– Staffan var en stalledräng …
Jo, tack (om–nu–så–gärna). Det visste vi, efter otaliga lussemorgnar, i de mest ambitiösa tappningarna med alla åtta verser med det klassiska omkvädet.
Dessutom hade han hästar, som han vattnade (fattades bara av en stallpojke!) och är intensivt förknippad med den härligt strålande Betlehemsstjärnan.
Stjärngossestrutarna blänker i mörkret på mer eller mindre vingliga huvuden:
– Ingen dager synes än …
Men när det sista på–himmelen–de–blänka tonar ut är historien om Staffan fortfarande något av en hemlighet. Att ”tackom” en gång var det naturliga sättet för våra svensktalande förfäder att säga ”vi tackar” – i nördspråk en plural verbböjning som försvunnit ur talspråket redan på Gustav Vasas tid – vet dagens stjärngossar troligen inte.
Medeltida Trick-or-Treat
Det är inte bara språkligt sången blir allt mer dunkel. Den tradition den bygger på har för länge sedan glidit in i minnenas skuggor. Ändå är det inte så länge sedan den var både levande och stundvis rentav kontroversiell av olika orsaker, just här i Norden.
Staffanstraditionen bottnar i de medeltida djäknarnas medelanskaffning för att kunna ta sig hem från studieorten. Den tog sig uttryck bland annat i att unga män gick från dörr till dörr i Sverige och Finland, sjöng ballader och tiggde pengar och möjligen en sup.
Traditionen gränsade till rent tiggeri och våldsgästande, och grupperna kunde efter ett antal besök och dito supar bli stökiga och hotfulla mot gårdens kvinnfolk. Det ledde till kyrkans ogillande och till att de senare förbjöds.
Sankt Stefan och tuppen …
Berättelsen om Staffan tar sitt avstamp i Bibeln, men kan utan tvekan hänföras till legendernas och folklorens domäner. Det syns inte minst i den halsbrytande anakronism, där hästpojken Staffan som upptäcker Betlehemsstjärnan i en del versioner raskt omvandlas till Stefanos – den man som stenas till döds som den första kristna martyren. Mellan de två händelserna ligger det tre decennier och när Stefanos stenas har Jesus redan korsfästs på Golgota och kung Herodes är död för länge sedan.
Herodes är nämligen den onda huvudpersonen i Staffanslegenden. Den maktfullkomliga kungen var enligt Matteusevangeliet regent över Judeen när Jesus föddes.
I traditionerna har Staffan lite olika uppdrag. I den anglosaxiska varianten som bygger på balladen S:t Stephen and Herod var han skrivare hos kung Herodes. Han såg stjärnan som lyste över Betlehem och gick till kung Herodes för att säga upp sig, varvid ungefär följande replikskifte föll:
– Vad saknar du här i mina boningar?
– Ingenting här, men den nya kung som fötts i Betlehem är större än det som finns här hos dig.
– Hah, lika sant som att den kokta tuppen i min soppa skulle gala!
Vilket den gör. Till Stefanus olycka, för han får betala med sitt liv och stenas till döds av den ondskefulla Herodes.
Att redan anrättade tuppar väcks till liv igen var ett omtyckt motiv i medeltida ballader. De var symbolen för att en oskyldig persons vittnesbörd verkligen var mirakulöst sant.
I den nordiska varianten, den som ombesjungs i Staffansvisan, var Staffan hästpojke hos Herodes. Resten av legenden följer samma mönster: Staffan vill rida och söka upp den nyfödda kungen, Herodes skämtar om tuppen och tar livet av budbäraren Staffan när vittnesbördet visar sig vara sant.
… och hästen ”Apelgrå”
Fem hästar hade Staffan, enligt visan. Men den absoluta favoriten var den apelgrå (i någon stjärngossemun även Apelgren), ”båsta fålen”. Det är den han sadlar i hast för att rida ut och söka upp stjärnan som tänts på natthimlen.
Varför just den hästen?
Apelgrå är ett annat ord för gråskimmel, en häst som domineras av grå eller vita skyddshår. Med åldern kommer grundfärgen fram, vilket kan göra att ett svart föl slutar som en vit hingst. Däremellan ligger ett silverskimrande skede, där bottenfärgen framträder som vita äppelstora fläckar ”aplar”. Metamorfosen är ett fantasieggande fenomen och en stark symbol i all mytologi. Den ultimata sagohästen är den som likt de berömda lipizzanerhästarna på Spanska hovridskolan i Wien kastar sin barnapäls och får en helt ny skepnad som vuxna. På medeltiden var de vita hästarna vikta för kungarna. I den apelgrå fålen som sparkar i Staffans stall finns det kanske också en gömd hemlighet: stallpojken rider den fördolt vita springaren till kungen som väntar under stjärnan.
Stjärnhimlen gav henne sparken
En som fascinerades av Staffanslegenden var prästdottern och textilkonstären Märta Måås-Fjetterström. I slutet av 1800-talet hade hon sett en orientalisk matta, vars hisnande himlavalv inte lämnade henne ro.
”Av detta blå skall jag göra en stjärnhimmel tänkte den ungdomliga entusiasmen inom mig. Flera år efteråt gjorde jag också en tapet Staffan Stalledräng med hästar under stjärnvalvet”, skriver hon.
Men konstverket väckte misshag hos hennes arbetsgivare Malmöhus läns hemslöjdsförening . Måås-Fjetterström fick sparken från sitt jobb som direktris för att hon hade tagit sig för stora friheter och frångått de skånska traditionerna genom att inspireras av österländska konstverk. Det var början till hennes fria konstnärskarriär. När hennes egen stjärna slocknade hade hon skapat över 700 mönster.
Källor och bakgrundsmaterial:
”St. Stephen and Herod” is Child ballad 22 and a Christmas carol
Kom glad och hjärtevarm – En bok om julen Fontana Media 2010
Tradition och liv, Verbum, 2000
Ylva Byrman, Språkbloggen, Svenska Dagbladet
Röhsska museet, rohhska.se
Wikipedia, Bibeln
Tack till: alltid tjänstvilliga språkrådet Minna Levälahti på Mediespråk och emerituslokalredaktören Bertel Widjeskog i Jakobstad.