Astrid Seeberger
Astrid Seeberger

Saknadens hemska, vackra berättelser

Astrid Seeberger skämdes över att vara tysk och blev svensk i stället. Men när hon började skriva sin mors historia insåg hon att man inte kan lämna det förflutna bakom sig, som man ömsar ormskinn. 5.10.2015 kl. 09:59

I ett jättelikt auditorium på bokmässan i Göteborg sitter en späd kvinna med lockigt hår och ska svara på frågor om temat sorg och förtvivlan. Kvinnan är Astrid Seeberger, njurspecialist och överläkare i Stockholm, numera också författare.
Hon kom till Sverige som 17-åring och bestämde sig för att stanna, rent av för att bli svensk. I sin skönlitterära debutbok Nästa år i Berlin skriver hon om hur hon ser på teve en sen kväll i tonåren, hennes föräldrar har lagt sig, hon ser en dokumentär om Förintelsen. ”Den natten begrep jag vad skuld var.” Det var outhärdligt, hon ville bort.
– Jag valde att flytta till Sverige som sjuttonåring, ensam, utan min familj. Jag ville fly från en mor som fått ett flyktingansikte efter sina upplevelser under andra världskriget. Jag skämdes så över att vara tysk, över att komma från ett land som begått så många förbrytelser. Jag kände en kollektiv skuld.
Hon blev ett lyckat integrationsfall, hon ville inte veta av något tyskt.
– Men när jag blev äldre insåg jag att man inte kan lämna ett land efter sig så, som man ömsar ett ormskinn.
Astrid Seebergers mor var åttio när hon dog.
– Hon dog i Tyskland som den ensammaste människan som fanns. Jag trodde att jag skulle vara lite ledsen, men till min förvåning drabbades jag av en sorg utan mått.

Astrid Seeberger har skrivit sin mor Roses historia. Det är en historia om ett Europa i krig, om att förlora allt. Boken är också en berättelse om att tro, en fruktansvärd berättelse, men på sina ställen outsägligt vacker.
Rose växer upp i Ostpreussen, i dagens Polen. Roses far har varit preussisk officer, han är troende katolik, en bildad man med sinne för skönhet och kvinnor, en man som konstant är otrogen. Roses mor är en sammanbiten kvinna med långt, mörkt hår som han älskar att samla i sina händer.
Med kriget kommer katastroferna som sliter familjen i stycken. De äldsta bröderna drar ut i krig, Seebergers mor Rose kommenderas att gå med i BDM, Tyska flickors förbund, och arbeta på potatisfälten. När Tredje riket kollapsar och de sovjetiska trupperna väller fram från öst flyr Rose genom ett landskap av död och förintelse och ser allt vackert krossas av krigets järnnäve strax efter att hon passerat det.
Rose är sjutton år då hon skiljs från sin familj. I ett brev får hon veta att de flytt, ingen vet vart. Nyckeln till barndomshemmet har hon kvar, dörren har gått förlorad. Som ett resultat av allt detta lever modern ett liv med det som Seeberger kallar ”ett flyktingansikte”.
– Ett flyktingansikte är ett ansikte där man ser saknaden efter allt man förlorat. Jag känner igen det ansiktet när jag ser människor strömma genom Europa för att rädda sina liv, säger Seeberger.
Hon ville förstå hur hennes mor fått ett sådant ansikte.
– Min mor berättade om kriget för mig, men när jag hörde henne berätta förstod jag inte att den berättelsen också dolde en stumhet, en tystnad.

Seeberger skriver också om sin egen barndom, om sin kärleksfulla, puckelryggiga far, om hur modern återfinner sin familj, som visar sig leva en sorts herrgårdsliv i en DDR-kolchos. Där går Seebergers morfar omkring i linnekostym, panamahatt och skor av kalvskinn. Om kvällarna högläser han Thomas Manns Doktor Faustus medan folk flockas kring honom som kring en brasa. Den ingifta politruken rasar: han är så reaktionär!
Tills muren byggs på 60-talet reser Astrid Seeberger och modern Rose till DDR om somrarna, morföräldrarnas hem blir Seebergers eget förlorade paradis.
Hur kan man skriva sanningsenligt ur barnets perspektiv?
– Jag tror att det går, säger Astrid Seeberger.
– Det som finns kvar i minnet får en sådan täthet, en vikt, en densitet. Den kan vara så hög att man dras ner och drunknar i sina egna minnen.
Hon påminner om att vi ständigt omges av intryck,
– Vi berättar våra liv, gång på gång. Detsamma gäller för mig.
Seeberger upplevde sin barndom som lycklig, trots det mörker modern ständigt bar på.
– Jag hade ju en far som älskade mig och visade det. Han älskade att arbeta, han spelade valthorn, han försökte spela bort min mors flyktingansikte. Han tyckte att både jag och min mor var så vackra!
Och som sagt: morföräldrarnas DDR var inte grått och trist, utan ett paradis. – Där bodde min morfar i en fallfärdig herrgård i ett kommunistiskt land. Där gick han omkring som en kung i sin vargpäls.

När Astrid Seeberger nystar upp sin familjeberättelse hittar hon en berättelse om förlustens landskap, men också om det som är beständigt. I ett brev skriver hennes morfar till henne: ”Det enda som varit mitt hem, mitt eget hem, i hela mitt liv, som jag aldrig har övergivit och som aldrig har övergivit mig, har varit bilderna och böckerna.”
Förlusten av något är alltid kopplad till skönhet, alltså blir Seebergers berättelse också en berättelse om det vackra. Den dubbelheten bär upp hela boken. Här finns till exempel berättelsen om den katolska prästen Alois, som var Seebergers fars goda vän. När han är mycket gammal berättar han om hur allt fler struntat i den välsignelse han haft att erbjuda. Allt färre har följt med honom på processionerna genom staden.
”Till slut var det endast en handfull gamla kvinnor och en man som flytt från Bosnien, från Banja Luka, där serberna hade mördat hans ende son och dödat hans tro. Tron dog när han såg sin son falla ihop med ett skotthål i huvudet. Ändå hade mannen följt med på processionerna som en bosnisk Orfeus, sjungandes för full hals mitt bland de gamla kvinnornas tunna darrande rös- ter, som om döden gick att sjunga bort.”

Sofia Torvalds



församling. Domkapitlet förelår att Stina Lindgård, nuvarande kyrkoherde i Lappträsk och Liljendal, blir herde för den nya församlingen i Lovisanejden. 9.3.2017 kl. 15:07

äkenskap. Kyrkorådet i Mariehamns församling beslöt vid ett sammanträde förra veckan att kyrkorummet i församlingen inte ska användas för vigsel av samkönade par. 9.3.2017 kl. 11:45
Lisen Borgmästars kan spela på upp till fyra vigslar en sommarlördag.

vigsel. – Vi försöker alltid träffa brudparet i förväg för att diskutera musikvalet, säger Lisen Borgmästars, kantor i Jakobstad. 9.3.2017 kl. 00:00

recension. Sofia Torvalds har läst Anders Larssons roman om en värld som gått förlorad men samtidigt alltid finns där. 6.3.2017 kl. 15:44
Christer Nyman och Leif Tallroth monterar ytterdörren medan Dag Granberg och Uno Höglund jobbar inne i själva bastun.

Talko. Medan lägerverksamheten ligger nere över vintern är talkoaktiviteten i Pörkenäs i Jakobstad desto större. I vinter byggs en bastu. 6.3.2017 kl. 10:59

asylsökande. En rad lutherska församlingar har gått med i de finländska teatrarnas Wee see you-kampanj. 6.3.2017 kl. 10:53

äktenskap. Tre präster i Mariehamns församling har tillsammans beslutat att de viger samkönade par. Kyrkorådet i församlingen kommer att behandla frågan nästa vecka. 1.3.2017 kl. 12:57

äktenskap. Rörelserna Kom alla och Gemenskap erbjuder mental, andlig och juridisk hjälp åt präster som viger samkönade par från och med första mars. 27.2.2017 kl. 16:50

Äktenskap. Representanter för finlandssvenska väckelserörelser övertygas inte av kyrkomötesinitiativet som kan leda till en ny äktenskapssyn. 27.2.2017 kl. 16:09
Vad händer om det blir helt tyst?

tystnad. Var är du? Du är lika efterlängtad som svårfångad. Jag söker dig hemma, på retreaten, i spårvagnen. Och jag ger inte upp 24.2.2017 kl. 14:51
Pia Marttila
jobbar på Brotts-
offerjouren i Helsingfors. Kontoret finns 
i Böle.

människohandel. Det går inte att peka ut något typiskt offer för människohandel i Finland. En del av dem som Pia Marttila hjälper klarar inte av att gå till affären på egen hand, andra lever rätt normala liv. 23.2.2017 kl. 16:00
Rolf Steffansson och Bo-Göran Åstrand har skrivit under initiativet som strävar till att möjliggöra kyrklig vigsel för par av samma kön. Från Borgå stift har också Åsa A. Westerlund undertecknat initiativet.

Kyrkomötet. Femton kyrkomötesombud, av vilka tre är från Borgå stift har undertecknat ett initiativ till kyrkomötet som strävar till att möjliggöra kyrklig vigsel för par av samma kön. 20.2.2017 kl. 13:46

eutanasi. Endast var sjätte läkare som arbetar med döende patienter är för eutanasi. 20.2.2017 kl. 10:08
Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35
Simon Djupsjöbacka och Fiona Chow leder var sin kör, His Master’s Noise och Furahakören. Nu bjuder de in en amerikansk gospelartist till Helsingfors för att fler ska inspireras av gospel.

gospel. Den som är nyfiken på att pröva på vad det egentligen är att sjunga gospel har sin chans i mars. 17.2.2017 kl. 10:22

– Domkapitlet lyssnar mycket på församlingen, men fattar suveränt beslutet. Beslutet kan inte heller överklagas, säger notarie Linus Stråhlman.

domkapitlet. Domkapitlet ändrar på hur församlingspastorerna tillsätts. 19.5.2022 kl. 15:57
Det finns ännu några diskussioner som biskopen och den lagfarne assessorn ska föra. Dit hör bland andra namnfrågan.

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56
– Min valkampanj var mest att posta på Face­book och Instagram. Men bor man på en ny ort kan man få jobba lite, säger Nicolina Grönroos, som blev invald första gången som 18-åring.

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11
Monica och Lars Granlund är nöjda med renoveringen, men vet ännu inte vad de ska göra med huset.

GAMMAL KYRKA. Björnholmens kyrka i Jakobstad hade varit till salu i ett år innan någon vågade ta sig an projektet. De som vågade är Lars och Monica Granlund. De såg möjligheter i byggnaden. 12.5.2022 kl. 15:41
Carolina Lindström är tf kyrkoherde i Saltvik, men också underlöjtnant i reserven.

FÖRSVAR. Carolina Lindström är kyrkoherde på Åland och underlöjtnant i 
reserven. Hon känner att folk plötsligt insett att försvarsmakten behövs till något. 12.5.2022 kl. 12:03