Katja Kettu har mycket på gång just nu. Det har gått fyra år sedan hennes roman Barnmorskan (Kätilö) publicerades och nu har den börjat leva sitt eget liv, med följder för sin Rovaniemibördiga författare. I början av september hade filmversionen premiär på vita duken, i regi av Antti Jokinen.
– 38 000 såg filmen redan första veckoslutet efter premiären, vilket är den bästa siffran för en inhemsk film på väldigt länge. Att filmen går så bra betyder fler resor och mer framträdanden för mig. Dessutom gav jag ut en roman i augusti och efter det ytterligare ett seriealbum. Jag är vimmelkantig av all uppståndelse, men på ett bra sätt, konstaterar Kettu som precis är på väg till en bokmässa på Island när den här intervjun görs.
Romanen utspelar sig kring det så kallade Lapplandskriget 1944-1945 och är en ovanlig kärleksberättelse mellan den självlärda barnmorskan Vildöga och SS-officeraren Johannes Angelhurst. Boken belönades med Runebergspriset 2012. Att få se sin roman på vita duken har varit en av Katja Kettus stora drömmar.
– Men som film är den naturligtvis inte längre min roman, utan regissörens verk. Jag kan svårligen bedöma filmen objektivt, jag vill inte ens göra det. Men den är gjord med stor iver och stort hjärta.
Katja Kettu, som växte upp i en ateistisk familj, identifierar sig med Vindöga.
– Hon behövs, men accepteras aldrig fullständigt som den udda fågel och barn till en kommunist som hon är.
Hurudan är den Gud hon tror på? Tror Vildöga på Gud?
– Hennes tro är inte rationell, vilket religion inte heller är. Religion är sinnligt, primitivt, mycket intuitivt. I början av romanen tror hon att hon är Guds fågelunge, alltid på det godas sida. Senare upplever hon att Gud tiger och hon glider djupare och djupare in i mörkret. Hon förlorar sin tro, men får den åter när hon vänder om, genomgår katharsis.
Vilket är ditt eget förhållande till tro och kyrka?
– Vanligtvis tycker jag inte om att tala om min tro, det är personligt för mig. Men jag finner kristendomens grundtankar vackra och uppbyggliga. Mina föräldrar var ateister och som barn och skolelev fick jag uppleva trångsynthet, påtryckningar och diskriminering för att vi inte gick i kyrkan eller trodde på helvetet.
Hon godkänner inte att människor diskrimineras på grund av sin tro och säger att tanken på att Finland bara skulle ta emot kristna flyktingar är djupt kränkande. Själv hör hon inte till kyrkan, men säger att hon tror på något högre, på nåd och på helighet.
– Jag kan sakna kanaler för mötet med det heliga.
Läs hela intervjun i Kyrkpressen 39/2015.