Den 7 oktober firade Johannes församling i Helsingfors sin sedvanliga onsdagsmässa. Den här onsdagen var den traditionella Birgittadagen, så de som hade hand om mässan hade valt den heliga Birgitta som tema för mässan. Under mässan hade också ett litet relikskrin med en Birgittarelik lagts fram, på ett litet bord vid sidan av mittgången, något som väckt frågor hos en del församlingsmedlemmar. Varför används en relik, en så kallad helig kvarleva, i en luthersk veckomässa?
Mikael Busck-Nielsen, församlingspastor i Johannes församling, som förrättade mässan, berättar att Birgittareliken är hans egen och inte Johannes församlings.
– Vi gjorde ingen grej av att jag tagit med relikskrinet. Det stod helt enkelt framme på det lilla bordet tillsammans med en ikon och ett Kristusljus.
När Kyrkpressen ringer Johan Westerlund, kyrkoherde i församlingen, kommer det fram att Westerlund inte känt till reliken.
– Det kom som en överraskning för mig. Mina tankar kring reliker är att de är okej för den som väljer att utveckla sin andlighet och sitt böneliv i den riktningen. Men att föra in en relik i en av våra offentliga mässor ser jag som mera problematiskt.
Westerlund är tydlig med att Johannes församling varken använder eller äger reliker.
– De som förrättar mässan har själva fattat beslut om att ha med reliken. Om Johannes församling en dag börjar använda reliker ska det vara ett resultat av diskussioner. Tills dess får Busck-Nielsen fritt själv använda sin relik, det stör mig inte alls.
Mikael Busck-Nielsen, du kom inte att tänka på att diskutera användningen av reliken med kyrkoherden före mässan?
– Det var kanske naivt av mig, men jag trodde inte att det var så kontroversiellt. Det är viktigt att förstå att reliken inte har tillbetts eller uppmärksammats särskilt och ingen har förväntat sig att den ska hela någon sjukdom. Det är min privata Birgittarelik och det var en vän till mig som frågade om jag inte borde ta med den till Birgittamässan.
Det nytillverkade relikskrinet, gjort av Busck-Nielsens bror, togs i bruk under Birgittamässan. Under mässan gavs även sjuka möjlighet till smörjelse och förbön i närhet av det lilla bordet med reliken.
– Jag tycker inte att det är så väldigt problematiskt att ta över ett föremål från en katolsk och ortodox tradition och ge det en ny vinkling. Samma sak har man gjort med ikoner. Någon kan uppleva att också det är främmande. Men det är ju inte så att ikonen tillbetts, utan den har använts som ett hjälpmedel i bönen till Gud. För mig personligen är en relik en konkret påminnelse om att en person, som fungerar som förebild för mig eller andra, har funnits.
Andra uttryck
Mikael Busck-Nielsen säger att Johannes församling har en stor bredd i sitt gudstjänstliv.
– Jag vill jobba för ett rikt gudstjänstliv, där flera sinnen aktiveras och olika klangbottnar av associationer finns med. Veckan innan hade vi tematiserat onsdagsmässan utgående från tonsättaren Arvo Pärts sakrala musik. Då fick mässan en helt annan stämning, trots att ordningen var den samma. Om man alltid vill vara alla till lags finns det en risk att man blir så slätstruken att man blir ointressant.
Johan Westerlund säger att han inte vill att Johannes församling associeras till enskilda liturgiska uttryck som kan väcka anstöt.
– Jag väljer att se på det här som ett uttryck för mångfald och en vilja att söka olika vägar. Vill man se något positivt i det här är det utmaningen, vi söker väg och är i någon mån vägröjare. Vår lutherska tradition är för verbal. Men många behöver andra uttryck än orden – helighet kan upplevas också via sinnena och olika upplevelser. Vår verbala kyrka utmanas av en händelse som den här. Men jag har också förståelse för att reliker kan kännas så främmande att de i en luthersk mässa upplevs anstötliga, säger Westerlund.