kultur är ett bra redskap för religionen men resultatet blir lätt övertydligt och undermåligt. Så säger Karin Erlandsson, nygammal kulturredaktör på tidningen Nya Åland. Att kultur och religion hör ihop är hon övertygad om. 25.2.2011 kl. 00:00

Julen bryter av mot vardagen och slitet. Därför känns den så viktig för många av oss, säger Maria Sundblom Lindberg.

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01
Eva Biaudet önskar sig stöd för de mänskliga rättigheterna i julklapp.

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01

profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13
När han mådde så dåligt att färgerna försvann ur hans liv började Matti Aspvik fotografera.

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25
Han kallar sig en rastös rebell som hittat hem. Magnus Persson, tidigare pastor i partykyrkan United är nu lutherska präst.

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05