Thomas Wallgren: Jag är närmast lite skräckslagen inför kosmos

Vilka tankar rörde sig i ditt huvud i tonåren?
Jag hade turen att gå i en skola som var medveten om högt ställda pedagogiska ideal som jämlikhet och individuell frihet. Mina dröm, som jag delade med mina kompisar, var att kunna uppfostra nya generationer till fred och global solidaritet, vi ville bli fredsfostrare. Att jag valde att utbilda mig till lärare hade på det sättet en rent idealistisk grund. På den tiden fanns inte filosofi som läroämne i skolorna, så jag blev modersmålslärare. Men i livet spelar slumpen en stor roll. Jag studerade filosofi, bara av nyfikenhet. Sedan blev filosofin en passion. Jag fastnade.

Vad är det du gör i ditt jobb?
Det råder bland en del människor en vanföreställning om att jag håller på med två olika saker – världsförbättrarskap och filosofi. Att jag gör mitt filosofiska arbete och att jag håller på med något annat också, något som en del kallar politik, andra samhällsengagemang. Men så är det förstås inte. Jag lever ett enda liv. Samhället, med dess krav på arbetsdelning och specialisering, slår sönder våra liv genom att säga att vi måste vara det ena eller det andra. Det är som om vi själva måste se på vårt liv utgående från våra olika sociala roller. Men våra liv är en helhet. I mitt fall är grunden för helheten den att jag försöker förstå vår tids civilisationskris och att jag försöker göra något åt den. Vi kan inte göra det ena utan det andra. Vi kan inte förstå krisen om vi inte engagerar oss i den.

Vilken är den moderna kulturens kris, enligt dig?
Många tänker sig att vi lever i en annars god tid som lider av två kriser – finanskrisen och klimatkrisen. Jag håller med om att det händer många bra saker i dag, men vad gäller kriserna måste jag protestera. För det första borde vi inte glömma att den värsta krisen i dag är svälten i tredje världen. Och kriserna hör ihop. Till exempel är finanskrisen och klimatkrisen nära kopplade till flyktingkrisen och hungersnöden: Det är så konkret att när det krisar för finanskapitalet blir mat ett investeringsobjekt. När mat blir ett investeringsobjekt så stiger priset på mat. Det är faktiskt så att en konkret följd av finanskrisen var att antalet svältande ökade. Och krigen och sönderfallet som ligger bakom invandringen till Europa från Asien och Afrika har även en tydlig miljödimension.

Allt det här har sin grund i den moderna civilisationens återvändsgränd: Vi har velat ha både rättvisa för alla och materiellt överflöd för alla. Nu har vi dessvärre hamnat i den situationen att vi måste välja – vi måste välja bort överflödet om vi vill ha rättvisa och värna om naturen. Eller så måste vi välja bort rättvisan. I korthet är det så jag förstår krisen, och för att kunna ta oss ur den måste vi föra politik.

Hur hanterar du det faktum att du är en av dem som lever i överflöd?
Först var det ett privat projekt, som att inte skaffa körkort, inte resa med flyg på fritiden, konsumera ansvarsfullt och ge bort en del av det jag tjänar. Sedan blev det också ett politiskt och samhälleligt uppdrag. Jag upplever att det viktigaste är vad vi gör av våra liv, inte vad vi gör av våra pengar. Den egentliga troheten mot mig själv består i hur jag använder min tid. Och jag använder mycket tid på att göra sånt jag tänker att är bra för rättvisan i världen. Det handlar inte om att offra sig själv, utan att leva i närheten av det man tror är viktigt. Det har gjort att jag i alla år varit folkrörelseaktiv. Därför har jag också gått med i partipolitiken, i ett försök att försvara den gamla demokratin.

Vad är det som driver dig?
Känslan av att ha en riktning i livet är ett privilegium. Mitt uppdrag är upproret mot svälten: att det helt enkelt är outhärdligt att barn svälter. Man kan inte sova i frid, leva i frid om det finns ett enda barn som svälter. Om den saken bränner i en alla dagar – vilket jag tror att det i sista hand gör i oss alla – då har livet en riktning. Om man vet vad som är viktigt, varje dag, har man väl det som fångas av tanken om att ha ett kall. Det kan kanske ses som en Guds gåva, eller som en livets gåva. Det är något man är glad över att ha.

Jag har aldrig förstått varför jag skulle behöva Gud eller något större än människan för att uppleva att jag har ett kall. Det är relationen med de andra människorna, kanske också med den levande naturen, som ger mitt liv en mening. I den relationen ligger en gränslös källa till glädje och sorg och mycket större ansvar än jag kan leva upp till. Troende tänker kanske att man som ateist inte kan ha en sann känsla av ett uppdrag eller av livets omätliga värde. De kanske tänker att det finns ett religiöst djup som jag saknar i mitt liv. Jag förstår inte den tanken men jag har inte heller något behov att avfärda den. Jag tänker mig att det är ett slumpens spel att vi finns till, men att våra liv är oerhört meningsfulla.

Har du förståelse för människor som tror?
Jag är helt främmande för kämpande ateister som tänker sig att folk som tror saknar självkritiskt sunt förnuft och är lite galna eller vidskepliga. Precis som om det skulle finnas en värld som helt och hållet kan genomlysas av något slags vetenskapligt förnuft. Det är en förvirring att tänka sig att vi med det vetenskapliga tänkandet skulle kunna nå en självförståelse som troende människor inte har.

Hur ser du på universum och det att vi finns till?
Jag uppfattar kosmos som kallt och främmande. När jag tittar på stjärnhimlen får jag inte alls en känsla av ett hem där ute. Jag är snarare lite skräckslagen inför kosmos.

Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein gjorde ett stort nummer av frågan ”Varför det finns någonting hellre än ingenting?” Jag får intrycket att de är stolta över att kunna förundra sej över en så stor och fin fråga. Men jag tycker att det är den ytligaste fråga de någonsin ställt, på den punkten är jag orubblig. Jag förstår inte hur någon kan se ett djup i frågan varför det finns någonting hellre än ingenting. Mitt motresonemang är trivialt och vänder exakt samma kritik mot både troende och ateister. Min motfråga till dem som imponeras av skapelseberättelsen i Bibeln är: – Om Gud har skapat världen, vem har skapat Gud? På samma sätt frågar jag fysikens ateistiska kosmologer: – Vad fanns före Big Bang? Den frågan väcker inte mitt intresse. Vad hjälper det mig att tänka på den frågan? Allt som intresserar mig finns här. Det verkar som om folk får en känsla av svindel inför de här stora frågorna. Men för mig svindlar det mycket tidigare. Hur kan vattnet spegla himlen, hur kan marken bära hästen, hur kan vi omfamna varandra? Och hur kommer det sig att snälla och hyggliga människor tycker att vi borde stänga våra gränser och förbjuda tiggeriet när nöden i världen står för våra portar?

Hur ser du på ditt val av livsväg i retrospektiv?
Jag hade tur. Som femtonåring var mitt dilemma att jag gärna ville förbättra världen, men att jag inte visste hur man gör. När jag var kring tjugo hade de alternativa rörelserna vuxit sig starka. Jag kom bland annat med i Koijärvi-rörelsen, den finska punken och rörelsen för en alternativ livsstil. Jag fick tidigt en känsla av att vi kan göra saker tillsammans.

Av allt det du tror på, vad har du tvivlat på mest?
För det första tvivlar jag, mer än vad som alltid syns utåt, på möjligheten att förbättra världen. Jag är inte alls säker på att något vi med vett och vilja gör faktiskt kan minska svälten i tredje världen. Jag söker, men utan visshet.

För det andra tvivlar jag på att vi vet vad vi tror på och tänker oss när vi tror att förnuftet, i form av vetenskap eller i andra former, har en frigörande kraft. I min forskning är frågor om förnuftet och på vilket sätt det kan vara bra att vi försöker vara förnuftiga centrala. Det kan för många komma som en överraskning hur oklara och osäkra svar vi ännu har på de frågorna – två tusen år efter Sokrates, Platon, Jesus och Sextus Empiricus. Men även om det är helt omöjligt att förbättra världen eller ens förstå den har jag alltid i bakfickan att det ändå kan vara härligt att leva. Den vissheten ger mig trygghet.