Thomas Wallgren: Jag är närmast lite skräckslagen inför kosmos

thomas wallgren. Vad fanns före Big Bang? Den frågan väcker inte Thomas Wallgrens intresse. Vad hjälper det mig att tänka på den frågan? Allt som intresserar mig finns här, säger han. 24.9.2015 kl. 00:00
Vilka tankar rörde sig i ditt huvud i tonåren?
Jag hade turen att gå i en skola som var medveten om högt ställda pedagogiska ideal som jämlikhet och individuell frihet. Mina dröm, som jag delade med mina kompisar, var att kunna uppfostra nya generationer till fred och global solidaritet, vi ville bli fredsfostrare. Att jag valde att utbilda mig till lärare hade på det sättet en rent idealistisk grund. På den tiden fanns inte filosofi som läroämne i skolorna, så jag blev modersmålslärare. Men i livet spelar slumpen en stor roll. Jag studerade filosofi, bara av nyfikenhet. Sedan blev filosofin en passion. Jag fastnade.

Vad är det du gör i ditt jobb?
Det råder bland en del människor en vanföreställning om att jag håller på med två olika saker – världsförbättrarskap och filosofi. Att jag gör mitt filosofiska arbete och att jag håller på med något annat också, något som en del kallar politik, andra samhällsengagemang. Men så är det förstås inte. Jag lever ett enda liv. Samhället, med dess krav på arbetsdelning och specialisering, slår sönder våra liv genom att säga att vi måste vara det ena eller det andra. Det är som om vi själva måste se på vårt liv utgående från våra olika sociala roller. Men våra liv är en helhet. I mitt fall är grunden för helheten den att jag försöker förstå vår tids civilisationskris och att jag försöker göra något åt den. Vi kan inte göra det ena utan det andra. Vi kan inte förstå krisen om vi inte engagerar oss i den.

Vilken är den moderna kulturens kris, enligt dig?
Många tänker sig att vi lever i en annars god tid som lider av två kriser – finanskrisen och klimatkrisen. Jag håller med om att det händer många bra saker i dag, men vad gäller kriserna måste jag protestera. För det första borde vi inte glömma att den värsta krisen i dag är svälten i tredje världen. Och kriserna hör ihop. Till exempel är finanskrisen och klimatkrisen nära kopplade till flyktingkrisen och hungersnöden: Det är så konkret att när det krisar för finanskapitalet blir mat ett investeringsobjekt. När mat blir ett investeringsobjekt så stiger priset på mat. Det är faktiskt så att en konkret följd av finanskrisen var att antalet svältande ökade. Och krigen och sönderfallet som ligger bakom invandringen till Europa från Asien och Afrika har även en tydlig miljödimension.

Allt det här har sin grund i den moderna civilisationens återvändsgränd: Vi har velat ha både rättvisa för alla och materiellt överflöd för alla. Nu har vi dessvärre hamnat i den situationen att vi måste välja – vi måste välja bort överflödet om vi vill ha rättvisa och värna om naturen. Eller så måste vi välja bort rättvisan. I korthet är det så jag förstår krisen, och för att kunna ta oss ur den måste vi föra politik.

Hur hanterar du det faktum att du är en av dem som lever i överflöd?
Först var det ett privat projekt, som att inte skaffa körkort, inte resa med flyg på fritiden, konsumera ansvarsfullt och ge bort en del av det jag tjänar. Sedan blev det också ett politiskt och samhälleligt uppdrag. Jag upplever att det viktigaste är vad vi gör av våra liv, inte vad vi gör av våra pengar. Den egentliga troheten mot mig själv består i hur jag använder min tid. Och jag använder mycket tid på att göra sånt jag tänker att är bra för rättvisan i världen. Det handlar inte om att offra sig själv, utan att leva i närheten av det man tror är viktigt. Det har gjort att jag i alla år varit folkrörelseaktiv. Därför har jag också gått med i partipolitiken, i ett försök att försvara den gamla demokratin.

Vad är det som driver dig?
Känslan av att ha en riktning i livet är ett privilegium. Mitt uppdrag är upproret mot svälten: att det helt enkelt är outhärdligt att barn svälter. Man kan inte sova i frid, leva i frid om det finns ett enda barn som svälter. Om den saken bränner i en alla dagar – vilket jag tror att det i sista hand gör i oss alla – då har livet en riktning. Om man vet vad som är viktigt, varje dag, har man väl det som fångas av tanken om att ha ett kall. Det kan kanske ses som en Guds gåva, eller som en livets gåva. Det är något man är glad över att ha.

Jag har aldrig förstått varför jag skulle behöva Gud eller något större än människan för att uppleva att jag har ett kall. Det är relationen med de andra människorna, kanske också med den levande naturen, som ger mitt liv en mening. I den relationen ligger en gränslös källa till glädje och sorg och mycket större ansvar än jag kan leva upp till. Troende tänker kanske att man som ateist inte kan ha en sann känsla av ett uppdrag eller av livets omätliga värde. De kanske tänker att det finns ett religiöst djup som jag saknar i mitt liv. Jag förstår inte den tanken men jag har inte heller något behov att avfärda den. Jag tänker mig att det är ett slumpens spel att vi finns till, men att våra liv är oerhört meningsfulla.

Har du förståelse för människor som tror?
Jag är helt främmande för kämpande ateister som tänker sig att folk som tror saknar självkritiskt sunt förnuft och är lite galna eller vidskepliga. Precis som om det skulle finnas en värld som helt och hållet kan genomlysas av något slags vetenskapligt förnuft. Det är en förvirring att tänka sig att vi med det vetenskapliga tänkandet skulle kunna nå en självförståelse som troende människor inte har.

Hur ser du på universum och det att vi finns till?
Jag uppfattar kosmos som kallt och främmande. När jag tittar på stjärnhimlen får jag inte alls en känsla av ett hem där ute. Jag är snarare lite skräckslagen inför kosmos.

Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein gjorde ett stort nummer av frågan ”Varför det finns någonting hellre än ingenting?” Jag får intrycket att de är stolta över att kunna förundra sej över en så stor och fin fråga. Men jag tycker att det är den ytligaste fråga de någonsin ställt, på den punkten är jag orubblig. Jag förstår inte hur någon kan se ett djup i frågan varför det finns någonting hellre än ingenting. Mitt motresonemang är trivialt och vänder exakt samma kritik mot både troende och ateister. Min motfråga till dem som imponeras av skapelseberättelsen i Bibeln är: – Om Gud har skapat världen, vem har skapat Gud? På samma sätt frågar jag fysikens ateistiska kosmologer: – Vad fanns före Big Bang? Den frågan väcker inte mitt intresse. Vad hjälper det mig att tänka på den frågan? Allt som intresserar mig finns här. Det verkar som om folk får en känsla av svindel inför de här stora frågorna. Men för mig svindlar det mycket tidigare. Hur kan vattnet spegla himlen, hur kan marken bära hästen, hur kan vi omfamna varandra? Och hur kommer det sig att snälla och hyggliga människor tycker att vi borde stänga våra gränser och förbjuda tiggeriet när nöden i världen står för våra portar?

Hur ser du på ditt val av livsväg i retrospektiv?
Jag hade tur. Som femtonåring var mitt dilemma att jag gärna ville förbättra världen, men att jag inte visste hur man gör. När jag var kring tjugo hade de alternativa rörelserna vuxit sig starka. Jag kom bland annat med i Koijärvi-rörelsen, den finska punken och rörelsen för en alternativ livsstil. Jag fick tidigt en känsla av att vi kan göra saker tillsammans.

Av allt det du tror på, vad har du tvivlat på mest?
För det första tvivlar jag, mer än vad som alltid syns utåt, på möjligheten att förbättra världen. Jag är inte alls säker på att något vi med vett och vilja gör faktiskt kan minska svälten i tredje världen. Jag söker, men utan visshet.

För det andra tvivlar jag på att vi vet vad vi tror på och tänker oss när vi tror att förnuftet, i form av vetenskap eller i andra former, har en frigörande kraft. I min forskning är frågor om förnuftet och på vilket sätt det kan vara bra att vi försöker vara förnuftiga centrala. Det kan för många komma som en överraskning hur oklara och osäkra svar vi ännu har på de frågorna – två tusen år efter Sokrates, Platon, Jesus och Sextus Empiricus. Men även om det är helt omöjligt att förbättra världen eller ens förstå den har jag alltid i bakfickan att det ändå kan vara härligt att leva. Den vissheten ger mig trygghet.
Christa Mickelsson



Sarah Tiainen är tjänstledig från din pastorstjänst i Metodistkyrkan i Jakobstad.

ansvar. Sarah Tiainen är ny koordinator för Ansvarsveckan. – Jag har en liten personlig dröm om att göra Ansvarsveckan och Ekumeniska Rådet lite mer kända på finlandssvenskt håll. 28.9.2021 kl. 18:48
– Det väsentliga är att man har frågor. Även fast man inte får något svar kanske man kan se världen på ett lite annorlunda sätt bara för att man ställer frågorna, säger Markus Riuttu.

Åbo svenska teater. Markus Riuttu spelar Vanja i pjäsen Morbror Vanja av Anton Tjechov på Åbo Svenska Teater i höst. – Vanja bär på en stor, stor känsla av meningslöshet. 28.9.2021 kl. 18:33

skrivande. "Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara?" 29.9.2021 kl. 06:00
Domkapitelshuset i Borgå är från år 1759.

domkapitlet. – Att kämpa mot en från början missanpassad kyrklig utredning tog mycket arbetstid och energi av alla domkapitel, säger Lars-Eric Henricson. 27.9.2021 kl. 09:38
Sakris Kupila, Sari-Annika Pettinen och Jarmo Kokkonen jobbar med kyrkans fostran och familjeärenden.

pris. Seta rf har gett enheten för Kyrkans fostran och familjeärenden sitt pris för saklig information. 24.9.2021 kl. 16:41

HOUTSKÄR. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling i Väståbolands svenska församling har inom utsatt tid sökts av pastor Peter Blumenthal, tf. kaplan i Houtskärs kapellförsamling och av pastor Janette Lagerroos, redaktör vid Kyrkans central för det svenska arbetet. 24.9.2021 kl. 15:58
Harry Månsus har skrivit om ekoteologi i decennier.

ÖVERKONSUMTION. Vårt beroende av konsumtion och fossila bränslen kan liknas vid alkoholism, skriver ekoteologen Harry Månsus i sin senaste bok. 17.9.2021 kl. 18:39
Lasse Wendelin tränar på att ta det lugnt och göra nästan ingenting.

VÄNDPUNKT. Lasse Wendelin har alltid varit en presterare med en överfull kalender. Efter en hjärtinfarkt är hans hjärta så dåligt att han inte kan jobba heltid. – Först nu, när min kalender är tom, börjar jag inse hur mycket jag gjort för att få bekräftelse på att jag duger. 16.9.2021 kl. 14:31
Anders Björkman har plockat fram en inre styrka han inte visste fanns.

KÄMPAGLÖD. Anders Tanne Björkman har genomlevt fler motgångar än de flesta behöver erfara. Han har varit på absoluta botten, tappat hoppet, tron och humorn, men långsamt tagit sig upp till ytan igen. 16.9.2021 kl. 10:00
Mikaela Ahola är oerhört tacksam för sitt nya hjärta och sitt nya liv. – Men livet efter transplantationen är inte alltid lätt. Ibland kan jag inte förstå att jag har ett nytt hjärta.

NYTT LIV. Ända sedan Mikaela Ahola var barn har hon fått höra att hon behöver ett nytt hjärta. Hennes hjärta var var missbildat, ett så kallat enkammarhjärta. 15.9.2021 kl. 17:41
Under rättsprocessen har Johan Candelin känt sig som de förföljda kristna föreningen hjälper – oskyldigt anklagad.

MARTYRKYRKANS VÄNNER. Martyrkyrkans vänner har återupptagit sin verksamhet efter att myndigheterna återbördat pengarna som varit i kvarstad till föreningens konto. Föreningen har redan sänt ut pengar till projekt man understött tidigare. 14.9.2021 kl. 19:20
Kerstin Storvall är Nykarlebybo sedan 1994, men växte upp i Kronoby.
–  Jag var väldigt aktiv i församlingen där. Kyrkans Ungdom var mitt andliga hem.

CREDU. Hon vill att hela personalen ska arbeta tillsammans med att sikta mot stjärnorna för att de ska landa i trätopparna. Kerstin Storvall är rektor för Kredu och Step-utbildningen i Nykarleby. 14.9.2021 kl. 18:53
I början av oktober väntar Johan Westerlund på att få se en fullsatt kyrka – äntligen!

JOHANNES FÖRSAMLING. – Nu sitter skägget löst! säger Johan Westerlund, Helsingforskyrkoherden som odlade ett coronaskägg för att han ändå bara satt hemma. I oktober bjuder han in till Mikaelidagsfest i Johanneskyrkan och hoppas att kyrkan blir så full som restriktionerna tillåter. 14.9.2021 kl. 18:38
Biskop Bo-Göran Åstrand

kyrkoherdeval. Biskop Bo-Göran Åstrand, vad gjorde att du bedömde att du behövde ställa in ditt program och åka till Pedersöre? 10.9.2021 kl. 14:28
Två av byggnaderna på Mataskär är skyddade.

FÖRSÄLJNING. Lägerholmen Mataskär i Esbo, med alla sina byggnader, har sålts till en privatperson för ett sjusiffrigt belopp. 8.9.2021 kl. 10:15

Hanna och Jonathan Lemmetti har trivts i Vanda – men nu väljer de Australien.

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18
Jimmy Österbacka har fördjupat sig i kristen mystik och arbetar med en doktorsavhandling i ämnet.

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53
Redan som tonåring vurmade Stefan Löv för rock. Det gör han fortfarande.

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25
Michaela von Kügelgen dikterade sin första bok för sin dagistant när hon var fem år.

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00
Om kroppen kremeras eller inte varierar från fall till fall.

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17