Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.
Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.

"Mitt huvud är sorgligare än böckerna"

författare. Karin Erlandsson skriver deckare – och går i kyrkan varje söndag. 3.3.2016 kl. 11:23

Efter att Karin Erlandsson blivit utbränd och repat sig insåg hon att hon måste skriva klar den roman hon jobbat på i femton år.
– Tydligen blir jag sjuk om jag inte skriver, tänkte jag.
– Det var en jättekris. Jag måste verkligen fundera på vad jag höll på med och vad som var meningen med mitt liv. Jag kom till att jag måste visa mig själv så mycket respekt att jag avslutar det här projektet. Hur det än går ska boken bli färdig, även om den inte blir utgiven.
Minkriket blev inte bara utgiven, den sålde också bra och fick fina recensioner. Nu, i början av mars, kommer Erlandssons andra bok, deckaren Missdåd. Samtidigt är hon tjänstledig från jobbet på tidningen Nya Åland för att skriva en tredje roman. Nu får hon vänja sig vid att kallas författare.
– Jag var på en fest där ingen kände mig. Och jag tänkte att målet med kvällen skulle vara att jag skulle kunna säga att jag är författare utan att darra och utan att skämta bort det. I och med att min andra roman kommer ut nu så är det klart att jag måste börja inse att jag kan kalla mig författare utan att börja skratta själv.

Orsaken till att hon skrev på sin debutroman så länge var att hon visste att boken skulle sluta med ett svek, men hon kunde inte komma på motiveringen till sveket.
– Jag behövde bli äldre och visare och gå igenom svåra saker för att komma på lösningen. Minkfarmarens fru drabbas av sekundär barnlöshet, och det låter hon gå ut över den existerande dottern. Vi lider också av sekundär barnlöshet, min man Fredrik och jag. Vi verkar inte kunna få fler biologiska barn. Jag förstod att den sorgen kan man bli galen av, och när jag kom på det gick det snabbt att skriva boken.
Den bok hon nu är aktuell med vågar hon inte säga så mycket om – förklarar man en deckare för mycket gissar läsarna snabbt vem som är mördaren.
– Det tog tid för mig att inse att deckaren handlar om sorg. Min man säger att jag skriver feel-bad-böcker, men själv tycker jag inte att mina böcker är så sorgliga. Mitt huvud är betydligt sorgligare än böckerna.
Deckaren utspelar sig i Österbotten, och som många romaner som utspelar sig där handlar den också om religion.
– Jag tror inte att man kan skriva om människor i Österbotten utan att förhålla sig till religion. I den här boken syns många former av kristenhet, både sådan som är god och sådan som är mindre god.

Karin Erlandsson är uppvuxen i Nykarleby, men hennes mamma kommer från Pargas och pappa från Pedersöre. Familjen talade inte dialekt hemma, och hon avundas dem som har dialekten som ett andra modersmål. Det finns en exakthet i dialekten som hon strävar efter trots att hon skriver på standardspråk.
– I Nykarleby var det bara min familj och familjen Klingenberg som inte pratade dialekt, säger hon och skrattar högt och länge. – Får man säga det?
Inte ens med kompisarna bytte hon någonsin till dialekt.
– Jag var så dum att jag inte fattade att man måste byta. Jag minns en incident från lågstadiet då läraren sa att nu ska alla börja prata standardsvenska i skolan. Och jag var en av de mest hysteriska: Å nej, hur ska vi klara av det! Min självbild var sådan att jag var som alla andra.
Karin Erlandsson är uppvuxen med en aktiv kristen tro.

Var är du med tron just nu? Du har säkert haft faser?
– Jo, jag har haft faser. Men nu ska jag säga något riktigt religiöst: Gud har inte haft faser med mig, säger hon.
I mars i fjol blev hon trött på att hon kallade sig kristen utan att ha tid att gå i kyrkan.
– Då tänkte jag att nu ska jag gå i kyrkan varje söndag i ett år, för jag tänkte att någon har ju uppenbarligen tänkt till där, det finns en dramaturgi under året … och så började jag gå varje söndag. Men nu är det så att man kan ju inte gå i kyrkan utan att bli påverkad. Så nu är jag jättereligiös!
– Jag trivs verkligen bra där i kyrkbänken om söndagarna. Man sitter där och ser sig omkring och undrar att var är den och den i dag då – vi är ju inte alltid så många på plats, säger hon, skrattar igen.
– Jag tycker faktiskt om det. Jag tycker nästan bäst om de här vardagssöndagarna, du vet, typ 45:e söndagen efter trefaldighet, då inget händer, utan vi får höra en halvinspirerad predikan om ett konstigt bibelställe. Dem tycker jag jättemycket om. Jag märker att vilken känsla jag än kommer med till kyrkan så visar bibeltexterna och psalmtexterna att någon redan varit med om samma sak. Det har till och med skrivits psalmer om barnlöshet eller andra stora sorger, jag kan komma dit med vilken känsla som helst och det finns till och med ritualer för den.

Medan hon skrev deckaren jobbade hon samtidigt på en bok om ett tungt och svårt ämne som tangerar upplevelser hennes goda vänner haft: berättelsen om ett barn som dör i cancer. Hon jobbade på böckerna parallellt under en period då hon hade ett arbetsstipendium på tre månader.
– Planen var att jag skulle skriva ”cancerboken”, som jag så muntert kallar den. Men jag måste möta så mycket av min egen sorg i den att jag skrev den måndag till onsdag, och i ren terapi skrev jag en deckare torsdag och fredag. Så känslan varje torsdag: Wohoo, jag får skriva deckare! Samtidigt som cancerboken var absolut nödvändig att skriva.
Den första varianten är klar nu, men den kräver oerhört mycket arbete eftersom den är så sorglig.
– Jag har inte klarat av att läsa den själv. Då kan man inte tro att någon annan ska vilja göra det heller. Men någon gång ska jag göra den klar.

Just nu jobbar Karin Erlandsson med den andra delen i deckartrilogin, som ska handla om mäns våld mot kvinnor, mot samhället och mot sig själva. Dessutom ska hon försöka skriva ett råmanus på en annan roman. Hon är en mycket strukturerad författare.
– Jag brukar räkna ut exakt hur många ord per dag jag måste skriva för att få texten klar enligt den tidtabell jag har. När jag skrev Minkriket skrev jag 1 000 ord per dag, i höst har jag skrivit 500. 500 ord tar en kvart, inte mer än så. Under den här stipendieperioden skriver jag 4 000 ord om dagen.
När hon skriver stannar hon inte upp och funderar, det gör hon senare, då hon redigerar.
– Jag jämför den första skrivfasen med diarré! Den tekniken fungerar för mig. Men det ska bli oändligt skönt att få koncentrera sig på att skriva på heltid. Det måste rimligtvis hända något med texterna då jag inte behöver fundera på jobbet. Det ska bli skönt att få bli uppslukad av mina egna världar.

Sofia Torvalds



Kyrka. Duvor, palmer och eller kanske Jona i valens buk? Från och med torsdag pryder glada målningar gjorda av barn koret i Lumparlands kyrka. 31.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Nokiamissionens ledare Markku Koivisto har fått lämna sin tjänst på grund av sexuella överträdelser. 30.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Svenskspråkiga fångar i Finland har små chanser till själavård på sitt modersmål. Nu ska det andliga arbetet bland fångarna förbättras. 30.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Esbo svenska församling har hyrt in proffshjälp för att sköta strömningen av gudstjänsterna, berättar kyrkoherde Kira Ertman.

Coronapandemin. På dörren till kyrksalen är en lapp upptejpad: max 10 personer får vistas här. Församlingen har blivit inkastad i en ny, digital vardag. Samtidigt som man hittar nya vägar att nå ut till människor vill man värna om dem som inte rör sig på sociala medier. 23.4.2020 kl. 15:35
Bo-Göran Åstrand

Coronapandemin. Det finns inga tecken på panik i stiftet. Efter att ha kollat läget med de flesta kyrkoherdarna är biskop Bo-Göran Åstrand både imponerad och bekymrad. 23.4.2020 kl. 12:41
Håkan Nyman och Mårten Malmström har känsloband till skogarna i Vällskog.

esbo. Församlingarna i Esbo planerar att skydda femtio hektar skog intill nationalparken i Noux för tjugo år framåt. – Skogen skyddas, men församlingen får också intäkter för den. 23.4.2020 kl. 12:16

rättelse. I intervjun med biskop Bo-Göran Åstrand i nästa nummer av KP om läget i stiftet finns en felaktig uppgift. 22.4.2020 kl. 12:35
Minna Timmerbacka-
Vidjeskog är nu i det skedet när avståndet mellan kontrollerna blir längre. Men hon kommer att få leva med 
dem tills hon fyllt 70.

profilen. Du är frisk. Cancern kommer aldrig tillbaka. Det är ord som ingen sagt åt Minna Timmerbacka-Vidjeskog men som hon önskar att någon skulle säga. Men hon förstår också att ingen kan göra det. Även om hon nu kan lämna oron bakom sig faller hon tillbaka i den ibland. 22.4.2020 kl. 10:44