Rich Grant är präst i den anglikanska kyrkan i England, hans fru Louise är sjukskötare och kommer ursprungligen från Danmark. Hon åkte till Sheffield i början av 2000-talet för att delta i ett ettårigt lärjungaprogram – och stannade.
Rich jobbar i dag heltid och Louise deltid i församlingen St Thomas Crookes. De ansvarar bland annat för utbildningen av unga vuxna. I praktiken handlar det om att stöda unga vuxna som i sin tur kan stöda andra unga vuxna och bilda gemenskaper av tro och vänskap.
– I vår kyrka kommer cirka 170 unga vuxna till gudstjänsten varje söndag. Vi handleder gruppledarna och de handleder i sin tur de mindre grupperna. Orsaken till att vi gör så här är att det är lätt att tappa bort sig i kyrkan. Vi vill bygga en gemenskap, men det är också ett sätt att göra människor till lärjungar. Tanken är att man är lärjunge också om vardagarna, inte bara till helgen. Du kan gå i kyrkan varje söndag och ändå märka att du inte kommer så mycket närmare Jesus.
Gemenskaperna kan också idka mission.
– Vi lever i en kultur där majoriteten av människorna inte är kristna. Två–tre procent går i kyrkan om söndagarna, och bland unga är siffrorna ännu lägre. Vi vill skapa rum där man får upptäcka vad kristen tro och ett kristet liv handlar om, säger Rich.
Louise påpekar att de människor som hittar en kristen gemenskap i sin tur kan nå ut till sina grannar, sin familj och sina vänner.
– Vi talar mycket om hur du kan tala om Jesus inför dina vänner och dela din tro.
Deras tanke är att det bästa sättet att nå ut till människor är att bjuda in dem till en kärleksfull gemenskap.
– När vi bjuder in människor till en gemenskap där det inte finns någon press på att vara någon annan är du är skapar det en otroligt frihet. Du kan känna dig älskad precis som du är. Det är så vi gör folk till lärjungar, säger Louise.
Frågor som paret ofta möter – och som också var aktuella när de föreläste vid Disciple-konferensen i Helsingfors förra veckan – handlar om sex och relationer.
– I kyrkan har vi ofta varit jättestrikta när det gäller till exempel sprit och sex. Vad människor har hört är: gör inte si och gör inte så, säger Rich.
Han jämför med de två bröderna i berättelsen om den förlorade sonen.
– Den yngre sonen gör allt fel, för han har inte ett förhållande till sin far. Många människor lämnar tron på samma sätt, för att de inte fattar hurdan Gud är. Men den äldre sonen, som gör allting rätt, ser ändå sig själv som en slav och känner inte Guds innersta. När vi tänker på sex och relationer måste vi tänka på hurdan vår identitet är. Då kan vi se på begränsningar på ett annat sätt. Vi ser att Gud vill ge oss det bästa i stället för anse att han är någon sorts tyrann.
De vill också bredda vår syn på ordet ”relation”.
– Det vi själva försöker göra är att inkorporera många singlar i vårt liv. Vi försöker skapa en familj av tro, och inte bara se på relationer som någonting som har att göra med sex, säger Rich.
– Vi försöker komma bort från tanken att om du inte är gift eller har ett förhållande så är det någonting som saknas i ditt liv. För det är inte sant. Du kan leva ett jättebra liv ändå. Vi har många singelvänner som är en del av vår familj, som ofta kommer hem till oss och äter med oss. Våra barn uppfostras till att vara en del av en större gemenskap, säger Louise.
Och hur bygger du upp en församling som är som en familj?
– Du har ett öppet liv, säger Rich.
– Folk får komma till oss när som helst, men det kan betyda att de måste hjälpa till med maten eller får stå och titta på medan jag stryker kläder. Min erfarenhet är att det nästan har blivit en del av lärjungaprocessen. För folk ser dig när du är ditt bästa och ditt sämsta jag. De får verkligen se hur ett liv med Jesus ser ut, säger Louise.
Rich Grant tror att vi gått vilse när vi börjat se den kristna tron som ett individuellt projekt.
– Det är givetvis viktigt att ha ett personligt andaktsliv, men du ska också komma ihåg att nästan alla de nytestamentliga breven är skrivna till en grupp troende människor, inte till individer. Vi läser Bibeln som om den skulle vara skriven just för oss, som individer, men oftast är den skriven för en gemenskap. Jag tror att vi behöver både ett eget andaktsliv och ett gemensamt för att det ska bli rätt.