Astrid Seeberger

Saknadens hemska, vackra berättelser

Astrid Seeberger skämdes över att vara tysk och blev svensk i stället. Men när hon började skriva sin mors historia insåg hon att man inte kan lämna det förflutna bakom sig, som man ömsar ormskinn. 5.10.2015 kl. 09:59

I ett jättelikt auditorium på bokmässan i Göteborg sitter en späd kvinna med lockigt hår och ska svara på frågor om temat sorg och förtvivlan. Kvinnan är Astrid Seeberger, njurspecialist och överläkare i Stockholm, numera också författare.
Hon kom till Sverige som 17-åring och bestämde sig för att stanna, rent av för att bli svensk. I sin skönlitterära debutbok Nästa år i Berlin skriver hon om hur hon ser på teve en sen kväll i tonåren, hennes föräldrar har lagt sig, hon ser en dokumentär om Förintelsen. ”Den natten begrep jag vad skuld var.” Det var outhärdligt, hon ville bort.
– Jag valde att flytta till Sverige som sjuttonåring, ensam, utan min familj. Jag ville fly från en mor som fått ett flyktingansikte efter sina upplevelser under andra världskriget. Jag skämdes så över att vara tysk, över att komma från ett land som begått så många förbrytelser. Jag kände en kollektiv skuld.
Hon blev ett lyckat integrationsfall, hon ville inte veta av något tyskt.
– Men när jag blev äldre insåg jag att man inte kan lämna ett land efter sig så, som man ömsar ett ormskinn.
Astrid Seebergers mor var åttio när hon dog.
– Hon dog i Tyskland som den ensammaste människan som fanns. Jag trodde att jag skulle vara lite ledsen, men till min förvåning drabbades jag av en sorg utan mått.

Astrid Seeberger har skrivit sin mor Roses historia. Det är en historia om ett Europa i krig, om att förlora allt. Boken är också en berättelse om att tro, en fruktansvärd berättelse, men på sina ställen outsägligt vacker.
Rose växer upp i Ostpreussen, i dagens Polen. Roses far har varit preussisk officer, han är troende katolik, en bildad man med sinne för skönhet och kvinnor, en man som konstant är otrogen. Roses mor är en sammanbiten kvinna med långt, mörkt hår som han älskar att samla i sina händer.
Med kriget kommer katastroferna som sliter familjen i stycken. De äldsta bröderna drar ut i krig, Seebergers mor Rose kommenderas att gå med i BDM, Tyska flickors förbund, och arbeta på potatisfälten. När Tredje riket kollapsar och de sovjetiska trupperna väller fram från öst flyr Rose genom ett landskap av död och förintelse och ser allt vackert krossas av krigets järnnäve strax efter att hon passerat det.
Rose är sjutton år då hon skiljs från sin familj. I ett brev får hon veta att de flytt, ingen vet vart. Nyckeln till barndomshemmet har hon kvar, dörren har gått förlorad. Som ett resultat av allt detta lever modern ett liv med det som Seeberger kallar ”ett flyktingansikte”.
– Ett flyktingansikte är ett ansikte där man ser saknaden efter allt man förlorat. Jag känner igen det ansiktet när jag ser människor strömma genom Europa för att rädda sina liv, säger Seeberger.
Hon ville förstå hur hennes mor fått ett sådant ansikte.
– Min mor berättade om kriget för mig, men när jag hörde henne berätta förstod jag inte att den berättelsen också dolde en stumhet, en tystnad.

Seeberger skriver också om sin egen barndom, om sin kärleksfulla, puckelryggiga far, om hur modern återfinner sin familj, som visar sig leva en sorts herrgårdsliv i en DDR-kolchos. Där går Seebergers morfar omkring i linnekostym, panamahatt och skor av kalvskinn. Om kvällarna högläser han Thomas Manns Doktor Faustus medan folk flockas kring honom som kring en brasa. Den ingifta politruken rasar: han är så reaktionär!
Tills muren byggs på 60-talet reser Astrid Seeberger och modern Rose till DDR om somrarna, morföräldrarnas hem blir Seebergers eget förlorade paradis.
Hur kan man skriva sanningsenligt ur barnets perspektiv?
– Jag tror att det går, säger Astrid Seeberger.
– Det som finns kvar i minnet får en sådan täthet, en vikt, en densitet. Den kan vara så hög att man dras ner och drunknar i sina egna minnen.
Hon påminner om att vi ständigt omges av intryck,
– Vi berättar våra liv, gång på gång. Detsamma gäller för mig.
Seeberger upplevde sin barndom som lycklig, trots det mörker modern ständigt bar på.
– Jag hade ju en far som älskade mig och visade det. Han älskade att arbeta, han spelade valthorn, han försökte spela bort min mors flyktingansikte. Han tyckte att både jag och min mor var så vackra!
Och som sagt: morföräldrarnas DDR var inte grått och trist, utan ett paradis. – Där bodde min morfar i en fallfärdig herrgård i ett kommunistiskt land. Där gick han omkring som en kung i sin vargpäls.

När Astrid Seeberger nystar upp sin familjeberättelse hittar hon en berättelse om förlustens landskap, men också om det som är beständigt. I ett brev skriver hennes morfar till henne: ”Det enda som varit mitt hem, mitt eget hem, i hela mitt liv, som jag aldrig har övergivit och som aldrig har övergivit mig, har varit bilderna och böckerna.”
Förlusten av något är alltid kopplad till skönhet, alltså blir Seebergers berättelse också en berättelse om det vackra. Den dubbelheten bär upp hela boken. Här finns till exempel berättelsen om den katolska prästen Alois, som var Seebergers fars goda vän. När han är mycket gammal berättar han om hur allt fler struntat i den välsignelse han haft att erbjuda. Allt färre har följt med honom på processionerna genom staden.
”Till slut var det endast en handfull gamla kvinnor och en man som flytt från Bosnien, från Banja Luka, där serberna hade mördat hans ende son och dödat hans tro. Tron dog när han såg sin son falla ihop med ett skotthål i huvudet. Ändå hade mannen följt med på processionerna som en bosnisk Orfeus, sjungandes för full hals mitt bland de gamla kvinnornas tunna darrande rös- ter, som om döden gick att sjunga bort.”

Sofia Torvalds



ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

ungdomsarbete. TV-talang blir ny sakkunnig för ungdomsfrågor vid kyrkans svenska central. Han får bland annat ansvar för UK - Ungdomens kyrkodagar 6.6.2024 kl. 12:00

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28

INGERMANLANDS KYRKA. Den ingermanländska kyrkans präster skapar förvirring bland kyrkfolket, säger ärkebiskop Tapio Luoma. I vems mässa går man, till vilken kyrka blir ens barn döpt? 3.6.2024 kl. 10:00

STIFTSFULLMÄKTIGE. Anita Ismark fortsätter leda stiftsfullmäktige. Missnöje med att den konservativare kandidatlistan blev illa representerad i personvalen. 30.5.2024 kl. 18:45

SOMMARLÄGER. – Arrangörerna får akta sig, för jag tror det kommer mer folk i år än ifjol då de som avvaktade får höra att lägret funkar bra i Nykarleby också, tror Anna Finell. 29.5.2024 kl. 20:04

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet i Borgå stift har beslutat om förändringar som påverkar församlingarna i stiftet. 20.11.2024 kl. 13:07

betraktat. – Framme vid altaret i Pedersöre fullsatta kyrka fick jag klä av mig hela utrustningen: kåpan, mitran och till sist biskopskorset som det var allra svårast att slita sig ifrån, skriver Erik Vikström. 19.11.2024 kl. 19:00

advent. Allhelgona ligger bakom oss, affärerna är fyllda med julpynt. – Hur tar man emot ett nyfött barn? Inte är det ju med skrålande högtalarmusik, säger Katarina Gäddnäs. 18.11.2024 kl. 12:48

tro. Han såg Bibeln som endast en historisk bok och ville inte acceptera att Gud verkar idag. Men Magnus Finskas tvingades tänka om när Gud helade hans sjuka rygg. – Jag vill inte säga att jag är kristen. Om inte mitt liv avspeglar att jag är det så är det ju en lögn, säger han idag. 13.11.2024 kl. 13:54

KYRKOMÖTET. Den segslitna frågan om vem som ska betala för gravväsendet i Finland går vidare. i ett vasst brev till regeringen varnade kyrkomötet för dyrare gravar framöver för den som inte hör till kyrkan. 8.11.2024 kl. 16:41