VÅGA FRÅGA: Hur ska vi göra under julhelgen för att barnen inte ska lida av den tryckta stämningen oss vuxna emellan? Bråken gäller gamla arvstvister inom släkten. Ett alternativ är ju att stanna hemma och låta bli att träffa släkten under helgen men det känns också fel mot barnen.
Maria Sundgren-Lillqvists svar:
Ofta är det någon som blir missnöjd när man fördelar ett arv, någon som upplever sig ha fått för lite. Men i de flesta fall är det också någon som backar, någon som tänker att jag accepterar ett sämre erbjudande – kanske för att undvika gräl. Det kan ändå hända att den som backat känner en bitter eftersmak av grälen och att han eller hon stannar kvar i en slags förbittring över det skedda.
Bitterhet är alltid ett gift, både för den som fastnar i bitterheten, men också för människor runt den förbittrade. Bitterheten sprider sig som dåliga ringar på vattnet. Därför är det önskvärt att de vuxna sinsemellan diskuterar vad det är som stör dem. Att de berättar för varandra vad de upplever som orättvist och varför det känns svårt att umgås på ett avslappnat vis.
Om det inte går att diskutera och komma fram till en god lösning så måste vi acceptera att det är så. Vi får arbeta med vår egen förmåga att acceptera. Det betyder inte att vi måste tycka att allt gått rättvist till, eller att vi fått den del av till exempel ett arv som vi tycker att vi har förtjänat. Men vi får acceptera att det skett en orättvisa och att det inte finns någonting vi kan göra för att förändra situationen.
Vi får kanske tänka att vi klarar oss, även om vi fått för litet. Vi kan också fundera över hur mycket materiella saker och hur mycket pengar vi egentligen behöver för ett gott liv. Självklart är det svårt att klara sig helt utan pengar i dagens samhälle. Men lyckan kommer sällan med stora egendomar och feta konton. Ofta är det relationer och vänner som är den sanna rikedomen. Att göra något för andra människor är också något som ger oss lycka.
Vi får påminna oss om att vi kanske inte ska vara så småaktiga och giriga som ”de andra”, vi får vara bättre än så. Vi får försöka höja oss över dessa materiella orättvisor och kanske nå en sinnesfrid och en balans inom oss – trots allt. Vi får tänka att vi gör detta för våra barn. Barnen behöver få ha en relation till släktingarna, trots orättvisan.
Maria Sundgren-Lillqvist är kognitiv psykoterapeut och svarar på läsarfrågor om familj och relationer.