RECENSION. Elva år efter Kay Pollaks publiksuccé Så som i himmelen har det blivit dags för den fristående uppföljaren Så ock på jorden. Där den förstnämnda filmen slutade med dirigenten Daniels nästan Kristusliknande död, plockar Pollak nu upp den kristna tematiken i form av Lena (Frida Hallgren) som en vindpinad vinternatt ska föda Daniels barn. Till sjukhuset finns det ingen möjlighet att åka i snöstormen, så hon får Marialikt åka hem till den gamla byskola som Daniel köpt. Barnmorskan (Maria Sid) stoppas av snömassorna, men till undsättning kommer kyrkoherden Stig som, trots en redig fylla, har sinnesnärvaro nog att förlösa barnet med de mest avancerade barnmorskekonster.
Kyrkoherden Stig, som vi i Så som i himmelen lärde känna som som en företrädare för hämmad hierarkisk religiositet, får en andra chans och tar den när han låter Lena ta ansvaret för musiken i kyrkan i ett försök att fylla de gapande tomma bänkraderna. Nu ska det sjungas Händels Halleluja, och den enda kvalifikationen för att vara med i kören är att man handlat mjölk på Ica.
Där Stig vacklande reser sig från sina rejäla problem är det nu i stället församlingsrådets ordförande och de andra prästerna i bygden som med sin maktfullkomlighet står för det inskränkta och människofientliga. Inte heller den ansträngda församlingssekreteraren Siv kan för sitt liv förstå varför man ska locka folk till kyrkan med dans och ballonger i ett försök att värva fler medlemmar till Hallelujaorkestern. I och för sig kämpar också Stig med just dansen, det står nämligen ingenstans i Bibeln att Jesus ordnar dans i synagogan.
– ”Nej, han kom aldrig på det”, är Lenas svar, varpå bänkarna plockas bort.
Vad är det då som skiljer den här filmen från dess föregångare? Inte tillräckligt. Kärlek, gemenskap, antijantelag och upprättelse är allmänmänskliga teman, men känslan av att Så ock på jorden är exakt samma film som Så som i himmelen (minus Michael Nyqvist) går inte ur. Pollak låter än en gång kyrkans män stå för det som är förstelnat, dött och kallt. Jag måste också kritisera honom för övertydligheten i känslospelet och för hans förenkling av bygemenskapens anatomi.
En dialog på några tiotal sekunder, räddar ändå den här filmen för mig. Det är när Lena först föreslår att bänkarna ska bort. ”Nej, det går inte”, svarar Stig, för ”det här är en kyrka och bänkarna har ALLTID funnits”, varpå Lena svarar: ”Folk har suttit tillräckligt länge, de har suttit klart.”
Även om jag själv gärna sitter i kyrkan (och dansar på helt andra ställen) har vi alla mentala bänkar vi behöver bända upp. Var och en på våra ställen.
Så ock på jorden
Regi: Kay Pollak
Skådespelare: Frida Hallgren, Jakob Oftebro, Niklas Falk, Lennart Jähkel, Maria Sid