Astrid Seeberger
(Foto: Sofia Runarsdotter)

Saknadens hemska, vackra berättelser

Astrid Seeberger skämdes över att vara tysk och blev svensk i stället. Men när hon började skriva sin mors historia insåg hon att man inte kan lämna det förflutna bakom sig, som man ömsar ormskinn. 5.10.2015 kl. 09:59

I ett jättelikt auditorium på bokmässan i Göteborg sitter en späd kvinna med lockigt hår och ska svara på frågor om temat sorg och förtvivlan. Kvinnan är Astrid Seeberger, njurspecialist och överläkare i Stockholm, numera också författare.
Hon kom till Sverige som 17-åring och bestämde sig för att stanna, rent av för att bli svensk. I sin skönlitterära debutbok Nästa år i Berlin skriver hon om hur hon ser på teve en sen kväll i tonåren, hennes föräldrar har lagt sig, hon ser en dokumentär om Förintelsen. ”Den natten begrep jag vad skuld var.” Det var outhärdligt, hon ville bort.
– Jag valde att flytta till Sverige som sjuttonåring, ensam, utan min familj. Jag ville fly från en mor som fått ett flyktingansikte efter sina upplevelser under andra världskriget. Jag skämdes så över att vara tysk, över att komma från ett land som begått så många förbrytelser. Jag kände en kollektiv skuld.
Hon blev ett lyckat integrationsfall, hon ville inte veta av något tyskt.
– Men när jag blev äldre insåg jag att man inte kan lämna ett land efter sig så, som man ömsar ett ormskinn.
Astrid Seebergers mor var åttio när hon dog.
– Hon dog i Tyskland som den ensammaste människan som fanns. Jag trodde att jag skulle vara lite ledsen, men till min förvåning drabbades jag av en sorg utan mått.

Astrid Seeberger har skrivit sin mor Roses historia. Det är en historia om ett Europa i krig, om att förlora allt. Boken är också en berättelse om att tro, en fruktansvärd berättelse, men på sina ställen outsägligt vacker.
Rose växer upp i Ostpreussen, i dagens Polen. Roses far har varit preussisk officer, han är troende katolik, en bildad man med sinne för skönhet och kvinnor, en man som konstant är otrogen. Roses mor är en sammanbiten kvinna med långt, mörkt hår som han älskar att samla i sina händer.
Med kriget kommer katastroferna som sliter familjen i stycken. De äldsta bröderna drar ut i krig, Seebergers mor Rose kommenderas att gå med i BDM, Tyska flickors förbund, och arbeta på potatisfälten. När Tredje riket kollapsar och de sovjetiska trupperna väller fram från öst flyr Rose genom ett landskap av död och förintelse och ser allt vackert krossas av krigets järnnäve strax efter att hon passerat det.
Rose är sjutton år då hon skiljs från sin familj. I ett brev får hon veta att de flytt, ingen vet vart. Nyckeln till barndomshemmet har hon kvar, dörren har gått förlorad. Som ett resultat av allt detta lever modern ett liv med det som Seeberger kallar ”ett flyktingansikte”.
– Ett flyktingansikte är ett ansikte där man ser saknaden efter allt man förlorat. Jag känner igen det ansiktet när jag ser människor strömma genom Europa för att rädda sina liv, säger Seeberger.
Hon ville förstå hur hennes mor fått ett sådant ansikte.
– Min mor berättade om kriget för mig, men när jag hörde henne berätta förstod jag inte att den berättelsen också dolde en stumhet, en tystnad.

Seeberger skriver också om sin egen barndom, om sin kärleksfulla, puckelryggiga far, om hur modern återfinner sin familj, som visar sig leva en sorts herrgårdsliv i en DDR-kolchos. Där går Seebergers morfar omkring i linnekostym, panamahatt och skor av kalvskinn. Om kvällarna högläser han Thomas Manns Doktor Faustus medan folk flockas kring honom som kring en brasa. Den ingifta politruken rasar: han är så reaktionär!
Tills muren byggs på 60-talet reser Astrid Seeberger och modern Rose till DDR om somrarna, morföräldrarnas hem blir Seebergers eget förlorade paradis.
Hur kan man skriva sanningsenligt ur barnets perspektiv?
– Jag tror att det går, säger Astrid Seeberger.
– Det som finns kvar i minnet får en sådan täthet, en vikt, en densitet. Den kan vara så hög att man dras ner och drunknar i sina egna minnen.
Hon påminner om att vi ständigt omges av intryck,
– Vi berättar våra liv, gång på gång. Detsamma gäller för mig.
Seeberger upplevde sin barndom som lycklig, trots det mörker modern ständigt bar på.
– Jag hade ju en far som älskade mig och visade det. Han älskade att arbeta, han spelade valthorn, han försökte spela bort min mors flyktingansikte. Han tyckte att både jag och min mor var så vackra!
Och som sagt: morföräldrarnas DDR var inte grått och trist, utan ett paradis. – Där bodde min morfar i en fallfärdig herrgård i ett kommunistiskt land. Där gick han omkring som en kung i sin vargpäls.

När Astrid Seeberger nystar upp sin familjeberättelse hittar hon en berättelse om förlustens landskap, men också om det som är beständigt. I ett brev skriver hennes morfar till henne: ”Det enda som varit mitt hem, mitt eget hem, i hela mitt liv, som jag aldrig har övergivit och som aldrig har övergivit mig, har varit bilderna och böckerna.”
Förlusten av något är alltid kopplad till skönhet, alltså blir Seebergers berättelse också en berättelse om det vackra. Den dubbelheten bär upp hela boken. Här finns till exempel berättelsen om den katolska prästen Alois, som var Seebergers fars goda vän. När han är mycket gammal berättar han om hur allt fler struntat i den välsignelse han haft att erbjuda. Allt färre har följt med honom på processionerna genom staden.
”Till slut var det endast en handfull gamla kvinnor och en man som flytt från Bosnien, från Banja Luka, där serberna hade mördat hans ende son och dödat hans tro. Tron dog när han såg sin son falla ihop med ett skotthål i huvudet. Ändå hade mannen följt med på processionerna som en bosnisk Orfeus, sjungandes för full hals mitt bland de gamla kvinnornas tunna darrande rös- ter, som om döden gick att sjunga bort.”